Etikettarkiv: 3/10

Skivor

Ablaze My Sorrow – Among Ashes And Monoliths

Lämna en kommentar

ARTIST: Ablaze My Sorrow
TITEL: Among Ashes And Monoliths
RELEASE: 12/2 2021
BOLAG: Black Lion Records

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag hade förhoppningar på den här skivan. ABLAZE MY SORROW har aldrig tillhört gräddan av de melodiska dödsmetallbanden i världen, men namnet klingade ändå av något visst igenkännande.

Som ni förstår är jag inte speciellt imponerad av skivan. Melodisk döds ska, om den ska funka, kunna sammanfoga både melodi utan att bli för lam och döds utan att bli för aggressiv. Och i dessa dagar dessutom kunna göra något som visar på att genren fortfarande meriterar uppmärksamhet.

”Among Ashes And Monoliths” slinter på hanen rätt så rejält i den sista tredjedelen – låtarna känns daterade och jag har svårt att engagera mig nämnvärt. Att jag tröttnade på skivan redan vid låt nummer fyra, Grit, vid första genomlyssningen tog jag inte som ett gott tecken men tänkte ändå att det kanske lyfter vid fler genomlyssningar? Nä, det gjorde det inte, och trots att det finns vissa delar som jag gillar – exempelvis låten At The Graves Of Giants som har ett härligt driv och ser till att skivan inte halkar ner totalt i diket – så har jag svårt att minnas skivan efter varje genomlyssning.

Under dessa omständigheter så förstår ni att det här är en skiva som hade kunnat bli bra mycket bättre om bandet hade jobbat mycket mer på den, men nu förblir en skiva som lovar runt men håller tunt.

Skivor

Angelus Apatrida – S/T

Lämna en kommentar

ARTIST: Angelus Apatrida
TITEL: S/T
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska ANGELUS APATRIDA är bandet som har lyckats med bedriften som exempelvis LEGION OF THE DAMNED också har gjort – bli ett band i mellanklassen som blir bokade till paketturnéer när det behövs något lagom thrasigt – och utan att ha producerat speciellt mycket originell musik. Utfyllnad helt enkelt.

Nu har AA faktiskt åstadkommit ett antal ganska okej låtar genom karriären så helt bortkastat är det inte att lyssna på bandets musik. Men, och detta är ett stort men, när jag lyssnar på senaste skivan som kommer idag så blir jag betänksam. Inte bara för att bandet följer trenden att döpa ett album efter sig själva – och det inte håller alls – utan för att bandet låter så fruktansvärt likt ett idisslat TESTAMENT och framför allt PANTERA. Öppnande låten Indoctrinate låter exakt som PANTERA och det hjälper inte att Guillermo Izquierdo låter till förvillelse likt Phil Anselmo. Att samma låt återkommer under ett annat namn, Rise And Fall, på plats fyra stärker inte direkt bandets aktier.

Resten av skivan låter bandet mest som TESTAMENT.

ANGELUS APATRIDA lyckas med bedriften att visa vilka band de influerats av, men det måste gå att begära mer av ett band som är hela 6 plattor in i karriären.

Vill ni lyssna på ett band som inte är TESTAMENT eller PANTERA men som låter som dessa kolla då in ”Angelus Apatrida”, annars kan ni låta bli.

Skivor

Cynic – Carbon-Based Anatomy

Lämna en kommentar

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade ”Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten ”Focus” och ”Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. ”Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre ”egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på ”Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.