ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax II: Future Sequence
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BTBAMs senaste giv är en ren fortsättning på trelåtarsskivan från förra året “The Parallax: The Hypersleep Dialogues” i den meningen att de är tänkta som tvillingverk. Här upphör i alla fall de yttre likheterna. Skiva nummer två är oerhört mycket längre än ettan, 30 minuter mot 73. De inre likheterna är däremot mycket större.

BTBAMs musik har alltid byggt på en balans mellan lekfullhet och seriositet. Lekfullt i den meningen att bandet inte har dragit sig för att skoja till det med instrument som normalt inte hör hemma inom metal – som i Extremophile Elite där det förekommer xylofoner till exempel, och fullständigt seriöst då bandet gärna skapar låtstrukturer som spänner bågen hårt i fråga om udda taktarter, och längd.

Bandet har i takt med tidens gång verkligen kommit igång på allvar med att skapa episk musik och ligger numera på en mycket stringent hög och underhållande nivå i fråga om låtskrivande. För trots att bandet staplar intryck på varandra på ett i det närmaste schizofrent vis blir det aldrig tråkigt att lyssna på ”Future Sequence”.

Med tanke på att plattan är fylld med väldigt långa låtar har jag börjat uppskatta de små kompositioner som ligger insprängda mellan några av låtarna – den enda som jag inte tycker om trots idogt lyssnande är Autumn som faktiskt inte säger mig ett dyft. Då funkar Parallax och The Black Box bättre.

I övrigt kan jag säga att det vid sidan om dessa korta låtar inte finns ett enda svagt spår på skivan – det är faktiskt en häpnadsväckande resa som bandet tar oss med på – mjuka, nästan smäktande partier samsas bredvid mer brutala passager – och detta sker ofta i en och samma låt. Telos, en odyssé på närmare tio minuter är ett bra exempel på det: en fullständigt galet hård inledning med blastbeats och en galet growlande Tommy Giles Rogers följs av rytmikövningar mellan gitarrerna och trummorna som med sin precision får mig att tappa hakan. Sedan kommer ett betydligt lugnare parti, nästan lite flummigt i karaktären, för att brytas av med en episk passage med mängder av ghostade slag från Blake Richardson. Och då har det gått fem minuter av låten. Skönast är dock efterföljande Bloom som på ett mycket skönt sätt bygger på enstaka rytmer och är så totalt knäpp att det är svårt att hålla sig för skratt.

Genomgående ligger, föga förvånande, spelskickligheten på en nivå som inbjuder till fullständig kapitulation. Redan nämnde Blake Richardson på trummor lirar på toppen av sin förmåga. Har man följt inspelningsprocessen vet man att karln har suttit och de facto slitit med vissa av sina partier – det säger en del om vilken insats vi pratar om.

Strängarbetet från gitarristerna Paul Waggoner och Dustie Wagner är i vanlig ordning helt grymt. Det jag mest uppskattar är att de är så löjligt samspelta och visar att de är gitarrister som klarar av att briljera utan att fullständigt ta över på bekostnad av både sina medmusiker eller låtarna. Basspelet från Dan Briggs kommer fram tydligare i de lugna partierna – och då fattar man att karln är kapabel till en hel massa – lyssna bara på partiet som tar sin början cirka tre minuter in i Melting City– så får ni höra lyhört och följsamt spel.

Sångaren och keyboardisten Tommy Giles Rogers har en av de skönaste rösterna inom scenen – det gäller både growlet och rensången som jag tycker håller absolut världsklass. Den ende sångare som jag uppskattar mer i detta fack är OPETHs Mikael Åkerfeldt.

För oss som följt BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag står det klart att ”The Parallax II: Future Sequence” hör till det kanske bästa material bandet har skapat. Tomasz, du får ursäkta mig när jag nu bidrar till inflationen i höga betyg, men jag kan inte annat göra än att sätta ett högt betyg på denna skiva – BTBAM inhöstar denna gång 8 prettounderhållande poäng av 10.