Etikettarkiv: 2020

Skivor

We Sell The Dead – Black Sleep

Lämna en kommentar

ARTIST: We Sell The Dead
TITEL: Black Sleep
RELEASE: 2020
BOLAG: e-a-r Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WE SELL THE DEAD är tillbaka med sitt andra album, och för oss som även har debuten ”Heaven Doesn’t Want You… And Hell Is Full” under bältet är det tydligt att sidoprojektet nu verkligen hittat sin form. Niclas Engelin (gitarr), Apollo Papathanasio (sång), Jonas Slättung (bas och sång), Oscar Nilsson (trummor) och Petter Olsson (keyboard) lyckas smälta samman sina digra musikkarriärer i diverse band och genrer till en helhet på ett väldigt bra sätt här. Bandnamnet kan vilseleda, för det som serveras är melodisk hårdrock med en oerhörd känsla. Det lutar mer mot pop än elakheter och dödsmetall – lyssna på Carved In Stone som ett gott exempel.

Personligen är det här en växande skiva. Redan från första lyssningen gillade undertecknad en del av de uppenbara spåren så som titelspåret och Across The Water, men det är något med plattans hela väsen som gör att jag fortsatt lyssna på den – och baske mig om inte hela skapelsen vecklat ut sig till ett helt pärlband av favoriter! Hour Of The Wolf, River In Your Blood eller majestätiska och melankoliska avslutningen Shallow Grave är bra exempel på låtar som rört sig från ”bra” till ”oumbärliga”, och i speltid har plattan som helhet konkurrerat ut de flesta sedan den kom.

Betyget lutar uppåt, överraskar jag mig själv med att konstatera. Det här är kanske inte nyskapande, men det är innerligt och ruggigt bra!

Skivor

Sweven – The Eternal Resonance

Lämna en kommentar

ARTIST: Sweven
TITEL: The Eternal Resonance
RELEASE: 2020
BOLAG: Ván Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vissa skivor vet man från första låten att man kommer att gilla den. Så förhåller det sig med SWEVENs debutskiva ”The Eternal Resonance”. Nu vet jag att det är en hel massa av er som tänker att Sweven, var inte det MORBUS CHRONs sista skiva? Jo, och dessutom – det är Robert Andersson som står bakom bandet SWEVEN – MORBUS CHRONs huvudsaklige låtskrivare.

SWEVEN känns som en helt logisk fortsättning på den musikaliska resa som Andersson påbörjade i MORBUS CHRON. Det känns däremot som att SWEVEN tar ut svängarna på ett betydligt mer vidlyftigt sätt än MORBUS CHRON som ju verkligen stod för något eget inom svensk dödsmetall.

”The Eternal Resonance” formligen vibrerar av skaparlusta, och det är inte utan att jag förundras över hur bra den här skivan är, och att jag fortfarande hittar nya saker att upptäcka efter mer än 20 lyssningar. Här finns de oerhört vackra, hemsökande vilsamma partierna i snart sagt varenda låt som skickligt kontrasteras mot den minst sagt underbart murkna sången. Det finns en genomgående balans – en röd tråd om ni vill – som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen. Bäst är det när en låt som Visceral Blight sveper in på plats 7 av 8 och fullständigt mejar ner allt motstånd med sin vackra desperation. De sista 2 minuterna i den låten är så euforiskt bra att jag får gåshud varenda gång. Och det på en plats då de flesta skivor brukar varva ner.

Överhuvudtaget känns SWEVEN som ett band där kommunikation betyder väldigt mycket. Andersson, Isak Koskinen Rosemarin och Jesper Nyrelius lirar verkligen som ett band, en enhet som vet vad de vill med sin musik.

Jag är som ni förstår helt golvad av ”The Eternal Resonance” som helt ärligt är det bästa jag hittills har hört under 2020. Kolla in den, för helvete.

Skivor

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

Lämna en kommentar

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra ”Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som ”Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, ”Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. ”Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! ”Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.