Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Omnium Gatherum – Grey Heavens

Lämna en kommentar

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

”Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som ”New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren ”Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är ”Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!

Skivor

Magrudergrind – II

Lämna en kommentar

imageARTIST:Magrudergrind
TITEL: II
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett bra grundrecept för bra grindcore hade kunnat vara såhär: känn din scen, krångla inte till det, var förbannade. MAGRUDERGRIND är allt detta och visar på ”II” att de vet hur en slipsten ska dras på effektivaste vis.

I 15 låtar demonsterar trion utan behov av bas sin förkärlek för vredgad och till största delen fartfylld grindcore.

Trummisen Casey Moore och gitarristen R. J. Ober är i det närmaste ett instrument och även om det slirar lite ibland så vet du som lyssnare att det är meningen. Sångaren Avi Kulawy gastar föredömligt.

Gillar du grindcore sedan innan kommer du identifiera ”II” som varande en bra skiva väl värd att kolla in. För er andra är detta en bra inkörsport till subgenren.

Skivor

Dream Theater – The Astonishing

3 kommentarer

imageARTIST: Dream Theater
TITEL: The Astonishing
RELEASE: 2016
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När progressiva titanerna i DREAM THEATER tar i, då gör de det med besked. ”The Astonishing” är en regelrätt rock/metal opera med en lång spellängd på över 130 minuter. Mastigt? Jovars – men till stora delar funkar det faktiskt ruggigt bra.

Konceptet bakom skivan ligger bandets gitarrist John Petrucci bakom. Petrucci är en läsare av stora mått av fantasy och science fiction och har förlagt handlingen till ett, såklart, dystopiskt framtida USA där musik är förbjuden. Vi följer en grupp rebeller som gör motstånd mot detta. Bara genom att lyssna på skivan går det inte att räkna ut detta. Och frågan är om det är nödvändigt när bandet kopplar på musik som ofta tar andan ur mig.

Jag var skeptisk till skivans längd, men måste säga att bandet kommer undan med rätt mycket. I vissa fall blir det lite såsigt, men med låtar som Ravenskill, Chosen och A New Beginning övertygar bandet rejält.

Mest uppskattar jag att James LaBrie sjunger extremt bra genomgående, att gitarrspelet är verkligt vasst och att Jordan Rudess tillåts ta stor plats. Akilleshälen, i den mån vi nu kan tala om en sådan hos dylika ultraproffsiga musiker, är kompet bestående av trummisen Mike Mangini och basisten John Myung. De gör jobbet, och jag tycker att mixen hade kunnat släppa fram Myungs bas mer än vad som nu är fallet, men utan de rent stratosfäriska nivåer kompet nådde när Mike Portnoy satt bakom kaggarna och visade på hur himmelskt trumspel kan vara när teknik blandas med ett verkligt eget spel. Med Mangini får vi ”bara” teknikaliteten.

”The Astonishing” är ett album som jag trots dessa anmärkningar kommer återvända till under året som varande en trevlig överraskning från ett band som gillar att utmana sig självt och lyckas göra detta på ett bra sätt.