Etikettarkiv: 2024

Skivor

Lastkaj 14 – Djävulskorset

Lämna en kommentar

ARTIST: Lastkaj 14
TITEL: Djävulskorset
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Second Class Kids Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är med bra grindcore som med bra punk – man verkligen känner  att det är bra.

LASTKAJ 14 kan vara landets bästa punkband just nu. Med en hög produktionstakt med för det mesta bra verkshöjd har de skämt bort oss med soundtracket till motrörelsen mot de rådande omständigheterna sedan starten av sin bana. Jag skriver inte karriär, för detta är ju punk, och att skriva att LASTKAJ 14 spelar punk känns också lite fel. De lever punk, är kanske mer korrekt. För det är inte bara så att de gör egen förträfflig musik, de belönar också andra band med stipendier – djup credd på det.

Med ”Djävulskorset” så snart efter EP:n ”Trallcrucifixet” inte bara häpnade jag över i vilken takt bandet skriver musik, utan också över hur satans bra ”Djävulskorset” är.

Formeln kanske ni känner till sedan innan. Det är mycket fokus på sången – med tre sångare som kan sitt hantverk är det så fantastiskt kul och njutbart att lyssna till bandet, det är massivt med tvåtakt och det är bräddfyllt av känsla. Antingen om bandet skriver om solidaritet på verkstadsgolvet, personlig kamp, orättvisor eller att hantera sin ångest med gräsklippning så gör de det med en djup innerlighet som känns betydligt tyngre än många andra band.

”Djävulskorset” är en skiva som jag inte tröttnat på trots försvarlig lyssnartid – upptäck den du med om du inte gjort det.

Skivor

Tribulation – Sub Rosa In Æternum

Lämna en kommentar

ARTIST: Tribulation
TITEL: Sub Rosa In Æternum
RELEASE: 1/11
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nånting som jag alltid har gillat med TRIBULATION är att de sannerligen gör vad som faller dem in. De har en plan, och de är inte rädda att följa den. Att bandet mer och mer har dragit åt det gotiska sedan den traditionella death metal-debuten som ångade av 90-talet, gör att ”Sub Rosa in Æternum” känns ganska logisk.

Instället för att tänka på ENTOMED och DISMEMBER får vi nu tänka Nick Cave och  SISTERS OF MERCY. Dock med omisskännlig TRIBULATION-vibe.

”Sub Rosa In Æternum” känns framför allt som en extremt cool skiva. Inte på det där krystade sättet som motverkar syftet, utan på ett sätt som gör att jag hör ett band som låter fyllt med självförtroende. Tainted Skies har exempelvis så mycket sparsmakat men finessfyllt gitarrarbete att jag baxnar. Körerna och sköna GHOST-vibbar som samsas så bra med Johannes Anderssons fint raspiga sång (som jag är så glad över att de är med på skivan).

Här finns också ett härligt tillbakalutat sväng i både Saturn Coming Down och efterföljande Hungry Waters som jag gillar mycket, även om jag mer gillar när bandet drar på lite som i Drink The Love Of God som nog är den enskilda låt på skivan jag lyssnat mest på. Här finns vissa transportpartier – jag tänker framför allt på Murder In Red – som drar ner intrycket av skivan något. Men till stora delar känns ”Sub Rosa In Æternum” som en skiva som utan att övertyga lika mycket som ”Where The Gloom Becomes Sound” samlar ihop till så många triumfatoriska poäng att det inte är svårt att sätta en betygsåtta. Det är helt enkelt fortfarande ohyggligt intressant att följa med TRIBULATION.

Skivor

Gaerea – Coma

Lämna en kommentar

ARTIST: Gaerea
TITEL: Coma
RELEASE: 25/10
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske säger något om ”Coma” att det har dröjt nästan en hel månad sedan den kom ut, tills dess att jag fick ändan ur vagnen och recenserade den. Faktum är att jag fortfarande inte vet exakt vad jag tycker om den här skivan – annat än att jag tycker att den är väldigt bra.

När ”Mirage” kom för två år sedan var känslan likadan – det var en skiva som jag mer än gärna dök ner i. Desperationen, den råa känslan av intensiv ångest parad med en tondräkt som gjorde skivan så galet drabbande. Det var många som dyrkade ”Mirage”, och det är inte konstigt att GAEREA hade en galet uppskattad turnécykel på plattan. Lika drabbande som de var på skiva, lika bra var de på scen. 

Jag tror att detta drev upp förväntningarna på ”Coma” till kanske orimliga nivåer? ”Coma” känns i stora stycken som en skiva som bandet vill att man ska ta sig tid med – den är inte lika omedelbart drabbande som ”Mirage”, men när den numera rikskända poletten trillar ner så är ”Coma” en skiva som jag till stora delar njuter av.

Inledande The Poet’s Ballet med sin eftertänksamma inledning och djupt drabbande stegring i frenesi är en låt som jag har spelat nästan oförsvarligt många gånger. Jag vet att en del har hängt upp sig på rensången. Varför undrar jag? Den är ju svinbra!

Hope Shatters har varit en favorit sedan jag hörde den första gången. Låtens rytmiska övningar försänker mig, oftast, i ett stadium av djup tillfredsställelse. Ska jag välja en låt som jag dyrkar trummisen Diogo Motas spel liiiiite extra så är det denna. Med oerhört enkla medel egentligen höjer han den här låten något magiskt.

För ett band med så djup credd inom desperation så kanske det är lite avigt att ha med en låt som World Ablaze som närmast har arenadimensioner i sin refräng? Ja, det kanske man har rätt att tycka, eller så kan man som jag konstatera att det skadar inte att visa på att man har bredd i sin musikaliska ekvilibrism.

För tro mig, ”Coma” känns till stora delar lika innerligt pockande som föregångaren. GAEREA vill verkligen något med sin musik, och de har stora ambitioner. Jag tror att just denna extrema påstridighet är vad som får mig att tycka så väldigt mycket om ”Coma”. Den känns lika drabbande som ”Mirage”, men här finns en balans som gör att de röjiga partierna känns mycket mer påtagliga än tidigare. Att produktionen är rena drömmen gör att det sannerligen inte är svårt att njuta audiellt av musiken.

”Coma” är en skiva som förtjänar att uppmärksammas. Den visar på ett band som inte har stagnerat i sin musik, samtidigt som den känns hemtam. Kolla in den.