Etikettarkiv: 2020

Skivor

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

Lämna en kommentar

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. “Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de “hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

“Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!

 

Skivor

The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I vissa hänseenden är det lätt att avfärda ett band som THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA som ett band som verkligen inte tillför något annat än en stunds förströelse utan någon som helst originalitet. Och visst, TNFO har ett utmärkande drag – det är ett band som kanske lite mer än andra band existerar för att medlemmarna ska kunna skapa ett band som är så totalt 80-talsdyrkande att David Coverdale borde få provision på bandets skivor.

Om det nu inte hade varit så att vi både har ett behov som bandet faktiskt fyller, och att de stundtals får till låtar som är riktigt bra.

“Aeromantic” är bandets femte platta. Spontant känner jag att den är minst 4 låtar för lång – någon i bandet borde ha haft sinnesnärvaro att vara strängare vid urvalsprocessen av låtar. Nu känns låtar som Servants Of The Air  Curves, Transmissions, Carmencita Seven och Sister Mercurial som ren utfyllnad, och det är synd när resten av skivan består av bra, och i vissa fall riktigt bra, låtar.

Den första rejäla drapan är Divinyls som jag har älskat förbehållslöst sedan jag hörde den som singel. Med ett fett driv och en refräng att dö för så tycker jag, fortfarande, att det inte bara är den bästa låten på skivan – den är en av TNFOs allra bästa låtar överhuvudtaget.

Överhuvudtaget älskar jag hur bandet lyckas få till ett sväng genom i stort sett hela plattan. När detta dessutom paras ihop med en episk känsla som gjord för att köra bil till (om en nu skulle vilja det) som i Golden Swansdown då blir det ju magiskt.

Som vanligt skämmer bandet bort oss med solida insatser från samtliga musiker – Björn Strid sjunger med ett löd som såklart imponerar, vilket också gäller Anna-Mia Bonde och Anna Brygård. Det vore en nåd att stilla bedja om att släppa fram dem mer på kommande plattor, och då i rollen som leadsångare. David Andersson och Sebastian Forslund lyfter många av låtarna till skyhöga nivåer med sitt gitarrspel medan kompet bestående av Sharlee D’Angelo på bas, Jonas Källsbäck på trummor och Richard Larsson på keyboard visar hur bra det blir när kompet lirar som ett instrument.

Gillar man THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så kommer “Aeromantic” bli ytterligare en skiva att njuta av – låt vara med vissa förbehåll.

Skivor

Kvelertak – Splid

Lämna en kommentar

ARTIST: KVELERTAK
TITEL: Splid
RELEASE: 2020
BOLAG: Petroleum Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska galningarna i KVELERTAK är inte längre några unga yrväder, och helt klart är det knepigare att agera och skriva låtar som liknar ett knivslagsmål på en bakgata när man är inne på skiva nummer 4 än vad det var vid debuten för tio år sedan. Stavangerbandet har alltid gått sina egna vägar, men hur behåller man sin själ samtidigt som man utvecklas som människa och band?  När det inte bara är fullt ställ och avslagna flaskor och kaoz som är viktigt längre men man samtidigt vill rikta den där inre energin och rebellaktiga upprorigheten någonstans?

Svaret är “Splid”.

Detta fjärde album låter omisskännligt som KVELERTAK, och det spelar mindre roll att man har ny frontman i form av Ivar Nikolaisen. Han passar väl in. Tricket är dock att man lyckas behålla den där punkiga energin men gifta ihop det med en mer melodisk och snudd på episk känsla, och det på ett bättre sätt än föregångaren “Nattesferd” som kanske stundtals var väl tillrättalagd. Vill du veta mer så rekommenderas att startar från början, där Rogaland smyger igång på ett mycket icke-typiskt sätt för att vara KVELERTAK, dryga minuten ren och snygg feeling. Lite som att åka med berg-och dalbanan upp mot högsta punkten innan vagnarna kastar sig ut på ett sätt som gör att man verkligen känner igen sig. Låten övergår sedan snyggt i Troy Sanders (MASTODON)-gästade Crack Of Doom som ytterligare stadfäster att detta är nästa nivå av KVELERTAK.

Chockeffekten man fick första gången det här gänget kraschade festen kan man såklart aldrig få igen, men “Splid” är nog det bästa bandet släppt som helhet. Det är mer komplext utan att tappa känslan. Låtar som Bråtebrann, Necrosoft eller Tevling kan inte bli annat än framtida liveklassiker!