Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Allegaeon – Elements Of The Infinite

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Elements Of The Infinite
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

ALLEGAEON har utvecklats till en labels drömband – vartannat år kommer det en ny skiva som kanske inte får folk att gå fullständigt bananas, så i alla fall får en hel del bra recensioner.

Jag uppskattade bandets tonkonst redan på EP:n som kom 2008 och på efterföljande fullängdaren ”Fragments Of Form And Function” som kom två år senare. Sen tappade jag intresset då ”Formshifter” från 2012 visade sig vara ett enda stort sömnpiller och jag tänkte att bandets melodiska dödsmetall hade passerat bäst föredatum.

När vi nu skriver 2014 ser verkligheten annorlunda ut. I ALLEGAEON har gitarristen Ryan Glisan slutat, detsamma gäller för tidigare trummisen Jordon Belfast. In har bandet plockat Michael Stancel på gitarr och Brandon Park. På köpet har de fått en nytändning som verkligen inte har skadat bandet. Faktum är att ALLEGAEON aldrig har låtit så här bra, eller haft lika starka låtar som på ”Elements Of The Infinite”. Det mest märkbara är att gitarrspelet har pushats till synnerligen höga och för öronen njutbara nivåer – Greg Burgess har fått en rejäl låga satt under ändalykten vad det verkar för banne mig om inte bara riffen ligger på en skön och meckig nivå, det liras solon som får det att vattnas i munnen.

Men vi ska inte bara prata teknikalitet – låtarna är det som står i centrum som sig bör. Varenda låt levererar musik av grym kaliber – redan efter andra lyssningen hade låtarna satt sig. Bland de låtar som sticker ut lite extra hittar vi tungt svängande (ja, faktiskt!) Tyrants Of The Terrestial Exodus, magiskt förträffliga Dyson Sphere som bjuder på glödande strängarbete, skönt hetsiga 1.618 som med en rent kriminellt snygg refräng får mig att förnöjt stampa takten, Biomech II som med råge straffar sin föregångslåt från fullängsdebuten och avslutande väldigt episka Genocide for Praise – Vals For The Vitruvian Man som inte bara ser bandet plocka fram de symfoniska takterna utan även spänna musklerna i fråga om längd på låtar. Den klockar nämligen in på över 12 minuter högoktanig musik.

Det är verkligen kul att se att ett band som tidigare har legat på en i många avseenden bra nivå övertyga på detta sätt. Jag plockar med gädje fram ett högre betyg denna gången, och rekommenderar verkligen att man kollar in ALLEGAEONs ”Elements Of The Infinite”.

 

Skivor

The Wounded Kings – Consolamentum

Lämna en kommentar


ConsolamentumARTIST: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS “Consolamentum” är ett dylikt korn.

Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då “Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. “Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.

De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.

Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.

THE WOUNDED KINGS har i “Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.

Skivor

Persefone – Core

Lämna en kommentar


ARTIST: Persefone
TITEL: Core
RELEASE: 2014 (re-release)
BOLAG: Vicisolum

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske kan verka märkligt att ta upp ett album som första gången släpptes 2006, men då albumet inte funnits tillgängligt på väldigt många år beslutade sig bandet för att återutge skivan med uppdaterad produktion tidigare i år.

Andorranska PERSEFONE är ett band som jag tidigare har höjt till skyarna. I min ringa mening var ”Spiritual Migration” årets skiva 2013 och jag gav betyget 8 av 10. Och visst, bandet är på en helt annan nivå nu än 2006, men det går så tydligt att höra att talangen för låtskriveri fanns där redan för 8 år sedan om jag säger så. ”Core” handlar rakt av om myten om Persephone och är ett tredelat album. Det går alldeles utmärkt att lyssna på skivan rakt igenom, tro mig och då få över en timmes obruten musik.

Det är minst sagt en svindlande upplevelse att lyssna på musik på detta vis, för precis som vid senare släpp är det en mängd intryck som väller över lyssnaren. Här finns de mer än lovligt brötiga passagerna som kontrasteras ljuvt mot de mer finstämda tongångarna. Det är oerhört vacker musik stundtals, fylld med en dysterhet som jag finner oerhört tilltalande. Bäst är mittenpartiet ”Underworld” där bandet minst sagt släpper loss. Här finns glödande gitarrspel – lyssna bara påUnderworld: The Fallen And The Butterfly – Act IV: Released så kommer ni fatta vad jag menar.

Det är bara att konstatera att även bandets bakkatalog är värd att kolla upp – PERSEFONE har med de fyra album de har hunnit med att släppa bevisat i alla fall för mig att de är ett band synnerligen förtjänt av uppmärksamhet, ja erkännande, för sin synnerligen imponerande tonkonst.