Etikettarkiv: 2020

Skivor

Dark Fortress – Spectres From The Old World

Lämna en kommentar

ARTIST: Dark Fortress
TITEL: Spectres From The Old World
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag känner att det är en ynnest att ha upptäckt DARK FORTRESS just nu, för jädrar i min låda vad jag känner mig väl omhändertagen av den musik som bandet så frikostigt bjuder oss på på ”Spectres From The Old World”.

Den helt ljuvliga blandningen mellan atmosfärisk melodisk black metal och den progressiva metallen förfinas till i det närmaste perfektion på den här skivan. Var för sig så håller samtliga låtar hög klass, och när de så skickligt sammanfogas till en helhet så blir slutresultatet helt ypperligt. Den isande mäktigheten i exempelvis introt till Isa driver en kil av hisnande kyla rakt in i hjärtat på mig. Den sköna hetsigheten i riffandet i titellåten hör också till de saker som jag vill lyfta fram från skivan.

Produktionen är finfin – Seraphs och Hannes Grossmans trummor låter så underbart organiska att jag skulle kunna lyssna enbart på deras grejer och ändå få ut en hel del från den upplevelsen. Asvargr och V. Santuras gitarrer har en ton så tjock att du kan bre mackor med den, och Morean sjunger precis så magiskt bra som han har skämt bort oss med tidigare på bland annat ALKALOIDs plattor. Phenex keyboards ligger perfekt i mixen och förstärker det resten av bandet gör på ett fantastiskt sätt.

Ja, ni fattar att ”Spectres From The Old World” är en skiva som är ett måste att kolla in, och helt klart en kandidat för en plats på årsbästalistan över 2020 för min del.

Skivor

Neaera – Neaera

Lämna en kommentar

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på ”Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. ”Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. ”Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men ”Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

Skivor

Beneath The Massacre – Fearmonger

Lämna en kommentar

ARTIST: Beneath The Massacre
TITEL: Fearmonger
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

8 år är en extremt lång tid från en platta till nästa – i synnerhet när det gäller teknisk dödsmetall av den kaliber som BENEATH THE MASSACRE spelar.  Och detta i synnerhet då subgenren under den senaste tiden har visat upp en rent otrolig kvalitet så är det ingen lätt sits som kanadensarna har satt sig själva i.

”Fearmonger” är en nästan löjligt kompakt skiva när det kommer till hur den faktiskt låter – det gjorde nästan fysiskt ont vid de första lyssningarna då detta är sonisk pugilism av det grövsta slaget. Klart förväntat, men ändå kännbart.

När väl den första reaktionen hade lagt sig, och jag kunde börja koncentrera mig på om de faktiska låtarna var något att skriva hem till mamma om, då kunde jag konstatera att det finns en hel del som BENEATH THE MASSACRE gör så fruktansvärt rätt, om än inte i den utsträckningen som gör att jag plockar fram de högsta betygen.

I låtar som Absurd Hero som har ett sånt sinnessjukt gott gung att det inte går att inte gilla den och avslutande låten Tarnished Legacy som är en av de starkaste som bandet gjort. Hade alla låtar på ”Fearmonger” varit av den standarden så hade jag utan att tveka slängt en betygsnia på skivan.

Som det är nu så får jag vad jag förväntar mig som lägstanivå av ett tekniskt dödsmetallband – en imponerande skicklighet vad gäller att lira på instrumenten. Det är svårt att komma undan Anthony Barones rent straffande insats på trummorna exempelvis, en sak som alla band inom subgenren står och faller med. Men det finns helt ärligt lite för få låtar på ”Fearmonger” som gör att jag känner att ett veterangäng som BENEATH THE MASSACRE når upp till de där övre nivåerna.

”Fearmonger” är en klart nöjsam skiva, och den gör jobbet med att fylla kvoten av flest nerslag på virveltrumman med råge, men inte så värst mycket mer.