Etikettarkiv: AC/DC

Skivor

Ström – En Orkan På Vår Sida

Lämna en kommentar

ARTIST: STRÖM
TITEL: ”En Orkan På Vår Sida”
RELEASE: 2024
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2022 debuterade Småländska STRÖM med sin säregna blandning av progg, AC/DC-rock, baksnus och svenska poetiska texter. Den självbetitlade debuten levererade ett helt pärlband singlar, och för oss som fastnade i skivan var det hart när omöjligt att slita sig fri; den fäste hårdare än gårdagens rester på ett grillgaller. För undertecknads del bar det hela vägen till förstaplatsen på årsbästalistan, men det ska erkännas att det vid första anlyssningen var musik som gjort för att få lyssnaren att hajja till. Vattendelare, minst sagt, där resterande del av redaktionen inte alls delade förtjusningen. Förståeligt och synd för dem. Helt rätt att uppföljaren ”En Orkan På Vår Sida” skärskådas av någon som sett ljuset då, för det är såklart en förutsättning för en någorlunda rättvis bedömning – här är nämligen intet nytt under solen. Kvar finns känslan av progg (Mitt Liv Som Dum eller avslutande Tack För Mig), AC/DC-vibbar (typ resterande del av skivan), stolt flaggviftande folkölsromantik och poesi (en strof som ”vart jag mig i världen vänder har jag bara mina händer” är ett fint exempel). Hela skivan summeras allra bäst i starkaste spåret Småland, vars text med lätthet skulle kunna utgöra nationalhymn för landskapet i fråga, samtidigt som låten sammanfattar STRÖM i all sin prakt.

Likt debuten har efterföljaren erhållit många varv i spelaren för att bottna rejält och låta musiken fästa. Herrar Zdravko Zizmond (sång), Calle Sjöqvist (gitarr), Johan Siljedahl (gitarr & percussion), Joel Carnstam (bas) och Tomas Salonen (trummor) sitter på ett närmast unikt recept i svensk musik idag, och ”En Orkan På Vår Sida” lär ta dem till fortsatta höjder. De hyllas av creddiga skribenter som Fredrik Strage och för den delen Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon och det är bandet väl värda. Ändå håller jag uppföljaren en smula svagare än förra given.

”En Orkan På Vår Sida” har sin riktiga topp i tidigare nämnda Småland, men övriga toppar är glesare och med lägre höjd än vad som var fallet på ”Ström”. Efter inledande titelspåret landar skivan under ett par låtar på en platå där spåren Blodsprängda Ögon, Aristokrat, Kicken och Knoga För Jämnan blir relativt jämntjocka. Bra, men på gränsen till transportsträcka innan andra halvan av skivan tar vid med fler spetsiga toppar i form av exempelvis Stämpelklockan och Med Min Längtan (Lämnar Jag Dig). Det är måhända naivt att ha förhoppningar om samma fullträff rakt igenom som fallet var med debuten och det är givetvis petitesser i sammanhanget när ”En Orkan På Vår Sida” är såpass stark, men… kom den kanske lite för snabbt inpå och hade vunnit ÄN mer på att få mogna lite till?

Listor

Årsbästalistan 2020 – Robert

Lämna en kommentar

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann ”pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På ”City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till ”The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då ”Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt ”credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera ”pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

Skivor

AC/DC- Black Ice

Lämna en kommentar

ACDC2008ARTIST: AC/DC
TITEL: Black Ice
RELEASE: 2008
BOLAG: Columbia Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Sedan början på 90-talet så har vi fått betrakta en album release från AC/DC som en raritet. Åtta år har nu förflutit sedan ”Stiff Upper Lip” så nya plattan ”Black Ice” är därmed ett minst sagt efterlängtat släpp från giganterna, men det är med blandade förväntningar. Mina egna förväntningar var inte alls höga med tanke på att ”gubbarna” inte levererat fullt ut sedan början på ’80.

Redan efter att förhandslyssnat på Rock N Roll Train och War Machine så började jag tro att detta kanske kan bli riktigt bra trotts allt, och visst blev det så. Jag är glad att säga att AC/DC som verkat så otroligt trötta den sista tiden faktiskt levererar år 2008. Mitt första intryck var förvisso att plattan kändes något enformig, men efter att ha tillåtit ”Black Ice” snurra ett par varv så har den växt till sig rejält.

”Black Ice” bjuder på en stor variation mellan låtarna (i AC/DC mått), framför allt i riffuppbyggnaderna och Angus Youngs solande. Rock N Roll Train, Spolin’ For a Fight och otroligt tuffa Black Ice är exempel på riktigt bra låtar i klassisk manér. Men så överraskar de med låtar som Anything Goes som är lite mer åt pop-rock hållet och på låten Stormy May Day så har Angus till och med plockat fram slideröret. Jag är även förbluffad över hur bra Brian Johnson sjunger på plattan rakt igenom.

Det finns även baksidor hos ”Black Ice”. Största missen är en klassisk fadäs som bandet aldrig tycks lära sig av. Istället för att låta albumet hålla sig till 10 kanonlåtar så har de slängt in ytterligare 5 intetsägande spår helt i onödan vilket gör att helheten sänks avsevärt. En annan detalj som skapat en hel del missnöjda miner är att ”Black Ice” är inspelad under endast sex veckor, vilket bör anses som en förhållandevis kort period. Själv så tror jag resultatet i slutändan är positivt. Istället för att de ska ha finslipat på en platta i åratal vilket sällan har visat sig vara en bra idé. Det finns även en hel del missnöje kring Brendan O’Brien som producent, men jag finner ingen anledning att klaga på slutprodukten.

”Black Ice” är kanske inte det bästa AC/DC gjort, men om vi placerar plattan bland mängden år 2008 så står den sig däremot riktigt bra! AC/DC står lika högt som alltid och visar alla ovetande hur det ska gå till.

/Footstomp