Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Avantasia – Here Be Dragons

Lämna en kommentar

ARTIST: Avantasia
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 28/2
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland tänker jag att det är en smula bra att jag är sölig med att recensera skivor. ”Here Be Dragons” är AVANTASIAs tionde album. Inte dåligt med tanke på att bandet/projektet mest började som en grej för Tobias Sammet att göra mellan EDGUYs skivor, och mängden vokalister som gjort inspel på både skivor och konserter är, ska vi säga, försvarligt.

Jag drog igenom skivan en gång. Herrejävlar, tänkte jag, detta är ju svinbra! Betygsåttan började fladdra i skallen. Som ni ser landar skivan på ett betyg ner. Fortfarande bra, men inte lika bra som några av bandets andra skivor. Som ”Moonglow” från  2019 som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats två på årsbästalistan över det året. Eller, såklart, ”The Metal Opera” del 1 och 2.

Men ”Here Be Dragons” är en bra skiva, det fula omslaget till trots, och att Jørn Lande inte är med.

Ni kan konceptet vid det här laget. Det är prima power metal med många gästande vokalister. Ofta lyfter de låtar till otroliga nivåer, ibland känner jag att de förtjänar bättre låtar. Som Tommy Karevik från KAMELOT i The Witch som ju inte är direkt dålig, bara lite meh!

Eller Roy Khan, också med ett förflutet i KAMELOT i avslutande Everbody’s Here Until The End.

Men vad är då bra?  I stort sett allt annat. Michael Kiske, Ronnie Atkins, Bob Catley, Adrienne Cowan, Kenny Leckremo, Geoff Tate och Tobias Sammet svarar för besjälade sånginsatser i de låtar de är med i. Jag smälter inombords av både Tate och Catleys röster på grund av deras insatser i QUEENSRŸCHE och MAGNUM, två band med viss betydelse för mig, och det är ju stört omöjligt att inte bli helt yster till sinnes, vilja dricka öl och hoppa i takt till en låt som Against The Wind som har ett magiskt driv, en svinbra refräng och satans fina symfoniska melodier. Eller varför inte Avalon där Adrienne Cowan får driva upp oktaverna i en nästan patenterad AVANTASIA-låt.

Men jag kan inte annat än undra varför Sammet inte har valt att till exempel välja bort Creepshow till förmån för Return To The Opera som ligger som en sorts extralåt på den version av skivan jag lyssnat på.  Maken till ystert spel på basen får ni leta efter på den här skivan.

Tobias Sammet har gjort bättre skivor än denna, men det går inte att komma undan från faktumet att ”Here Be Dragons” är en förbannat sympatisk skiva – en skiva som har fått mig att återvända till den dagligen sedan den släpptes. Jag tycker att ni ska ge den en chans om ni inte redan gjort det.

Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.

Skivor

Kryptan – Violence, Our Power

Lämna en kommentar

ARTIST: Kryptan
TITEL: Violence, Our Power
RELEASE: 14/2 2025
BOLAG: Edged Circle Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det märks att KRYPTAN är ett projekt som präglas av en nästan hudlös dyrkan av black metal. Mattias Norrman, som jag känner igen från OCTOBER TIDE och KATATONIA är drivande bakom KRYPTAN, och det märks att det är en hel del känsla som har gått in i skivan ”Violence, Our Power”. Med sina 26 minuter i speltid är det ytterst svårt att hitta några andningshål, för det är plattan i mattan mest hela tiden, med undantag från introt The Unheard Plea From Thousands Of Broken Hands som inte bara har en onödigt lång titel, det är helt onödigt och bidrar inte med nåt till skivan som helhet.

Om jag ska börja med vad jag inte uppskattar med skivan så är det sången. Det finns gott om vokala uttryck på skivan. När det ligger i det nedre registret så är det så fantastiskt bra. Stundtals ballar det dock ut för mycket för mig – i Det är döden som krävs hamnar sången i något sorts kväkande som jag inte gillar alls. Jag inser fullt väl att jag svär i kyrkan nu, men detta funkar inte alls för mig, och sänker en i övrigt bra låt. Likadant är det i Vägen till våld där rytmiken i frasen visa mig vägen, vägen till våld skaver på helt fel sätt i örongångarna för mig.

Dessbättre finns det en hel massa annat som jag tycker är otroligt bra. När det funkar som bäst – och det är under stora delar av skivan – präglas ”Violence, Our Power” av en satans stämning. Gitarrarbetet är helt fantastiskt rakt igenom. I låtar som Violence, Our Power, I Hope They Die och Purge är det ett helvetiskt ställ som ser till att hålla öronen rejält spetsade. Lägg till ett fantastiskt dyrkande av två-takt och dubbeltramp i avslutande stänkaren Let’s End This och det samlas ihop till tillräckligt mycket bra för att jag ska sätta en betygsjua på skivan som vinner över mig med en satans inlevelse och en uppenbar entusiasm.