Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Whitechapel – Mark Of The Blade

Lämna en kommentar

imageARTIST: Whitechapel
TITEL: Mark Of The Blade
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

WHITECHAPEL, som såklart har tagit sitt namn efter det område i London där Jack The Ripper begick minst 5 mord på 1880-talet, har under sin karriär blandat och gett med varierande resultat. Jag var direkt missnöjd med föregångsskivan till nu aktuella ”Mark Of The Blade”, och egentligen var jag inte alls sugen på att recensera den. Men av någon anledning, kanske främst snacket om att bandets sångare Phil Bozeman i en låt använder det mest oerhörda ett band som sysslar med deathcore kan använda – rensång, bestämde jag mig ändå för att köra.

Har bandet mesat till sig? Nä, det kan jag inte säga. Det är fortfarande rejält gitarrtätt (bandet har tre gitarrister) och de varierar sig numera bra mellan väldigt feta riffmattor och bra melodier. Här skiljer sig bandet inte från de två senaste skivorna. Men faktum är att det är när bandet faktiskt frångår sin genres konventioner som det blir riktigt bra.

Rensången i Bring Me Home gör sitt till, men även utan denna är det en riktigt bra låt, fylld med vemod och rejält känslomässig. Och jag köper den rakt av då bandet verkligen har jobbat fram en stringent stark låt. Likadant är det med instrumentala Brotherhood där bandets tre gitarrister Ben Savage, Alex Wade och Zach Householder får kliva fram och verkligen briljera i en lika mäktig som vacker låt. Efterföljande Dwell In The Shadows golvar mig totalt med sitt oerhört fina sväng som minner en hel del om hur PSYCHROPTIC låter i sina bästa stunder (och de är ju många!), och låter trummisen Ben Harclerode visa upp fint arbete på bastrummorna. Nu kanske ni undrar – hörs basen? Jajemänsan! Inte för att Gabe Crisps spel handlar om att lira rundor runt resten av bandet, men det är alltid bra om basen hörs om ni frågar undertecknad.

Avslutande Decennium (som härleder sin titel till att WHITECHAPEL startade 2006. Fyra originalmedlemmar är kvar i bandet. Bara en sån sak) är även den en bra låt.

WHITECHAPEL uppfinner inte hjulet på ”Mark Of The Blade” men revanscherar sig rätt ordentligt från ”Our Endless War”. Gott så.

Skivor

Poison Headache – Poison Headache

Lämna en kommentar

Poison_Headache_-_Poison_HeadacheARTIST: Poison Headache
TITEL: Poison Headache
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det kan ta lång tid att få ihop en skiva behöver vi bara kolla på EYEHATEGOD eller GRAVES AT SEA för att inse. När det gäller POISON HEADACHE har mest andra band satt käppar i hjulen. Gitarristen/sångaren  Phil Sgrosso har varit svårt upptagen i WOVENWAR och AS I LAY DYING, och är den av bandmedlemmarna som har varit mest upptagen för att på allvar kunna skapa musik med trummisen Kyle Rosa och gitarristen Andy Kukta. Men nu föreligger bandets debut.

Och det är en skiva som på inga villkors vis ändrar samtida musik – det finns gott om referenser till, i alla fall om vi ska tro Metal Blades sida om bandet – till ENTOMBED, CONVERGE och MOTÖRHEAD. Aggressiviteten saknas i alla fall inte när trion matar upp nästan alla reglage till max i inledande Sin Eater som är en riktigt fin öppningslåt.

Det finns gott som saftiga låtar – skönt avslappnade (nåja, allt är relativt eller hur?) Benumbed som övergår i ljuvt aggressiva Death’s Design som har ett mellanparti som, såklart, är tungt utav bara den.

I originalitet får POISON HEADACHE inte speciellt höga poäng, men genomförandet av musiken samt låtmaterialet gör ändå att betyget hamnar på den övre skalan. Det här bandet övertygar mig om att de verkligen tror på sitt låtmaterial. Det finns betydligt bättre metalliserad hardcore än den POISON HEADACHE bjuder på, men också betydligt mycket sämre.

Skivor

Dark Funeral – Where Shadows Forever Reign

Lämna en kommentar

imageARTIST: Dark Funeral
TITEL: Where Shadows Forever Reign
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att tycka om ett band som DARK FUNERAL. De har varit med länge, kämpat sig igenom grava svårigheter med gamla skivbolag, tappat medlemmar och levererat black metal som stringent har legat på en bra nivå.

Jag kom in på bandet i höjd med ”Attera Totus Sanctus” en skiva som anses vara diskografins svagaste – i alla fall om vi väljer att tro Metal Archives.

Nya given markerar avstamp med ny sångare i Heljarmadr som ju har att fylla Emperor Magus Caligulas skor och nytt skivbolag.

Och det låter fortfarande stämningsfyllt om bandet – låt vara att Dominators trummor låter lite för torra för min smak.

Bäst är bandet i sjukt stämningsfulla As One We Shall Conquer, piskande The Eternal Eclipse och avslutande titellåten. Även om de andra låtarna är bra, sticker de tre ut lite extra i mina öron.

Gitarrarbetet från Lord Ahriman och Chaq Mol är riktigt bra med intressanta harmonier och det känns som om bandet har fått lite av en nytändning.

Heljarmadrs sång är bra, utan att helt golva mig.

Sammantaget är ”Where Shadows Forever Reign” en bra skiva som stundtals imponerar utan att fullständigt golva mig.