Etikettarkiv: Aborted

Listor

Hot or not? – September 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: To Lie Or To Die
ARTIST: White Stones
VALD AV: Amelie

Martin: En sak som jag tycker är stekhet i den här låten är hur pukorna låter. Det är i stort sett det enda. Gitarrsolot är okej, men i övrigt så har jag stångats mot den här låten under 10 lyssningar och fortfarande är jag förbryllad över hur jag kan uppleva en låt som är under 5 minuter som betydligt mycket längre. Nä, inte för mig.
Robert: WHITE STONES gör udda musik tycker jag. Det är nån form av särart av dödsmetall som tilltalar mig, och andra plattan ”Dancing Into Oblivion” låter bandet fortsätta i den färdriktningen. Jag har full förståelse för de som inte fastnar för detta, men jag är fascinerad. Hett!
Fredrik: En underlig och aningen planlös historia, som verkar ha svårt att bestämma sig för om den vill vara dödsmetall, post metal eller psykedelisk pop. Jag brukar vanligtvis gilla när musik har personlighet och ogärna rättar in sig i fack, men detta blir nu faktiskt mest schizofrent och svårtillgängligt snarare än intressant. Försöker ge låten nya chanser, men det händer aldrig något. Jag får mest tråkigt, tyvärr.

LÅT: Sleep Of The Righteous
ARTIST: Jinjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: JINJER var ett stekhett och hypat band för ett par år sedan med EP:n ”Micro” och albumet ”Macro”. Även om det var ganska länge sedan det var sensationellt med growlad kvinnosång står även nya albumet ”Wallflower” starkt. Inget unikt men ändå omgångens hetaste.
Martin: Trots att JINJER har kört med samma formel under lång tid så imponeras jag över hur mycket de lyckas variera sig. Rytmiken sitter som en keps, och trots att detta inte på långa vägar är den bästa låten på skivan så är det tillräckligt bra för att jag ska gilla det. Varmt, men inte stekhett.
Robert: JINJER är för mig vokalissan Tatjana ”Tati” Schmailyuk och hennes förmåga att skrämma skiten ur folk med sin growl, samtidigt som hon kan låta så mjuk i rensången. Har man sett dem live förstärks känslan av att de övriga är lite… kuliss. Tyvärr tycker jag det symboliserar den här låten också en del, det blir nästan en kuliss mot vilken ”Tati” ska briljera. Ljummet!

LÅT: ManiaCult
ARTIST: Aborted
VALD AV: Martin

Robert: Stenhårt, såklart. ABORTED tar inga fångar och kliver heller inte utanför några ramar. Det är ju så man vill ha det också, och själva syftet med en låt som ManiaCult är att man ska kunna mosha runt och ha sönder saker i sitt eget vardagsrum. Mission: completed. Mysigt varmt, detta!
Fredrik: Köttslamsorna flyger åt alla håll när ABORTEDs dubbelkaggar och stackatoriff sätter tänderna i mjuk och blodfylld vävnad, och det är först när det lugnare mittenpartiet kommer som man kan ta ett steg bakåt och till fullo greppa ödeläggelsen i det slakthus ManiaCult utgör. Stereotypt? Absolut. Men svänger det? Absolut, igen. Kompetent dödsmangel, detta, och med ett snyggt gitarrsolo som lite extra blodstänk på moset. (Grädde är inte riktigt ABORTEDs grej…)
Amelie: Jag har haft ett gott öga till belgiska ABORTED alltsedan jag såg dem live på Fryshuset för något tiotal år sedan. På nya albumet finns en hel del trevligheter men detta är tyvärr inte en av dessa. Inslag av ”pig squeal”-gränsande growl får mig faktiskt att må lite fysiskt illa, så nej tack.

LÅT: Downtown
ARTIST: Unto Others
VALD AV: Robert

Fredrik: Detta låter som soundtracket till en lagom svårmodig 80-talsfilm om brittiska ungdomar, fast i en mix från 2010-talet. Lite deppig britpop, lite lättsmält luftighet och en antydan till pompöst känslo-slisk. Det låter med andra ord bedrövligt, eller? Till min förvåning tycker jag inte det, även om jag var skeptisk efter första genomlyssningen. Men låten och dess finstämda melankoli växer på mig, och med höstregnet smattrande mot rutan och vinden slitande i de skarpt orangeröda rönnbärsgrenarna utgör Downtown faktiskt en rätt behaglig ljudkuliss.
Amelie: Det här är inget som kommer konkurrera på någon topplista vid årsslutet men ändå ganska gôtt att ha att ha skvalandes i bakgrunden. Mer svalt än ljummet.
Martin: Jag kan tolerera detta, det kan jag. Men njuta? Nä, detta är alltför urvattnat. Kan ärligt säga att jag avskyr sången, och texten är så dålig att jag som inte brukar bry mig så där värst mycket om innehåll i låttexter blir less och vill sluta lyssna. Instrumentellt funkar låten, men ni förstår säkert att detta är i stort sett iskallt för mig.

Skivor

Aborted – Maniacult

Lämna en kommentar

ARTIST: Aborted
TITEL: Maniacult
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett riktigt härligt återseende – exakt så känns ”Maniacult”.

Om ni, liksom jag, hör till skaran musiklyssnare som i grunden har ett gott förhållande till denna europeiska dödsorkester, men som inte följer bandet slaviskt, vågar jag påstå att ni kommer känna er som hemma med den här skivan.

Det känns som ett ganska slitet påstående – man vet vad man får – men det finns flera band som detta yttrande går att använda med den äran. ABORTED kan i alla fall i min bok räknas till skaran. Det finns en tydlig idé i bandets musik – rens – och tillräckligt med skicklighet för att inte bara fånga in mig som lyssnare, utan också få mig att haja till över vart kvartetten driver sin musik. ABORTED brukar jag förknippa med ett helvetiskt rens, och tro mig detta finns här, men när bandet ser till att verkligen svänga som i A Vulgar Quagmire exempelvis då är det inte svårt att njuta å det fullaste.

”Maniacult” känns som en skiva som ABORTED har engagerat sig mycket i. Här finns en fin atmosfär genomgående, och bandet lyckas att förstärka det fartfyllda liret med att våga dra ner på tempona. Det gör att skivan går att uppleva som rimligt variationsrik. Att bandet dessutom har tagit in hela fyra gästsångare att komplettera Sven de Caluwés straffande sånginsats gör att ”Maniacult” är den med råge mest varierande i bandets diskografi vad gäller sång. Extra glad är jag för att Fredrik Danielsson från lokala HUMANITY’S LAST BREATH står för en grym insats i Drag Me To Hell.

Produktionen då? Jo, den är finfin. Samtliga bandmedlemmars instrument kommer fram fint. Gitarrtonen är fullständigt mosande.

Gillar man ABORTED sedan innan så ska man absolut kolla in ”Maniacult”. För alla andra är detta album en utmärkt startpunkt.

Skivor

Aborted – The Necrotic Manifesto

Lämna en kommentar


ARTIST: Aborted
TITEL: The Necrotic Manifesto
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ABORTED har varit med ett tag och vet vad de sysslar med. Se där en lika trist som giltig inledning till en recension av valfritt alster av bandet.

Det som mest får mig att lyfta på ögonen denna gång är att Phlegleton från mycket mer brutala WORMED gästar på Excremental Veracity. Den mannens stämband klarar mer än väl av att matcha bandets egen sångare Sven de Caluwés råa stämband. Ja, frågar ni mig så har Sven inte mycket att ge igen med när Phegleton gräver upp sina inälvor och öser dem över mikrofonen.

I övrigt tänker jag mycket på att de gitarrsolon som finns på skivan verkligen inte går av för hackor. Jag kommer på mig själv att faktiskt riktigt njuta av de väl avvägda attacker som rosar skivan.

Annars låter det som det brukar. Detta kan ju läsas som både välsignelse som förbannelse. Brutal death metal är en subgenre vars fans inte brukar hylla förändring som något positivt. Alls. Men jag tänker så här – ABORTED har med råge betalat vad de är skyldiga till att lira brutalt, och om ett band som DEFEATED SANITY kan komma undan med att faktiskt introducera vissa andra element än full on butality – ja då kan ABORTED det också.

Nu är ”The Necrotic Manifesto” inte en speciellt dålig skiva. Det är bara det att musiken låter exakt som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Och det är faktiskt lite tråkigt, när det är fullt hörbart att bandet befolkas av sjukligt begåvade musiker.

Å andra sidan är ”The Necrotic Manifesto” en skiva som jag vet kommer utgöra soundtracket till mången mosh-pit. Och det är i sig ingen dålig sak.