Etikettarkiv: 2020

Skivor

Heathen – Empire Of The Blind

Lämna en kommentar

ARTIST: HEATHEN
TITEL: “Empire Of The Blind”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

San Franciscos HEATHEN kan vara det bästa bandet du inte har koll på i hela världen, i alla fall om vi snackar rutinerade rävar som levererar Bay Area Thrash. Deras klassiker “Breaking The Silence” från -87 är en av de starkare plattorna genren har att erbjuda, 2010 års “The Evolution Of Chaos” visar att bandet åldrats som ett årgångsvin och nu är det dags för “Empire Of The Blind” att ställa skåpet. 12 låtar, 47 minuter är vad herrar Lee Altus och Kragen Lum (gitarr),  David White (sång) och nya Jason Mirza (bas) samt Jim DeMaria (trummor) behöver för att placera sagda möbel stabilt i hörnet.

Musikaliskt snackar vi thrash med melodiska och episka anslag, och låtar som The Gods Divide, Sun In My Hand, Empire Of The Blind, A Fine Red Mist och The Blight tillhör bandets finare stunder totalt sett.  Det är en fin mix av hårdare thrashlåtar och snygga refrängdrivna spår som sätter sig på hjärnan – har du inte koll på HEATHEN sedan innan rekommenderas du att åtgärda det omedelbart!

Skivor

Necrophobic – Dawn Of The Damned

Lämna en kommentar

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års “Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med “Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter “Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med “Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.

Skivor

Anaal Nathrakh – Endarkenment

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan “A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, “The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot “Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att “Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

“Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.