Etikettarkiv: Anaal Nathrakh

Årsbästalistan 2020 – Martin

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med “Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är “Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
“Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. “Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
“Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
“Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
“Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på “The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är “Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta “Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs “Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs “Everlasting Torment” och ABORTEDs “La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – “Purgatory” av THE PROJECT HATE, “Edder & Bile” av CADAVER, “Vist” av VETUR, “Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Hot or not? – Oktober 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mada Minuu Yuutopia
ARTIST: Paranoid
VALD AV: Amelie

Martin: Får sjuka vibbar av hur METALLICA lät runt tiden för “Kill ‘Em All”, och det betyder att jag gillar det här bandet. När retroanslaget görs så här hängivet så är det omöjligt att inte uppskatta.
Robert: Faller pladask direkt från första anslaget. Stenhårt med rakbladsmixning. Brutalt enkelt och det låter tysk billig stenhård thrash om detta som väl är…. japanskt? Delar antagligen lyssnarna i två läger, men jag gillar stilen. Stekhett!
Fredrik: Min första tanke är STORMTROOPERS OF DEATH-retro. Skramlig, energisk skrammelpunk gift med tidig thrash metal. Inte alls helt utan charm, även om vissa omständigheter (som till exempel att inspelningsutrustningen och trumsetet man köpt i leksaksaffären inte har stått i samma rum vid bandandet) förvisso drar ner intrycket märkbart. Ljummet.

LÅT: Tuskegee
ARTIST: Zeal & Ardor
VALD AV: Fredrik

Amelie:Ibland är verkligheten ett oerhört kraftfull inspel för att musik ska lyfta rakt mot skyn. ZEAL & ARDORs Tuskegee ingår i en serie släpp av akten med låtar på tema från Black Lives Matter-rörelsen. En fantastisk låt växer till rent mirakulös i sitt sammanhang. Jag har lyssnat hundratals gånger nu på trippeln Tuskegee, Vigil och I Can´t Breath. Rekommenderas varmt <3. Brinnande hett!
Martin: Bäst är mellanpartiet som har en as-skön grunge-känsla. Men ZEAL & ARDOR har gjort låtar som är betydligt bättre än den här som jag tycker är ganska tradig och intetsägande.
Robert: ZEAL&ARDOR är verkligen varierande – det går från vansinnesmetall till fläsksväng om man lyssnar på en platta. Det blir aldrig riktigt lika illa som med hårdrockshistoriens mest överskattade band SYSTEM OF A DOWN, och detta är en rätt bra låt till syvende och sist. Mittendelen är riktigt fin!

LÅT: Feeding The Death Machine
ARTIST: Anaal Nathrakh
VALD AV: Martin

Robert: Det här får man väl knappt säga, men jag har aldrig lyssnat på ANAAL NATHRAKH. Jojo, enstaka låtar, men aldrig en hel skiva. Jag har ingen aning om detta är bättre än vad de brukar prestera eller inte, men det låter väl helt okej. Dödsdrivet är skönt, men det finns väl tusen band som låter så. Refrängen skön med rensång, men jag kan inte påstå att det kommer bli mitt nya soundtrack…
Fredrik: Få band har samma högstanivå som ANAAL NATHRAKH när det gäller att gifta frustande, ångestdriven desperation med eleganta hooks. Här opererar bandet mycket nära denna högstanivå, så frågorna att ställa sig är två: Är detta en av årets bästa låtar hittills? Kommer den från en av årets hittills allra bästa skivor? Fråga ett är ett givet JA! Fråga två ett starkt jo, jag tror minsann det… Glödhett!
Amelie: Ett av Martins hjärtebarn det här sedan ett antal år, tror jag. Har själv aldrig gett ANAAL NATHRAKH så mycket speltid men lite i bakhuvudet kategoriserat musiken som allmänt hårt och stökigt. Hårt är det här också men även lite – ursäkta att jag svär i metalkyrkan – lite dansbandsstuk i refrängen. Trots detta faktiskt mycket trevlig lyssning.

LÅT: Her Fall From Grace
ARTIST: Sólstafir
VALD AV: Robert

Fredrik: SÓLSTAFIR kan ibland vara genuint imponerande, när de får till det har de en ruggig kapacitet avseende att skapa hypnotiskt finstämd, sorglig stämning. Den här låten är förvisso ganska behaglig, men de är inte nära islänningarnas maxkapacitet. Her Fall From Grace är ett något för intetsägande stycke, och om vi nu skall vara riktigt ärliga – sången i versen håller inte riktigt, va…?
Amelie: Na, na, na, na, na, na, na… gäääääsp…
nana…
na…
n… snaaark…
Martin: För det första, SÓLSTAFIR ska inte sjunga på engelska om ni frågar mig. För det andra är detta en låt som är provocerande enkel och jag kan helt uppriktigt säga att jag förväntar mig betydligt mer från islänningarna än detta.

Anaal Nathrakh – Endarkenment

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan “A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, “The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot “Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att “Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

“Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.