Etikettarkiv: 5/10

Skivor

Dark Confessions – Insanity

Lämna en kommentar

darkconfessionsARTIST: Dark Confessions
TITEL: Insanity
RELEASE: 2012
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Mina tidigare erfarenhet av spansk metal är inte så stora, och tyvärr inte heller särskilt positiva ska sägas. Jag recenserade 2007 ett power metal-band vid namn DARKSUN, som jag inte hört något om varken förr eller senare måste erkännas. Sedan är det inte mycket mer. Så fick jag nys om death-/thrashbandet NOCTEM, recenserat här på WeRock av Robert, och jag gillade verkligen det jag hörde. Så när samma bolag, Art Gates Records, sände en promo av albumdebuterande brutal death metal-bandet DARK CONFESSIONS kändes det rätt lockande.

DARK CONFESSIONS startade sin bana 2007 i Murcia, och det har alltså tagit några år innan första albumet på ett skivbolag släpps, man gav ut en självproducerad platta förra året. Traditionell death metal med inslag av metal core bjuds, relativt melodiskt ändå utan att någonsin bli mjukt. Ganska brutalt faktiskt, med en ”plattan i botten”-mentalitet albumet igenom, det blir inte många andrum där.

Musikernas insats är överlag mycket bra, gitarristerna Angel och Cremades, basisten Palazon och trummisen Alcolea kan sina saker. Sången, signerad Enrique Balsalobre, växlar mellan dödsdjupt growl och metal core-skrik, och i sina bästa stunder för vokalisten mina tankar till CONVERGEs Jacob Bannon. Överlag kan vokalinsatsen gott fördragas, utom i de fall där rösten övergår i s.k. ”pig squeal”, t.ex. i avslutande Bloodshed, där det skär i mina öron. Det låter helt enkelt hemskt, men det är egentligen inte Balsalobres fel, det är så ”pig squeal” ska låta bara, och det är inte bra.

Produktionen är inte heller något att klaga på. Ingen gör egentligen något fel här, men ändå är det något som gör att plattan inte lyfter. Och det är framför allt låtmaterialet som inte håller för ett helt album. Det saknas variation och dynamik inom och mellan låtarna. De försök som görs att lätta upp tyngden och att variera ljudbilden – skivans intro, mellanspelet i The Voice Of The Apocalypse, regn och tickande klocka i inledningen av Prelude to Tragedy osv. – känns som bara just försök att lätta upp och variera, men lyckas inte bli integrerade delar av albumet. Som därmed helt enkelt blir lite tråkig i längden.

/BiblioteKarin

Skivor

Adrenaline Mob – Omertá

Lämna en kommentar

AdrenalineMob2012ARTIST: Adrenaline Mob
TITEL: Omertá
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Inför debutalbumet släppte ADRENALINE MOB den spännande förstasingeln Undaunted, en låt med mängder av känsla och energi. Mike Portnoy som lämnade DREAM THEATER för något år sedan kollaborerar i ADRENALINE MOB med sångaren Russell Allen, även i SYMPHONY X och med sig har de gitarrist Mike Orlando. I livesammanhang har även basisten i DISTURBED anslutit; moderbandet har tagit en paus på obestämd tid.

Förstasingeln från konstellationen, tillika inledningsspåret, är alltså en riktig dunderkaramell med en refräng klistrigare än få. Så det är med intresse och viss spänning jag griper mig an debutalbumet ”Omertá”, namngivet efter syditalienska/ sicilianska maffians hederscodex – fundera gärna lite på det valet av titel… – och mina förväntningar kommer otvetydigt på skam. Inledningsspåret Undaunted följs av Psychosane och redan här börjar ointresset hugga tag. Visst är det helt korrekt hårdrock, mycket gitarr och en ganska trevlig refrängslinga, men ack så snart jag tröttnar på formeln.

På samma sätt fortsätter det med låtar som Indifferent, Hit The Wall och Come Undone m.fl., korrekt och duktigt genomfört – men bara så trååkigt. Nej, mer hade jag förväntat mig och detta kan jag inte rekommendera någon. Kompetenta musiker som skapar under sin förmåga ger inget roligt resultat, det är bara att konstatera. Dock undviker man de allra lägsta betygen bara tack vare en enstaka hitlåt och därutöver sin samlade rutin och erfarenhet.

Bästa låt: Undaunted.

Skivor

One Inch Giant – Malva

Lämna en kommentar

ARTIST: One Inch Giant
TITEL: Malva
RELEASE: 2011
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Göteborgska ONE INCH GIANT har inte många år på nacken, det är närmare bestämt 2 år sedan bandet inledde sin musikalisk resa. Trots det har de redan hunnit med att beträda scenen på flera av Göteborgs mer välkända hårdrockställen såsom Musikens Hus, Sticky Fingers samt Belsepub. ONE INCH GIANT består av Gabriel Lugo Mendéz på gitarr, Gabriel Ek på trummor, Axel Berglund på bas samt Filip Åstrand på sång. De toner som bjuds får en att vända blickarna mot sjuttiotalet, där de hämtat merparten av sin inspiration. Nedstämda släpande gitarrer och framförallt en ljudbild som gör att en referens till KYUSS även känns helt befogad.

Fullängdsdebuten ”Malva” har definitivt potential, men större delen av låtarna saknar dynamik. Det blir trist helt enkelt, mycket beroende på att sången är enformig och tempot inte varieras märkbart. Filip Åstrand som stundtals påminner mig lite om den nu tyvärr bortgångne Layne Stayley, har dock en skön känsla i sången trots att tonsäkerheten inte känns klockren alla gånger. Utveckling av röstresurserna, förslagsvis högre tonläge emellanåt hade bara gynnat musikens framtoning, för när detta väl görs, låter det riktigt bra. Stundom blixtrar det till med starka melodier och riktigt feta riff som i favoriten Echoes Of The Night.

Med att fortsätta att skriva låtar och framförallt att turnera så mycket möjligt, ser jag att ONE INCH GIANT kan bli några att räkna med i framtiden. Men det är ett extremt hårt musikklimat där ute, konkurrensen är stenhård. Därför är det a och o att hitta en egen identitet. För att skapa unik musik krävs unika influenser, som en vis man en gång sade.