Etikettarkiv: 2025

Skivor

Kardashev – Alunea

Lämna en kommentar

ARTIST: Kardashev
TITEL: Alunea
RELEASE: 25/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lite av en underdrift att jag har längtat efter mer musik från KARDASHEV med tanke på att jag gav de förra plattorna, EP:n ”The Baring Of Shadows” och fullängdaren ”Liminal Rite”  9 av 10 i betyg. Och trots att ”Alunea” inte är fullt lika briljanta som de skivorna, så är den ändå till stora delar oerhört bra.

På ett rent känslomässigt plan så drabbar ”Alunea” nästan lika starkt som bandet har skämt bort oss med tidigare – inledande A Precipice. A Door. är klassisk KARDASHEV rakt av. Atmosfärisk och snygg uppbyggnad innan bandet går in i full blastmode, svinsnygga melodislingor i gitarrspelet och ett mycket varierande bruk av sång, kanske till och med mer än på tidigare plattor.

Att KARDASHEV är ett band som älskar att jobba med kontraster blir än mer tydligt på den här skivan, och de är inte rädda att ta ut svängarna och slira ut i nästan proggiga marker. När de lutar sig åt deathcore-hållet, ja då görs detta med besked som i partier i Reunion. 

Ljudmässigt känns ”Alunea” hemtam. Jag har uppskattat hur trummisen Sean Langs virveltrumma har låtit på tidigare släpp och det är lika stor mumma även här. ”Alunea” är en skiva som jag upplever som aningens mindre direkt än framför allt ”Liminal Rite” där det var fullständig kärlek från första lyssningen. Här får jag ta tid på mig vid lyssnandet, alla grejer som KARDASHEV gör känns inte lika omedelbart drabbande, nästan skavande. Men att jag kommer att återkomma till ”Alunea” det är ett faktum.

Skivor

Lik – Necro

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.

Live

Live: Horndal, The Tivoli, Helsingborg

Lämna en kommentar

ARTIST: Horndal
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 12 april, 2025

Väntan var över – äntligen stod HORNDAL på en scen i Helsingborg. Ett av Sveriges bästa band skolade en av de mest borgerliga städerna i landet i arbetarkultur med bravur.

HORNDAL är inne i ett flöde just nu som det är svårt att stå emot. Med förra årets bästa skiva i ”Head Hammer Man” bevisade bandet att man är ett band vars gärning går utanpå det mesta. Berättelserna om bruksorten i Dalarna tränger in på djupet när bandet berättar om fackföreningsledaren Alrik Andersson och storstrejken 1909 på ett sätt som få andra band är lämpade för.

Men allt detta hade, kanske, varit för intet om inte bandet hade kunnat leverera på scen.

Nu kan bandet det, med kraft, för när de går på scen strax efter 21 så är det ingen tvekan om att detta är ett band som är mer än tänt. Inledande Head Hammer Man är så krossande tung att man baxnar, och blir en låt som sätter tonen för resten av kvällen.

Varenda ton och anslag på instrumenten känns så uppriktigt menad, rentav innerlig, att det knappast går att tveka på HORNDALs övertygelse att berättelsen om Alrik är en historia som är värd att berättas på detta sätt. Det rungar av vrede över den orättvisa behandlingen som Andersson fick utstå, så att The Tivolis takstolar hotar att rämna. Att bandet dessutom har rattat upp en ljudbild som matchar vreden, ja, det är jag djupt tacksam för.

Pontus Levahn på trummorna driver resten av bandet, Daniel Ekeroth på bas, Johan Törnqvist på gitarr och brorsan Henrik på gitarr och sång, framför sig med ett stenhårt sväng och tyngd. Som trummis saliverar jag av hur fruktansvärt bra hans trummor låter.

Även om tonvikten av bandets setlist ligger på senaste plattan så ryser jag när bandet drar igång Thor Bear som handlar om när Torbjörn Fälldin besökte Avesta och möttes av ilskna horndalingar som vrålade ”Torbjörn, kom ut!”.  Banne mig om inte Henrik får in ytterligare en växel i sången i låten.

Att HORNDAL har nära band till arbetarrörelsen och då kanske den fackliga delen av den blir så tydligt när Henrik frågar om det finns några IF Metallare i publiken som stått strejkvakt mot Tesla. När det visar sig att det gör det utbrister både bandet och publiken i en varmt känd applåd, och det är symptomatiskt för ett band som på ett så fint sätt visar att berättelsen om en man som Alrik Andersson ger efterklang in i våra dagar.

Jag lämnar The Tivoli lyrisk och djupt tacksam över att HORNDAL finns.