Etikettarkiv: black metal

Skivor

Netherbird – The Grander Voyage

Lämna en kommentar

netherbird2016ARTIST: Netherbird
TITEL: The Grander Voyage
RELEASE: 2016
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett par års paus är NETHERBIRD tillbaka, och det med ett verkligt styrkebesked, namngivet “The Grander Voyage”. Bandet startade sin levnads bana år 2004 och känslan har alltid varit att grundarna Nephente och Bizmark har lagt ner själ och hjärta i musikskapandet.  Efter tio år tog bandet således en “paus” – nåja, tre år mellan utgivningen av två fullängdsalbum skulle inte alla band kalla en regelrätt paus, men när de nu själva benämner det så…

Och nu är alltså NETHERBIRD åter i full styrka med sitt fjärde fullängdsalbum, med Bizmark på gitarr, bas och keybord, Nephente självklart som vokalist samt gästtrummande Fredrik Widigs. Live kompletteras bandet med Nord och Tobias Jakobsson på gitarr samt Micke André på bas och Fredrik Andersson (ex-AMON AMARTH) på trummor. Och NETHERBIRD av år 2016 gör mer kraftfull musik än någonsin. Musiken på “The Grander Voyage”, allt skrivet av Bizmark som brukligt, rör sig liksom tidigare obehindrat i gränslandet för olika extreme metal-genrer. Det melodiskt flödande finns kvar, medan de symfoniska inslagen har tonats ner något. Lika fångande melodier som tidigare, men i lite naknare sound. Jag gillar det.

Albumet inleds med en kortare introlåt, Pale Flames On The Horizon, som övergår nästan omärkligt i plattans näst längsta spår, åttaminuters Hinterland. Redan här sätts standard med växlande tyngre partier och vackert gitarrplock. Därpå följande Dance of the Eternals är ett mjukt tvåminuters instrumentalt spår, innan förstasingeln Windwards tar vid. Även nästkommande låt Pillars of the Sky har släppts som singel och detta är ett vackert vemodigt stycke med text om sökande och längtan. Påföljande The Silvan Shrine befinner sig i samma stämningsläge, även om känslan är att det ljusnar något så här när den stora resan närmar sig sitt slut, i alla fall musikaliskt med både pianospel (av Danny Oakhil) och akustisk gitarr. Sista spåret, Emerald Crossroads avslutar resan i samma höga stil som övriga låtar. Stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Jag blir djupt berörd av musiken likasom av texterna på denna platta.

Lyriken, i allt skrivet av sångaren Nephente, är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. Det finns en naturlig harmoni i texterna vilket gör att det känns som om stroferna bara legat någonstans och väntat på att plockas upp och presenteras i lämplig musikalisk omgivning. Flödet i konceptalbumets lyrik bidrar till denna illusion av bedräglig enkelhet. Detta är ordkonst. Poesi. Det finns mer av vemod och naturlyrisk känsla, än av det becksvarta mörker man annars alltsomoftast finner i musik av det här slaget. Nephente använder sitt instrument, rösten, i bred variation alltifrån dödsgrowl till black metal-skrik. Ingen egentlig rensång, men med hest viskande stämma i de mer artikulerade partierna, i t.ex. Pillars of the Sky och avslutande Emerald Crossroads.

Vi som följt NETHERBIRDs musikaliska resa under ett antal år kan glädja oss åt återkomsten och hoppas just att bandet med “The Grander Voyage” också bara inlett denna den större resan och att den får fortsätta länge än. Detta är NETHERBIRDs bästa album hittills, med låtar som i stort sett allihop når upp till det allra bästa bandet gjort tidigare (tänk The Weight of Vapour eller A Shadow In the Garden of Darkness). En verklig fullträff av NETHERBIRD denna gång alltså, och det är med uppriktig respekt och glädje jag delar ut en betygsnia för “The Grander Voyage” .

Skivor

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

Lämna en kommentar

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till “In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten “Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren “Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella “In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

Skivor

Narvik – Ascension To Apotheosis

Lämna en kommentar

narvik-ascension-to-apotheosisARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att “Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.