Etikettarkiv: 2020

Skivor

The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Ocean
TITEL: Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att bli fascinerad av vad THE OCEAN gör på “Phanerozoic II…” för maken till vindlande skiva var det längesedan jag lyssnade på. Subgrenrer trängs på ett påtagligt sätt, men bandet lyckas ofta inte bara foga samman dessa utan större problem, utan få mig att se kopplingar och synergieffekter som jag inte hade kunnat tänka mig.

Bäst är att bandet vräker på direkt redan i andra låten på skivan. Jurassic/Cretaceous är ett 14-minutersmonster med hybris som på ett oerhört kraftfullt sätt vräks över lyssnaren, och snudd på överväldigar mig. Den rent episka mäktigheten i låten är massiv.

THE OCEAN pendlar skickligt mellan olika känslolägen genom hela skivan. Ibland har jag tyckt att det blir aningens för mycket skiftningar, bara för att nästa lyssning hänföras totalt. Att ni kan tolka detta både som att “Phanerozoic II” är en skiva som kräver sina lyssningar, eller som en skiva som kan upplevas som svår att få grepp om är helt i sin ordning. Den upphör i alla fall inte att fascinera på ett härligt skavande sätt.

Produktionen är fint organisk. Paul Seidels trummor låter underbart, och det finns en nästan katedralliknande rymd som både förstärker helheten som lyfter fram enskilda instrument.

THE OCEAN känns som ett band som vågar ställa krav på sina lyssnare – de lyckas få med mig på vagnen med ett fint känslomässigt låtmaterial som jag kommer att återkomma till under resten av året.

Skivor

Lik – Misanthropic Breed

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Misanthropic Breed
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Letar ni efter årets homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet så kan ni sluta göra det. “Misanthropic Breed”, tredje fullängdaren från LIK, snor hem den förstaplatsen med råge.

Och bandet har sannerligen inget att skämmas för, för trots att mätaren för originalitet slår över på minussidan så vägs detta upp med ett kraftfullt hantverksmässigt handlag och stor känsla för hur riktigt bra dödsmetall kan låta. Inte ens faktumet att bandet går in i full IRON MAIDEN-mode i Decay kan få mig att tycka att nä, nu kan det väl räcka. Såklart har det med att göra att jag älskar IRON MAIDEN, men också för att det är så uppenbart kärleksfullt gjort.

Med tanke på hur bra förra skivan, “Carnage” som kom 2018, var så var förväntningarna på “Misanthropic Breed” högt ställda. Och den här skivan är bättre på alla sätt. Låtarna ligger på en mycket hög och framför allt jämn nivå – som mest tycker jag att Female Fatal To The Flesh  drar lite för långt ut på vissa  partier, men annars så är det ett rent nöje att lyssna på den här skivan om och om igen.

Det spelar ingen roll om det spelas hastigt eller tungt – LIK har kapaciteten för bägge delarna. Fantastiska singeln Decay har jag redan nämt, men fartstinna Flesh Frenzy och avslutande Becoming är låtar som jag gärna lyfter fram lite extra. Den sistnämnda har dessutom ett av de snyggaste outron jag hört på hela året.

HM-2 pedalen härskar oinskränkt och inte mig emot för gitarrljudet på den här skivan är så härligt mustigt att jag inte kan få nog av det, basen likaså, och trummorna härligt organiska. På produktionssidan är “Misanthropic Breed” en fullpoängare.

LIK visar med fruktansvärd kraft och pondus att de är ett band på högsta nivån när det gäller death metal. “Misanthropic Breed” är bandets starkaste skiva i karriären. Kolla in den.

Skivor

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

Lämna en kommentar

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – “Throes Of Joy…” och föregångaren “Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

“Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

“Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!