Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Avatar – Hunter Gatherer

Lämna en kommentar

ARTIST: Avatar
TITEL: Hunter Gatherer
RELEASE: 2020-08-07
BOLAG: eOne

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

AVATAR har alltid varit ett band med personlighet. Eller som vissa kanske skulle välja att formulera det: ”spretiga”. De har blandat och gett på ett lekfullt och inför genre-gränser respektlöst sätt, och sytt ihop tyngre growl-partier med oerhört svulstiga och pompösa hjälterock-passager på ett bitvis närmast kaosartat sätt. Jag har personligen haft uppfattningen att det alltid har funnits ett stråk av genialitet där, men att det stråket alltför ofta har drunknat i den ibland snudd på plojiga glammigheten.

Entré ”Hunter Gatherer” – plattan där AVATAR visar att de har vuxit upp. Vuxit upp, och byggt muskelmassa.

Visst är sig mycket likt. De lättfästande, elegant rensjungna refrängerna finns där precis som tidigare, lyssna bara på spår som Scream Until You Wake, Child och Justice. Lekfullheten likaså, det hårda och det mjuka är bägge ständigt närvarande och kan närsomhelst tagga in varandra i ringen för att ta över fighten. Små intrikata detaljer, som det synthiga intro-partiet i When All But Force Has Failed, MARILYN MANSON-vibben på sången i versen på Colossus, visslandet i början på A Secret Door och den raspiga känslosamheten i renodlade balladen Gun, bidrar också till att hålla lyssnaren uppmärksam.

Men som sagt, AVATAR har byggt muskler. Dels genom en oklanderlig och kraftfull produktion, som känns helt rätt för materialet, dels genom att de hårdare bitarna har blivit några grader hårdare, lite köttigare. Här finns en tyngd som jag inte riktigt tycker mig ha hört tidigare . Lyssna till exempel på refrängen i inledande Silence In The Age Of Apes, det malande, ångvälts-minnande riffandet i refrängen på Colossus eller den sjösjukt gungande aggressionen i avslutande Wormhole. Drivet är det heller inget fel på, vilket öppningsspåret, snyggt nyanserade God Of Sick Dreams samt rasande energiska When All But Force Has Failed visar med eftertryck.

Jag kan inte annat än att kapitulera. Det är inte ofta jag har snubblat över plattor med lika säregen prägel, där helheten ändå fungerar så här betvingande väl. SYSTEM OF A DOWN är mästare på det, ENEMY OF THE SUN lyckades med bedriften på sin ”Caedium” (2010) och det finns säkerligen ytterligare ett par goda exempel som just för stunden undflyr mitt minne, men som sagt – inte många.

Det kommer att krävas en sjusärdeles andra halva av musikåret 2020 om ”Hunter Gatherer” inte skall återfinns på min årsbästalista när vi når julstöket i december…

 

 

Skivor

Fermentor – Continuance

Lämna en kommentar

ARTIST: Fermentor
TITEL: Continuance
RELEASE: 14/8 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Vår kommande platta kommer innehålla episkt långa låtar, fullbesatt kör och en symfoniorkester såklart. Vi kände att vi inte ville hålla igen på något alls.” Alldeles oavsett vad jag tycker om maffiga metalkoncept – och det tror jag alla vet vid det här laget – så kan jag också med total övertygelse säga att jag kan få lika mycket ut av ett band som består av enbart två personer som FERMENTOR som befolkas av gitarristen Adam Wollach och trummisen Dylan Marks. Deras senaste giv ”Continuance” är ett slagkraftigt inlägg i debatten om vad ett band kan åstadkomma med en väldigt limiterad besättning – det är nämligen en skiva som kommer slå er med häpnad över hur oändligt du kan variera ditt material med enbart trumset och gitarr och skapa en skiva som aldrig blir tråkig.

Jag tyckte att första låten som jag hörde av bandet, The Stench, var tillräckligt stark för att jag skulle bli sugen på att kolla in hela plattan. Det har jag inte ångrat, för bandet är sannerligen ingen one hit wonder, utan klarar av att hålla ångan uppe hela skiva.

Hade bandet haft sång så hade den varit av den grövre sorten – musiken har en tydlig hemvist inom den extrema metallen om ni vill ge er in i lyssnandet med några förutsättningar.

Som bäst är bandet i låtar som Thunderboss som har ett frenetiskt piskande driv med sagolika markeringar som jag älskar, och massiv tvåtakt, och avslutande Project Zeus som har ett nästan filmiskt anslag, men i ärlighetens namn så är ”Continuance” en skiva som jag återvänt till med stigande fascination under den tiden jag haft promon.

Det som framför allt hörs är att Marks och Wolloch har så helvetiskt roligt tillsammans. Det här är två killar som kommunicerar så bra med varandra att det inte kan bli annat än magiskt.

 

Skivor

The Acacia Strain – Slow Decay

Lämna en kommentar

ARTIST: The Acacia Strain
TITEL: Slow Decay
RELEASE: 2020-07-24
BOLAG: Rise

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

THE ACACIA STRAIN har alltid varit hårda, och då menar jag inte ”spandexbrallor och uppsprejad lugg”-hårda utan ”jiddra och jag kommer att spöa dig med en rostig cykelkedja”-hårda.

I det avseende är det inget nytt under solen på ”Slow Decay”, Massachusetts-kombons tionde fullängdare, de blytunga, tokförbannade riff som manglas ut är hårda. Men visst har det hänt något jämfört med stora delar av den tidigare katalogen. Tempot är måhända något lägre, och riffen bitvis lite rakare. Där det förut varit mer renodlat svårtuggat tekniska stackato-riff återfinns nu emellanåt spår av… groove? Lyssna till exempel på Crippling Poison och riffet som drar igång fyrtio sekunder in – den typen av LAMB OF GOD-liknande köttighet är inte helt symtomatiskt för THE ACACIA STRAIN.

Men funkar det då, undrar du kanske? Jo, överlag flyger farkosten med den äran. Bitvis riskerar kombon av de extremt nedstämda gitarrerna och det låga tempot att bli lite väl jämntjockt, likt tjära som fått svalna något för mycket och blivit för tjockflytande för att riktigt gå att jobba med. Men för det mesta är den kolossala tyngd jänkarna levererar så pass imponerande att det är svårt att inte nicka gillande i takt. En annan faktor som höjer plattan är ett par intressanta samarbeten med gästartister. Seeing God med Aaron Heard från JESUS PIECE innebär förvisso inget större avsteg från grundformeln, men de övriga är mer spännande.

Den subtila melankolin i samarbetet med Zach Hatfield från LEFT BEHIND är vacker, lika smekande som titeln på låten är lång: I Breathed In The Smoke It Tasted Like Death And I Smiled. Som distinkt kontrast är samarbetet med Jess Nyx från MORTALITY RATE en rå och sårig ångestsmocka i den högre skolan, med en härligt desperat nerv. De som gillar Nyx sånginsats, och det borde ni göra, kan med fördel spana in MORTALITY RATEs färska hardcore-släpp ”Sleep Deprivation”! En annan högklassig sångerska är Courtney LaPlante från IWRESTLEDABEARONCE, och även om hennes bidrag på One Thousand Painful Stings är tämligen blygsamt (hon får inte riktigt visa vad hon går för) så är låten i sig ändå en stenhård pärla.

Summa summarum är detta inte en genuint lysande skiva, men utan tvivel en klart bra dito. Det är hårt, tekniskt, tungt och välproducerat, och alla sånginsatser – även den från bandets egen Vincent Bennet – är av yppersta klass. Bästa spåret Chhinnamasta hittar ni i videon nedan, och har ni för avsikt att hitta något märkbart hårdare släppt under 2020 önskar jag er lycka till, det lär ni behöva!