ARTIST: Dark Confessions
TITEL: Insanity
RELEASE: 2012
BOLAG: Art Gates Records
BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie
Mina tidigare erfarenhet av spansk metal är inte så stora, och tyvärr inte heller särskilt positiva ska sägas. Jag recenserade 2007 ett power metal-band vid namn DARKSUN, som jag inte hört något om varken förr eller senare måste erkännas. Sedan är det inte mycket mer. Så fick jag nys om death-/thrashbandet NOCTEM, recenserat här på WeRock av Robert, och jag gillade verkligen det jag hörde. Så när samma bolag, Art Gates Records, sände en promo av albumdebuterande brutal death metal-bandet DARK CONFESSIONS kändes det rätt lockande.
DARK CONFESSIONS startade sin bana 2007 i Murcia, och det har alltså tagit några år innan första albumet på ett skivbolag släpps, man gav ut en självproducerad platta förra året. Traditionell death metal med inslag av metal core bjuds, relativt melodiskt ändå utan att någonsin bli mjukt. Ganska brutalt faktiskt, med en “plattan i botten”-mentalitet albumet igenom, det blir inte många andrum där.
Musikernas insats är överlag mycket bra, gitarristerna Angel och Cremades, basisten Palazon och trummisen Alcolea kan sina saker. Sången, signerad Enrique Balsalobre, växlar mellan dödsdjupt growl och metal core-skrik, och i sina bästa stunder för vokalisten mina tankar till CONVERGEs Jacob Bannon. Överlag kan vokalinsatsen gott fördragas, utom i de fall där rösten övergår i s.k. “pig squeal”, t.ex. i avslutande Bloodshed, där det skär i mina öron. Det låter helt enkelt hemskt, men det är egentligen inte Balsalobres fel, det är så “pig squeal” ska låta bara, och det är inte bra.
Produktionen är inte heller något att klaga på. Ingen gör egentligen något fel här, men ändå är det något som gör att plattan inte lyfter. Och det är framför allt låtmaterialet som inte håller för ett helt album. Det saknas variation och dynamik inom och mellan låtarna. De försök som görs att lätta upp tyngden och att variera ljudbilden – skivans intro, mellanspelet i The Voice Of The Apocalypse, regn och tickande klocka i inledningen av Prelude to Tragedy osv. – känns som bara just försök att lätta upp och variera, men lyckas inte bli integrerade delar av albumet. Som därmed helt enkelt blir lite tråkig i längden.
/BiblioteKarin