ARTIST: Metallica
LOKAL: Forum
DATUM: 27 juli, 2009
Det är med stora förväntningar som jag står och väntar på att METALLICA ska äntra den cirkelrunda scenen de använder sig av på World Magnetic Tour. Med tanke på att jag har lyssnat på gruppens musik i lite över 20 år har det dröjt alltför länge för mig att se gruppen som, trots en våldsam berg och dalbana både vad gäller enskilda medlemmars hälsa såväl som med musiken, fortfarande har attraktionskraft – fem utsålda konserter på Forum i Köpenhamn talar sitt tydliga språk.
När bandet väl går på är jag så spänd av förväntan att det blir ett litet antiklimax när bandet öppnar med två låtar från ”Death Magnetic”. That Was Just Your Life och End Of The Line är visserligen ganska bra låtar, men när man vet att bandet på Sonisphere öppnade med Battery och fortsatte med Creeping Death så blir man allt lite putt. Det reder dock ut sig med låt nummer tre – Ride The Lightning. Herrejävlar vilken låt det är! Efterföljande låt The Memory Remains är väl ingen direkt hit det heller men publikens allsång får håret på armarna att resa sig och James, i strålande form hela kvällen, ser i det närmaste rörd ut över responsen. Hetfield visar för övrigt att han är en av de bästa frontmännen i branschen – han utstrålar en pondus som är makalös. Ofta med glimten i ögat och alltid extremt närvarande. Att han dessutom sjunger vansinnigt bra denna kväll gör ju inte saken sämre. Bandet försvinner av scenen och man hör det välbekanta kulsprutesmattret ur PA-systemet. Publiken, mig inkluderad, vrålar av glädje när One dras igång. Visst slarv, dessvärre som vanligt får man väl tillägga, när det gäller Ulrichs (o)förmåga att leverera dubbelt baskaggespel, trots att han verkligen anstränger sig denna kväll, kan inte fördärva att varenda jävel i hallen inser att detta är ett monster till låt, från vars höjder vilken annan låt som helst kommer att vara ett nerköp. Och visst, efterföljande Cyanide är väl inte METALLICA när bandet är som bäst, och jag står mest och väntar ut låten.
När bandet väl fortsätter, gör dem det med besked: blytunga Leper Messiah från ”Master Of Puppets” försätter undertecknad i extas, en känsla som fortsätter i och med att bandet matar vidare med ”Sad But True”. Har alltid varit svag för den låten. Efterföljande låtsjok med No Leaf Clover, Suicide & Redemtion (som det tydligen är premiär för på turnén om jag tolkar James presentation av låten rätt) och The Day That Never Comes är konsertens verkligt svaga parti, och jag står återigen och tänker på annat. Men under de avslutande låtarna, samtliga tagna från bandets pre-”Black Album” katalog, blir jag satt i trans – Master Of Puppets, Dyers Eve, Last Caress, Phantom Lord och Seek & Destroy – vilken avslutning! I synnerhet Phantom Lord blir jag extra glad över att får höra – har gillat den låten ända från första genomlyssningen av ”Kill ’em All”.
METALLICA har sina största stunder bakom sig och kvällens konsert kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Men en Hetfield i högform, och tillräckligt med gammalt material gjorde att jag lämnade Forum med känslan att jag just då hade upplevt inte något makalöst fantastiskt, men något väldigt, väldigt bra.
