Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Borealis – The Offering

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: The Offering
RELEASE: 2018
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS och jag har en relation av det kärvänligare slaget. Jag har gillat allt bandet gjort, och den melodiska, stundtals episka, metal som bandet har levererat har fått mig att i stort sett dyrka bandet.

”The Offering” är bandets första på AFM Records, och det märks att bandet har haft ambitioner med den här skivan. Den är strax över en timma lång, och jag måste erkänna att den hade kunnat trimmas något då det finns åtminstone en låt som jag tycker inte riktigt har någon funktion, och några stycken som sänker helhetsintrycket något.

Men till största delen har BOREALIS skapat en skiva med låtar som fullständigt dräper – hade alla låtar legat på denna hisnande nivå så hade betyget åkt upp ett snäpp, möjligtvis två. Jag pratar om låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

BOREALIS visar att de kanske inte lyckas leverera en lika stark platta med ”The Offering” som med ”Fall From Grace” eller ”Purgatory” som var jämnare skivor, men som lyckas skapa låtar som är gravt beroendeframkallande att lyssna på. Genomgående briljerar Matt Marinelli på sång, och när musiken krokar i vad han gör, ja då blir det väldigt bra.

Gillar man BOREALIS sedan innan så misstänker jag att även ”The Offering” kommer få en försvarlig spelmängd under året. För egen del så vet jag att jag kommer att återvända för en handfull av låtarna under resten av 2018.

Skivor

Enslaved – E

Lämna en kommentar

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

”E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? ”Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års ”In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. ”bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att ”jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.

Skivor

Arch Enemy – Will To Power

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Will To Power
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är snyggt, det är gediget. Det är svensk melodisk death metal i sin prydno. Du vet vad du får och antagligen vill du ha just detta, åtminstone om du är ARCH ENEMY-fan sedan tidigare. Men det är fasen inte mycket till spänning att finna i ”Will To Power”, bandets elfte fullängdsgiv (eller tionde beroende på hur man räknar). Många andra har gjort det tidigare och vad kanske värre är, ARCH ENEMY har också själva gjort det tidigare. Inte nödvändigtvis eller uteslutande bättre än denna gång, med det  är gjort så mycket och så frekvent att det är svårt att finna det speciellt stimulerande längre.

Några undantag finns; när White-Gluz växlar ner sitt growl och faktiskt t.o.m. rensjunger, med den äran, i Reason to Belive – jag trodde först man tagit in en annan sångare här. Det är jäkligt snyggt och melodin sitter som en allsångshandske redo att kastas knuten upp i luften. Jag tillhör dem som alltid starkt beundrat Angela Gossows röst och scennärvaro, och som samtidigt sett bandet med kraft fullfölja sin musikaliska linje med Alissa White-Gluz vid micken. Många fina melodier bjuder oss albumet förvisso och visst är det gott tryck i de båda släppta singlarna The World is Yours och The Eagle Flies Alone, eller Blood in The Water för att nämna några av flera.

Det går ju inte att ta ner betyget bara för att skivan tenderar att göra just mig lite lätt uttråkad – det kanske måste skrivas på kontot för att jag har förlyssnat mig på IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY m.fl. svenska melodiska dödsmetallband under åren, ARCH ENEMY själva inte att förglömma. De kommentarer jag läst som flaggar för att bandet här snarast förändrat sitt sound oroande mycket förstår jag dock inte alls. Har vi ens samma platta i lurarna?

Jag lyssnar gärna på ”Will To Power” när jag vill ha något tryggt och vant i lurarna, ARCH ENEMY kan absolut sin sak. Alltså ett mer än godkänt habilt musikaliskt hantverk, men större än så är detta inte.