Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Liquid Tension Experiment – 3

Lämna en kommentar

ARTIST: Liquid Tension Experiment
TITEL: 3
RELEASE: 16/4 2021
BOLAG:  Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin

Det finns flera skäl till varför jag gillar den här skivan, men det viktigaste är att Mike Portnoy och John Petrucci är tillsammans ingen i skapandet av musik. Den rena magin som uppstår när dessa proggens titaner skriver och spelar musik är något som alltid får mig att skruva upp volymen och le från öra till öra.

22 år efter det att förra skivan kom så är bara detta anledning till viss uppståndelse att det faktiskt kommer musik från en grupp som knappt har någonting kvar att bevisa. Om man som jag längtade efter en skiva som låter som DREAM THEATER helt instrumentalt och utan sång som kommer i vägen, ja, då är den här  skivan i stort sett rena drömmen. Här finns en del ystra krumsprång som inte DT hade tagit med i sin musik, men vem fan bryr sig om det? ”3” är en nästan rakt igenom totalt njutbar skiva att lyssna på – de enda radanmärkningarna jag har är Chris & Kevin’s Amazing Odyssey och intetsägande Shades Of Hope. Resten är en progressiv dröm till skiva.

Gillar man inte den typen av progressiv musik som LTE lirar – musiker som inte tvekar att visa vad de går för, och som dessutom styr upp en produktion som är väl avrundad, ja, då kommer man att hata den här skivan med stort hat. Vi andra kommer att återkomma till den här skivan under resten av 2021.

Skivor

Cannibal Corpse – Violence Unimagined

Lämna en kommentar

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Violence Unimagined
RELEASE: 16/4 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När CANNIBAL CORPSE avslöjade titeln på den här skivan så kommenterade en bekant på Facebook att efter 15 skivor och en av de mer illustra karriärer som finns inom dödsmetallen med gott om tarmutslitande låttexter, finns det verkligen mer gore att fylla i med? Med andra ord, ska vi förvänta oss något epokgörande nytt och nydanande?

Nej, såklart inte. Detta är CANNIBAL CORPSE precis som de brukar vara – formeln för vad det här legendariska bandet har gjort är etablerad sedan länge. Inte ens Erik Rutans inträde i bandet som gitarrist lär förändra detta.

Men är det för den sakens skull otrevligt att lyssna på ”Violence Unimagined”? Nä, sannerligen inte! Det går alldeles utmärkt att hitta frustande högkvalitativ death metal på den här skivan. CC har inte hållit en särställning inom genren baserat på att inte kunna skriva låtar. ”Violence Unimagined” håller dock inte hela vägen – låtar flyter ihop för mig och emellanåt låter det väl tryggt. Men när bandet tar i med låtar som Murderous Rampage som är en så fruktansvärt bra öppningslåt, underbart slingrande Surround, Kill, Devour och krossande Ritual Annihilation  då är det bara att sträcka vapen.

Produktionsmässigt vinner CANNIBAL CORPSE återigen på att arbeta med Rutan. Gitarrtonen – och då inkluderar jag såklart Websters bas – är så satans bra att jag inte kan begära mer. Paul Mazurkiewicz behåller den fina formen han levlande upp till på förra skivan ”Red Before Black” plus ytterligare lite till. Corpsegrinder gör vad han gör bäst.

Det är skönt att konstatera att det faktiskt finns konstanter i en föränderlig värld. En ny skiva av CANNIBAL CORPSE är alltid värld att kolla in.

Skivor

Arion – Vultures Die Alone

Lämna en kommentar

ARTIST: Arion
TITEL: Vultures Die Alone
RELEASE: 9/4 2021
BOLAG: AFM

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skulle vilja tycka mer om ”Vultures Die Alone” av finska ARION mer än vad jag gör. Den här skivan sorterar jag in, ganska resignerat, under facket ”har potential, skulle kunna vara så mycket bättre, men räcker inte hela vägen”.

Om vi börjar med det positiva så låter ”Vultures Die Alone” bra. Den har ett episkt anslag,  inte fullt så massivt som exempelvis BOREALIS, men tillräckligt för att jag ska gilla hur mäktigt det låter om bandet. Gitarrspelet, och då framför allt solona av Iivo Kaipanen, är fruktansvärt bra i snart sagt varenda låt. Tre låtar sticker ut som verkligt starka – inledaren Out Of My Life  är betydligt bättre än den lökiga titeln. Den har ett fint driv, snygga riff och så satans bra och fina stämmor. Refrängen är episk, och solot svinbra. Bloodline som följer samma linje, men som lyfter bra på grund av Noora Louhimo från BATTLEBEAST som har en rivig stämma som jag gillar, och  Where The Ocean Meets The Sky, en oerhört vacker och snyggt uppbyggd låt som börjar så skirt och växer till massiva proportioner. Här kommer bandets finska rötter också fram på ett väldigt påtagligt sätt.

Det negativa är att skivan känns väldigt tam i övrigt. De flesta av  låtarna går i samma tempo och visst, här finns potential till mycket mer, men det lyfter på för få låtar för att jag ska ta fram högre betyg. Texterna är också väl lama. Det kan tyckas låta konstigt från mig, som gillar att knappt kunna höra vad som sjungs, men när cringefaktorn rusar i höjden då är jag tvungen att sätta ner foten. Och det gör den på ”Vultures Die Alone”.