Etikettarkiv: black metal

Intervju: Hoest från Taake

Helnorsk svartmetall ur ett inre fullt av destruktiv energi.

Norska TAAKE har i höst gett ut sitt fjärde, självbetitlade, fullängdsalbum. Werock fick sina nyfikna frågor besvarade av Hoest, mannen bakom bandet. Mot bakgrund av tidigare kontroverser, och för att undanröja all eventuell osäkerhet ber jag Hoest först att klargöra sitt förhållande gentemot den nazistiska ideologin. Svaret är rakt.
– Jag är stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist.

Albumet ”Taake” gavs ut i oktober i Norge och månaden efter i Sverige och övriga Europa. Det är en skapelse med plågsamt mörk och utsökt vacker lyrik. På de tidigare plattorna har Hoest haft med sig gästande musiker, men inte denna gång.
– Jag försöker hålla den gamla vanliga balansen för TAAKE mellan tidig norsk black metal, 80-tals black thrash, folkmusik och en viss individuell utveckling. Den här gången resulterade det i mindre av folkliga element, men mer av råa necroriff. Nåväl, jag tycker alla instrumenten fungerar bättre tillsammans denna gång. Alltid när jag skapar ett riff kommer trumkompet och detaljerna för mig direkt. Genom att genomföra det helt själv, garanteras därmed att samverkan blir ultimat. Jag har alltid haft en mycket bestämd vision av hur jag vill att inspelningsresultaten ska bli. Men med valet att blanda in andra musiker i inspelningen, är det inte mer än rätt att låta dem bidra med sin egen spelstil och sina egna tolkningar av mina idéer. Emellertid har jag bestämt att det inte finns plats för sådana kompromisser mer, jag måste ha allting fullständigt på mitt eget sätt från och med nu. Inget ont om mina tidigare bandkompisar, men när det gäller min egen musik är jag inte särskilt förtjust i att samarbeta med andra personer under inspelningsprocessen. Vid inspelningen av det här senaste albumet trivdes jag mycket bättre, med endast mig själv och producenten i studion, och jag kommer att fortsätta med detta arrangemang vid framtida inspelningar.

TAAKE har tidigare gett ut en trilogi av fullängdsskivor med en likartad konstruktion, där albumtiteln återkommer i var och en av de numrerade, alltid sju, låttitlarna. Det nya albumet, självbetitlat och med sju helt skilda låttitlar, markerar något nytt.
– Min enda plan sedan mitten av 90-talet var att göra trilogin ” Nattestid… Bjoergvin… Doedskvad” . Efter det tog jag en paus och övervägde till och med att lägga projektet till vila. Vid den tiden övervägde jag allvarligt att också lägga mig själv till vila. Då den del av mig som längtar efter Döden blivit något starkare än den del som försöker hålla mig kvar i livet. Jag var som levande död i åratal och var slutligen tvungen att ta ett beslut om att antingen stanna eller lämna, med eftertryck. Sammantaget fungerade denna upplevelse som inspiration, och med tiden hade jag gott om material och en ny växande storm att släppa lös. Så orsaken till det självbetitlade albumet är helt enkelt att det markerar en ny kreativ start för mig. Dessutom, då jag spelar allting på albumet själv, representerar det essensen av TAAKE mer än någonsin. Trilogin bestod av konceptskivor, så nu var det tid att ha skilda låttitlar, då ämnet för varje text nu innebär mer variation dem emellan.
– Traditionen med sjutalet använder jag mig av för att hylla min hemstad Bergen, som omges av sju dimhöljda fjäll. Sju är också ett av de magiska talen i norsk folktro.

Genomgående osannolikt mörk lyrik, det har väl alltid varit TAAKEs signum.
– Alla mina texter är metaforer ur mitt eget liv och fantasier ur mitt inre kosmos. Jag är så full av destruktiv energi att, eftersom jag lever i ett modernt samhälle där jag inte alltid kan leva ut den, är det fundamentalt för mig att på ett ärligt sätt uttrycka det hela genom musiken och texterna.

TAAKEs musik benämns ”Helnorsk Svartmetall”. Jag undrar om Hoest sätter likhetstecken mellan detta uttryck och vad som brukar kallas ”True Norwegian Black Metal”, och om ”äktheten” är något som bestäms av musiken i sig eller om lyssnaren också är delaktig i detta.
– Eftersom också de tidiga pionjärerna inom genren hade stor variation sig emellan, finns det skilda uppfattningar om vad essensen av ” norsk black metal” egentligen innebär. Norrmännen, mer än några andra, tog arvet från BATHORY / CELTIC FROST till sina hjärtan, men bidrog själva också i stor utsträckning med helt unika element, helt bortom denna värld. Men ju fler människor som blev inblandade, desto fler skilda idéer fanns om hur genren skulle utvecklas. Jag slutade låta mig inspireras av olika band i mitten av 90-talet, då de flesta gamla band snabbt förändrades till oanvändbara meningslösheter, tömda på BM-känslan, och de nya banden inte hade rätt fokus med alltför många band att inspireras av. Det har alltid varit den rent norska aspekten som jag finner mest värd att bevara, och därmed mitt ansvar att hålla den gamla elden brinnande. Färre och färre människor tänker fortfarande så här, men jag är nöjd med att vara en av de få som gör det. Vi använder TNBM-symbolen för att distansera oss från de andra, tillsammans med likatänkande som NATTEFROST / CARPATHIAN FOREST, GEHENNA, DEATHCULT och URGEHAL. Jag betecknar TAAKE som ”Helnorsk Svartmetall” eftersom jag troligen har mest norsk fokus av oss alla numera. Utöver lyrik uteslutande på mitt modersmål, och skriven med runor, levandehåller jag också i stort sett allting som är rent norskt i vår black metal-tradition.
– Lyssnaren kanske inte alltid är överens med vad bandet hävdar att det representerar, naturligtvis. Men vi är förmätna nog att hävda det ändå, hur andra än må se på det.

”Helnorsk Svartmetall” alltså. Vad räknar då Hoest till sina inspirationskällor?
– Grunden som blev lagd under den första tiden, av MAYHEM, THORNS, DARKTHRONE/ISENGARD, BURZUM, IMMORTAL och EMPEROR kommer alltid vara huvudkälla för min inspiration, tillsammans med pre NorWave-band (före nittiotalets norska black metal-våg, Werocks anm.) som BATHORY, HELLHAMMER/CELTIC FROST, DESTRUCTION och SODOM. Sedan är det det norska kulturarvet som ger mig inspiration, med folkmusik, bildkonst, folklore osv.

När jag frågar Hoest vad han själv lyssnar till för musik får jag dock helt andra svar, i en charmerande blandning.
-The Gun Club, Pentagram, Orcustus, Roky Erickson, Kate Bush, Depress, Aura Noir, Joy Division, tidiga WASP, Sparks, The Sisters of Mercy, The Rolling Stones, Toxic Holocaust, tidiga Guns N Roses, Hedningarna och annan nordisk folkmusik.

Jag ber Hoest välja några av låtarna på den nya plattan, som personligen betyder särskilt mycket för honom, och undrar också om vilka reaktioner de fått på albumet så här långt.
– För mig är Umenneske och Velg bort Livet de mest verkningsfulla spåren på detta album. Jag tror TAAKEs intensitet och atmosfär representeras bäst genom dessa låtar.
– Så här långt har vi fått fem 5 av 6 och två 8 av 10 i norsk press, så recensionerna har verkligen börjat väldigt bra. Europeiska recensioner börjar just komma in och reaktionerna tycks vara likadana, vilket är bättre än jag förväntat mig. Det här är första gången vi har licensierat ett album för officiell utgivning utanför Europa. Marknaden i Nordamerika växer snabbt så jag är nyfiken på att se utvecklingen där. Det kunde vara intressant att åka dit och uppträda, men jag är inte säker på om det är möjligt, då flera av oss bandmedlemmar har allvarliga fängelsedomar bakom oss.

Utöver TAAKE har Hoest också andra engagemang.
– Jag spelar bas i både DEATHCULT och SLAVIA. Båda banden repar inför sitt andra album. Jag får ständigt erbjudanden om mer eller mindre intressanta gästuppdrag, så vi får se vad jag säger ja till. Jag gästsjöng nyligen för NATTEFROST igen, för hans kommande split med Fenriz tidigare Red Planet-inspelningar.

Jag undrar slutligen om Hoest har något ytterligare han vill delge läsarna, men…
– Jag uttrycker allt jag verkligen vill genom min musik och mina texter..

Vi tackar Hoest för att han delat med sig av sin tid och sina tankar och önskar TAAKE fortsatt lycka till framöver. Inom kort kommer du också finna en recension av det nya albumet här på sajten.

BiblioteKarin

Enslavement of Beauty – The Perdition EP

eob2009ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: The Perdition EP
RELEASE: 2009
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert – som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat.

Efter förra årets remarkabla skiva “Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i “The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EPn innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta “Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

“The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

 

Iskald – Revelations Of Reckoning Day

iskald2008ARTIST: Iskald
TITEL: Revelations Of Reckoning Day
RELEASE: 2008
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Diffust fokus i melodisk svartmetall
De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. “Revelations Of Reckoning Day” år ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren “Shades Of Misery”. Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspärade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från Theogonia. I låtar som Warriors of the Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala “midtro” som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. “Körsången” i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, “skitiga” black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin