Etikettarkiv: black metal

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det “heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

“Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling “Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, “gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. “Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to “King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är “Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet “Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.

Skivor

Vreid – Sólverv

Lämna en kommentar

Vreid - SólvervARTIST: VREID
TITEL: Sólverv
RELEASE: 2015
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Når byane brenn
Står fjedli igen

Min relation till norska VREID inleddes med, eller strax före, utgivningen av bandets femte album “V” år 2011. Bandets historia är dock längre än så, och förra året kunde man fira tioårsjubileum. VREID har alltid gjort extremmusik av hög kvalitet, och med åren har arvet från den norska black metal-scenen förfinats och förvaltats på ett både utmärkt och utmärkande sätt. Med sin sjunde giv, “Sólverv” visar bandet att det tillhör de yppersta i landets extrem metal-liga.

VREID hade på sina första album en blandning av låtar sjungna på engelska och på sitt ursprungliga tungomål, den utpräglade dialekten sognamål. Från den fjärde skivan “Milorg” (2009), har sången uteslutande varit på engelska, och bandets framgångar runtom i världen har ökat från album till album. Med årets platta drar man sig åter mot ursprunget, både musikaliskt och genom att denna gång hela albumet framförs på sognamål. “Åter till rötterna” känns på många sätt som ett tema för denna platta; åter till det egna språket, i lyrikens teman och åter till den svärtade metalmusikens kärna.

Lyriken på “Sólverv” är en gnistrande hyllning till naturens kraft, den vilt otämjda norska fjällnaturen. “När städerna brinner, står fjällen kvar”; vår tid kan komma att förgås, men naturen har kraften att återupprätta ordningen. Bandmotorn och basisten Jarle “Hvàll” Kvåle är liksom tidigare huvudsaklig upphovsman till både text och musik, och säger sig denna gång varit djupt inspirerad av hembygden i Sogndal och naturen därikring. Det känns också som att låtar som Haust, Ætti sitt fjedl, Storm frå vest och titelspåret Sólverv representerar något av essensen av bandets musik och idé.

VREID kan väl sägas ständigt ha tassat lite strax bakom de allra namnkunnigaste norska metalgrupperna, inte fått det där riktiga genomslaget de förtjänar, samtidigt som bandet alltid åtnjutit respekt både inom scenen och i musikvärlden i stort. Jag hoppas och tror att “Sólverv” kan bli den platta som lyfter fram bandet bland de allra främsta, och tror också att detta album kan bredda lyssnargrupperna med sin variationsrikedom. Att texterna framförs på icke-engelska borde idag inte vara något hinder. “Sólverv” är helt enkelt ett av årets bästa album, så här långt.

Skivor

Satyricon – Live At The Opera

Lämna en kommentar

satyriconliveattheoperacdARTIST: Satyricon
TITEL: Live At The Opera
RELEASE: 2015
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska SATYRICON har på de senaste 3-4 skivorna sakta rört sig från den traditionella black metal som man startade med, och befinner sig just nu i en värld där man konsekvent utnyttjar frontmannen Satyrs enastående förmåga att komponera starka låtar som enbart i vissa avseenden kan kallas extremmetal, och snarast bör tituleras just “kompisitioner”. Under mer än tio år har man konsekvent levererat material och insatser som tagit bandet från de lite smutsigare källarna och ut på de finare och mer ansedda (i alla fall av gemene man med bara ytliga kontakter med metalvärlden i allmänhet) scenerna. Man kan rada upp låtar som får klassificeras som hits, och spår som K.I.N.G och Phoenix har rönt uppmärksamhet och framgång långt bortom den begränsade fanskara som bandet initialt attraherade. Det är därför inte speciellt förvånande eller ens överraskande att bandet kommit till den punkt att man presenterar en liveinsats som samkoordineras med Norges nationella Operakör och framförs just på Operahuset i Oslo.  Med tanke på att materialet från början är episkt, mörkt och dramatiskt så känns det faktiskt helt naturligt.

Över 13-14 spår (beroende på om du räknar med introt Voice Of Shadows eller inte) så presenterar SATYRICON ett pärlband av låtar som alla är omformade till ett nytt arrangemang – men det är nästan svårt att märka den omformningen då det hela känns så naturligt att man kan misstänka att låtarna ursprungligen skrivits med just det här arrangemanget i åtanke. Det innebär också att ju nyare låtarna är, desto mer naturligt blir det, och ju mindre blir skillnaden mot det normala arrangemanget som återfinns på ursprungsskivan. I alla fall vad det gäller känslan, och spår som Our World, It Rumbles Tonight, Phoenix, Nocturnal Flare eller The Infinity Of Time And Space är förvisso givetvis bra – men också bland de minst spännande på den här skivan.  De är helt enkelt för… normala, i brist på andra uttryck. Fantastiska, men ganska lika sina ursprungsversioner.  Med samma resonemang blir det också mer spännande när bandet kliver lite bakåt i katalogen då kontrasten ökar. Repined Bastard Nation är i den här tappning oerhört läcker, och ett spår som Die By My Hand är omstökad till något helt annat och därmed bland de intressantare styckena som framförs.

SATYRICON hämtar nästan allt material från de senaste fyra skivorna “Volcano”, “Now, Diabolical”, “The Age Of Nero” samt “Satyricon”. Det enda tillägget är förstås Mother North, vilket resulterar i en form av “Best Of” när det gäller bandets sentidare sound. Frost dominerar som vanligt bakom trummorna, och bandet är i övrigt otäckt välrepeterade bakom sin frontman. För oss som sett bandet live i Sverige innebär det faktum att Satyr håller mellansnacket nästan uteslutande på norska extra trevligt, det ger en igenkänningsfaktor som kryddar tillställningen lite extra.

Du kan köpa det här paketet med DVD, och det ska du förstås göra. Chansen att se detta mörka drama och njuta av den välregisserade kavalkaden dunderhits är värd varenda spänn det kostar. När bandet var här i Sverige senast så var undertecknad en aning grinig över låtvalet, men på den här given känns den nästan perfekt. Det enda som hindrar fullpoängaren är väl faktiskt att det är lite för välorganiserat och snyggt, och jag är otroligt nyfiken på hur kontrasten hade blivit när operakören tagit sig än något lite smutsigare. Filthgrinder, till exempel…

“Live At The Opera” är lika mycket en best of-kavalkad som det är en sammanfattning av vad bandet åstadkommit det senaste dryga decenniet. Det är en fantastisk giv. Spring och köp!