Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Abnormality – Sociopathic Constructs

Lämna en kommentar

ARTIST: Abnormality
TITEL: Sociopathic Constructs
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag har varit ensam i att längta efter ny musik från tekniska/brutala dödsorkestern ABNORMALITY. “Mechanisms Of Omniscience” som kom för tre år sedan var en skiva som verkligen övertygade mig om att i detta band fanns inte bara viljan att skapa minnesvärd metal, utan också kapaciteten.

Och “Sociopathic Constructs” är en lika krossarhård platta som jag hoppades och trodde att den skulle vara. För att använda ett något slitet uttryck så pyr den här skivan av ansiktssmältarmusik.

I vanlig ordning så är det inte bara teknikaliteten och det brutala anslaget som ABNORMALITY verkligen levererar med ackuratess, de välskrivna låtarna slår ner som ljungeld mest hela tiden. Som allra bäst är bandet i A Catastrophic And Cataclyzing Event där fart, tyngd och meckighet samsas alldeles utmärkt med ett fullödigt sväng från helvetet. Likadant är det i grymt sköna Kakistocracy där hetsigt bisvärmsriffande får det att surra i skallen på ett högst angenämt sätt.

“Sociopathic Constructs” har flera låtar som hjärnbarken anammar raskt, men det finns en hel del meckig musik här som gör att jag ständigt upptäcker nya saker när jag lyssnar. ABNORMALITY tappar aldrig fokus på vad de vill göra med sin musik, och jag upplever den här skivan som lika genomarbetad som föregångaren.

Ni undrar kanske om jag inte ska nämna Mallika Sundaramurthy, denna rent dräpande sångerska? Jo, hon är precis lika förkrossande imponerande i sin growlinsats som någonsin. Lödet i den kvinnans pipa är så oerhört imponerande att jag baxnar mest hela tiden, och när det paras med övriga bandets till stora delar helt briljanta insatser, ja då blir det så tydligt att ABNORMALITY är bland det bästa du kan höra inom genren just nu. Kolla in dem.

Skivor

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

Lämna en kommentar

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på “Rhizomes Of Insanity” som är bandets andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten “Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan “Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

“Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs “Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat “Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att “Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Skivor

Allegaeon – Apoptosis

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Apoptosis
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slår man upp ordet “apoptos” vilket är det svenska ordet för “apoptosis” så får man reda på att det är  en av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek. (Karolinska Institutet)

För oss som har lyssnat på ALLEGAEON innan så är detta inget märkligt, då bandet från Colorado alltid har haft mer inriktning på vetenskaplig terminologi än traditionella ämnesområden för death metal. Så långt allt som vanligt, vilket även utmärker bandets femte fullängdare. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på gitarrspel, och uppskattar man inte detta så kommer man att få problem även med “Apoptosis”. För oss andra är det bara att spänna på sig haklappen då den här skivan är ett veritabelt smörgåsbord på precis samma sätt som föregångsplattan “Proponent for Sentience” . 

Att bandet har tappat ytterligare en medlem då basisten Corey Archuleta lämnade 2016 är väl snarare att betrakta som naturlag och inget som påverkar den fina form som ALLEGAEON har visat sedan samma år. Det är fortfarande helt underbart att höra hur fantastiskt roligt det här bandet har tillsammans – jag tycker att i stort sett varenda låt på “Apoptosis” håller världsmästarklass men mest imponerad är jag av låtar som visar att ALLEGAEON vågar bryta sin shredmall något och visa på variationsrikedom i både tonträff och tilltal, som exempelvis oerhört fina Tsunami and Submergence och episka avslutningslåten Apoptosis. Här finns ett vemod som jag tycker är oerhört tilltalande.

Som helhet tycker jag att “Apoptosis” är lika jämn som “Proponent for Sentience”, men också mer välskriven och koncentrerad. “Apoptosis” säger lika mycket på sina 56 minuter som “PoS” sade på sin massiva spellängd på 1 timme och 12 minuter. Jag tror inte att jag förvånar någon när jag säger att jag kommer återkomma till “Apoptosis” fler gånger under 2019, och att just nu så är den verkligen med i racet för en plats på årsbästalistan för min del.