Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Haeresis – Si Vis Pacem Para Bellum

Lämna en kommentar

ARTIST: Haeresis
TITEL: Si Vis Pacem Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Vendetta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland får jag en känsla vid första genomlyssningen av en skiva som direkt säger att jag kommer att gilla skivan riktigt ordentligt. Den känslan infann sig inte många sekunder in när jag drog igång Haeresis ”Si Vis Pacem Para Bellum” (Om du vill ha fred, förbered dig på krig – löst översatt).

Detta är fullängdsdebuten för det här tyska bandet, och det är en övertygande stark debut. Gillar du post-black metal, då kan jag nästan lova att du kommer uppskatta den här skivan.

Med bara 4 låtar och en speltid på strax över 40 minuter – ja ni fattar, det är långa låtar så det bara smäller om det. Men ändå så kan jag inte säga att jag upplever någon av låtarna som överdrivet lång. De flödar fram på ett nästan skrattretande fint sätt.

Inledande Echoes Of Ashes smyger igång med ett skirt, nästan fragilt, intro innan sångerskan Christin släpper löst ett illasinnat tjut som skickar ut mig i omloppsbana. Jag älskar verkligen hur bra sången är på den här plattan. Den ger ytterligare en känslomässig dimension av desperat skönhet till skivan.

Även om bandet räknar sin hemvist till black metal – och således blästrar på utav bara fan mest hela tiden – så är samtliga låtar känslomässigt drabbande och, framför allt, balanserade med rikligt med smäktande melodiska slingor. Den rena mäktigheten i en låt som I Who Repel All Light  är ett bra exempel på detta. Precis när jag tror att bandet inte kan vräka på mer, ja, då lägger de såklart in ytterligare en växel som får mig att baxna.

Produktionsmässigt är ljudbilden en ren dröm. Jag måste dyrka hur M. S. trummor låter, så til den milda grad att jag sitter och önskar mer rullningar på pukorna. Gitarrerna ligger i exakt rätt isande register och maler på med massiva mattor. Oerhört svårt att inte gå igång på detta.

”Si Vis Pacem Para Bellum” är en skiva som jag kan lyssna på om och om igen, och då jag säkert har plöjt den mer än 30 vändor och ändå inte känner mig mätt på den – ja då fattar ni att jag verkligen gillar den här skivan. Om Haeresis presterar så här bra på debuten, då sätter de en satans press på sig redan nu inför framtida släpp. Detta kan vara en av årets starkast drabbande skivor. Kolla in den.

 

 

Skivor

Year Of The Goat – Trivia Goddess

Lämna en kommentar

ARTIST: Year Of The Goat
TITEL: Trivia Goddess
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med ett omslag som var lite lockande, men också en smula frånstötande, och med ett bandnamn som jag sett i förbigående men inte fäst mig vid tryckte jag igång ”Trivia Goddess” för ganska exakt två veckor sedan. Nu vill jag bara säga – fan ta er Year Of The Goat!

Bandet från Norrköping har nämligen lyckats göra en skiva som satt sig så till den milda grad i hjärnbarken att låtar poppat upp i skallen på jobbet, strax innan jag ska till att somna, när jag vaknat under natten och när jag har cyklat hem från jobbet. Och det har varit både underbart och fruktansvärt.

Jag hade inte hört en ton av det här bandet innan denna skiva, och nu får det ju bli att kolla upp resten av diskografin, för detta är riktigt bra, tungt svängande och sprakande ockult rock som sannerligen ger mersmak.

Lyssna bara på svänget i titellåten! Det är ju stört omöjligt att inte gilla detta, och även om jag gillar denna låt som bara den så finns det låtar som jag uppskattar än mer och som skjuter ut skivan i stratosfären.

Skulle jag välja ut två låtar som de två bästa så blir det tveklöst Mét Agwe som handlar om en varelse som har sin hemvist inom voodoo, specifikt Haiti och som ses som en varselse knuten till havet och King Of Damnation. Den första har både ett tungt bluesigt sväng och rent magiskt bra sång där bandet släpper på utav bara fan. Lägg till detta gitarrspel som får det att vattnas i munnen.

Den andra är ännu tyngre, men med bibehållen bluesighet, och bandet jobbar så skickligt med att sänka och höja intensiteten att det är svårt att tröttna på att lyssna på skivan.

Överlag är ”Trivia Goddess” en skiva som det är svårt att slita sig ifrån. Att skriva musik som är av denna kvalitet hade räckt för många band, men det jag verkligen uppskattar med Year Of The Goat är att de är så bra sångare – här finns två huvudsångare som levererar totalt, och ett helt koppel med bakgrundssångare som lyfter sången än mer.

”Trivia Goddess” är en fantastiskt bra skiva som jag tvivlar på att jag kommer slita mig helt ifrån. Den excellerar i sväng och hantverkskicklighet på ett så påtagligt sätt att om man gillar band som med lätthet och ackuratess lyckas få musik som känns så hemtam att ändå verka så fräsch som här – ja då har man en skiva att se fram emot här. Kolla in den.

Skivor

Blackbraid – III

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: III
RELEASE: 8/8 2025
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.

”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.

Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy)  och  The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.

Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och  det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.

I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?

”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.