Etikettarkiv: black metal

Skivor

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: ”Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan ”Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första ”riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just ”Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att ”Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: ”vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet ”atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…

Skivor

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

Lämna en kommentar

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat ”Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till ”Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; ”pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

”Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga ”käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.

 

Skivor

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: ”Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras ”Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

”Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan ”In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från ”Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är ”Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…