Etikettarkiv: 20 Buck Spin Records

Skivor

Tomb Mold – Planetary Clairvoyance

Lämna en kommentar

ARTIST: Tomb Mold
TITEL: Planetary Clairvoyance
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska TOMB MOLD har varit en snackis inom den underjordiska dödsmetallscenen sedan bandet startade 2015, och de har sannerligen levt upp till de förväntningar som bara har ökat med varje skivsläpp. Kommande ”Planetary Clairvoyance” som släpps den 19/7 är deras hittills bästa skiva.

Den här skivan får mig att minnas varför jag älskar death metal, inte bara för att det låter så fantastiskt om det här bandet, men också för att de visar att genren fortfarande efter så många års existens kan bjuda på utveckling, och på låtar som får nackhåren att resa sig.

Inledande Beg For Life fullständigt maler ner motståndet med sin krossartyngd,  och visar hur mycket det går att variera ett grundriff. Det är så helvetiskt bra, att jag redan efter första lyssningen knappt trodde att TOMB MOLD kunde hålla stilen hela skivan. Gosse, om jag bedrog mig!

När låt två drar igång, titellåten, skuttar jag omkring som en duracellkanin från helvetet, vill dricka öl och hoppa in i en moshpit.

Det är inte bara det att TOMB MOLD har verktygen att skriva både hastig men också svängig musik som gör att jag så i det närmaste totalt dyrkar den här skivan. Det är också känslan av något hemtamt som också känns fräscht som gör ”Planetary Clairvoyance” så oemotståndlig.

Payson Power och Derrick Vella bjuder på en riffkavalkad som heter duga, och deras solon har dessutom blivit riktigt bra, en sak som jag tyckte kunde utvecklas från tidigare plattor. Lägg därtill en sådan massiv inrattning av gitarrljudet att jag baxnar, så fattar ni att detta är ren ljungeld. Denna produktion gynnar också Max Klebanoffs (på både trummor och sång) trummor och Steven Musgraves bas.

Det var längesedan jag hörde en sådan genomarbetad dödsmetallplatta som ”Planetary Clairvoyance”, och jag skulle inte alls bli förvånad om den dyker upp på en hel massa årsbästalistor när 2019 ska summeras. Kolla in den.

Skivor

Spirit Adrift – Divided By Darkness

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra ”Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan ”Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för ”Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

Skivor

Spirit Adrift – Curse Of Conception

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. ”Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att ”Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på ”Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När ”Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är ”Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och ”Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns ”Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, ”Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!