Etikettarkiv: 5/10

Skivor

Brimstone Coven – Black Magic

Lämna en kommentar

imageARTIST: Brimstone Coven
TITEL: Black Magic
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en tid då osäkerheten och ovissheten tycks större än någonsin kan det kännas bra att se bakåt i historien. De senaste årens retrotrend har med råge tillhandahållit musikaliska snuttefiltar för de som tycker att 60- och 70-talen var årtiondena då musiken var som bäst.

BRIMSTONE COVEN gör en del saker rätt. Snygg stämsång, tidstroget ljud och rätt attityd hör till sakerna jag uppskattar med ”Black Magic”.

Nackdelarna är såklart att dels känns det som om jag har hört detta förut. Risken med att skapa sådan här musik är att det finns lite utrymme för nytänkande – det ligger inte i genrens natur – och dels, och det är min andra invändning, måste du få till verkligt bra låtar för att du ska övertyga i alla fall denna recensenten. Nu bränner det bara till i enstaka låtar som titellåten, efterföljaren Black Unicorn som har ett svinhärligt sväng och otroligt BLACK SABBATH minnande The Seers. Resten av skivan lämnar mig med en känsla av mild uttråkning.

Uppskattar du retrovågen finns det en chans att du kommer gilla ”Black Magic”, men du kommer med stor sannolikhet att känna att det finns bättre skivor därute.

Skivor

Feral – Where Dead Dreams Dwell

Lämna en kommentar

Where Dead Dreams DwellARTIST: Feral
TITEL: Where Dead Dreams Dwell
RELEASE: 2015
BOLAG: Cyclone Empire

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skellefteåbördiga FERAL bjuder upp till dans med andra albumet ”Where Dead Dreams Dwell” och jag känner för att damma av uttrycket ”death metal – många är kallade. Få utvalda”.

Låt mig utveckla – FERAL lirar starkt sympatiskt. Det är lätt att ryckas med och låta huvudet nicka i takt till musiken, och jag önskar att jag gick igång mer än vad jag faktiskt gör. Problemet är att här finns ytterst lite som sticker ut det där lilla extra. Den där nerven som jag så gärna vill ha finns inte här. Istället – och det finns betydligt mycket värre saker – får vi oss en dos death metal som är trevlig för stunden, men som inte lämnar några bestående men. Och det är där måttstocken bör och ska ligga när det gäller denna typ av musik.

Emellanåt bränner det dock till. The Crawler greppar tag från första ton och trampar gaspedalen i botten. Likaså njuter jag av Mass Resurrection som har en svinaktigt härligt sväng och massiv tvåtakt från trummisen Roger Markström och fint sololir av gitarristen Markus Lindahl.

Sammanfattningsvis: ”Where Dead Dreams Dwell” är en sympatisk skiva som vi både kan ha och mista. Som en stunds trevlig underhållning fungerar den alldeles utmärkt – förväntar er bara inte att den kommer skaka universum i sina grundvalar.

Skivor

Moonspell – Extinct

Lämna en kommentar

ARTIST: Moonspell
TITEL: Extinct
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Portugisiska MOONSPELL är veteraner inom goth metal-scenen, ”Extinct” blir bandets 13:e fullängdsgiv sedan starten i början av 90-talet om jag räknar rätt. Man har sedan starten spelat en form av mörk metal som baserar sig lika mycket på stämning och känsla som själva låtarna, och personligen anser jag att man hade sin höjdpunkt i samband med 2008 års hårda ”Night Eternal”, en skiva som känns sju resor hårdare, smutsigare och elakare än pinfärska ”Extinct”. Här är det i stället rätt trallvänligt, snyggt levererat (den här skivan är väldigt väl lämpad för att lyssnas på i hörlurar), och med frontmannen Fernando Ribeiros sång som central instans. Han har en karismatisk röst och klarar av att sjunga såväl vänt som med growl i rösten.

Låtmaterialet är jämntjockt, även om man inledningen är starkast. Breathe (Until We Are No More) samt titelspåret Extinct tillhör med exotiskt klingande Medusalem de starkaste korten på skivan. man hänger sig också stundtals till poppiga stycken som The Last Of Us och A Dying Breed, men jag tycker inte riktigt att man klarar av det – det blir lite som ett andra klassens HIM, och det håller jag MOONSPELL som förmer än.

Lyriken behandlar utrotning, slutet på världen, och texterna är både skarpa och spetsiga samtidigt som de är väl framförda. Det är antagligen skivans egentliga behållning för min del, och det känns nästan lite onödigt. Ett sådant allvarligt ämne, med så stora möjligheter, får inte riktigt det djup det förtjänar – och detta trots att jag inte finner något fel i framförandet.

Måhända är det för att vårens solstrålar värmer undertecknad, eller för att musiken saknar ett nordiskt vemod, men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att svärtan som MOONSPELL den här gången levererar är mer baserad i kajal och nagellack än ren och skär ångest. Det känns stundtals nästan… glättigt. Och det är inte så jag vill ha mitt MOONSPELL, trots fina låtsnickerier.