Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Inglorious – We Will Ride

Lämna en kommentar

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: “We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan “We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som “uppföljare” till förra given “Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?

Skivor

Voodoo Circle – Locked & Loaded

Lämna en kommentar

ARTIST: VOODOO CIRCLE
TITEL: “Locked & Loaded”
RELEASE: 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Världsmästerskapen i Whitesnake, kan man tänka. Minus de stundtals vulgära texterna då, och där någonstans har du referensramarna som gäller för VOODOO CIRCLE och om du kommer gilla bandets typ av musik eller inte. Personligen är detta vanligtvis en favorit – såväl Coverdales mannar som VOODOO CIRCLE är en del av den diet som undertecknad sätter i sig – men det hjälper faktiskt inte på detta sjätte fullängdsalbum. Därtill är plattan helt enkelt fylld med alldeles för många låtar som blir en gäspning som bäst.

Alex Beyrodt lirar fortfarande gura med känsla, David Readman har den där läckra rösten som denna typ av musik behöver och Mat Sinner är en virtuos på basen. Tillbaka på trumpallen är dessutom Markus Kullman, men “Locked & Loaded” är en bra bit från fornstora dagar som exempelvis “Broken Heart Syndrome” från 2011. Låtmaterialet är för såsigt och intetsägande för det, för även om det aldrig blir dåligt så är ljusglimtarna för få för att lyfta helheten. inledande Flesh & Bone och tunga Devil’s Cross står ut på den positiva sidan och kanske kan locka till att den här skivan åker fram för lyssning i framtiden – i övrigt det är det bättre att hålla sig till bandets övriga och tidigare diskografi.

Videon nedan är prick så ostigt som det kan bli när VOODOO CIRCLE trampar snett!

Skivor

Dread Sovereign – Alchemical Warfare

Lämna en kommentar

ARTIST: Dread Sovereign
TITEL: Alchemical Warfare
RELEASE: 15/1 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DREAD SOVEREIGNs basist och sångare A. A. Nemtheanga, mest känd från tungviktarna PRIMORDIAL var det som fick mig att höja på ögonbrynen när jag fick promomaterialet till “Alchemical Warfare”. Jag gillar PRIMORDIAL till viss del, men Nemtheanga har alltid framstått som en sångare som sannerligen vet vad han sysslar med, och han har alltid utstrålat en sjudande besatthet när han framträder med sitt huvudband.

Och hans attityd skiner även i DREAD SOVEREIGN, låt vara att han låter som om att han har aningens roligare i detta band, och det är därför det är så pass njutbart att lyssna på “Alchemical Warfare”. Ibland.

Med en speltid på strax över 51 minuter så är inte detta den längsta skivan ni kommer att lyssna på i år, men det finns – dessvärre – en hel del dödvikt på den. Avslutande originallåten Ruin Upon The Temple Mount har ett irriterande långt mellanspel och såsar vidare i ett behagligt mellantempo som det i ärlighetens namn finns ganska gott om på skivan. Ibland funkar det fint, ibland blir det en källa till irritation.

Att Nemtheanga och gitarristen Eoin H. Bones och trummisen Johnny King har knarkat sin BLACK SABBATH och VENOM stör jag mig inte heller på – i låtar som fina She Wolves Of The Savage Season och Nature Is The Devil’s Church funkar deras “fanboy-ism” alldeles fantastiskt, men de hade kunnat vara betydligt hårdare mot sig själva och trimmat bort en del onödigt såsande – skivan hade vunnit betydligt på detta.