Etikettarkiv: Gaerea

Årsbästalistan 2022 – Fredrik

Welcome to the new årsbästalista-process, same as the old årsbästalista-process… Det visade sig att det där med att plocka ut en topp tio-lista över årets bästa plattor blev samma dissonanta, synkoperade visa som vanligt. Skivåret 2022 kändes länge påtagligt ljummet, men sen när slutspurt-inlyssningen verkligen varvade upp kom insikten om att även detta år bjöd på en hel del fina karameller. Topp tre kanske till och med en ovanligt vacker dos svärta!

Topp 10 Skivor

10. Immutable – MESHUGGAH
Ingen har väl någonsin anklagat MESHUGGAH för att vara för lättlyssnade, och så är inte fallet på ”Immutable” heller. Men här finns utöver det sedvanligt förkrossande tunga manglandet fler nyanser och variationer än på nordsvenskarnas medelgiv, och då kan resultatet inte bli annat än bra.

9. Eyes Of Oblivion – THE HELLACOPTERS
Det är möjligt att THE HELLACOPTERS är lite av en rock ’n’ roll-snuttefilt, deras musik är vid det här laget kanske mer av en behaglig trygghet än något nyskapande och spännande, men det spelar liksom ingen roll när kunnandet är så stort och uttrycket så varmt. So Sorry I Could Die, till exempel, är förmodligen den bästa 60-talslåt som släpps sedan… ja, 60-talet.

8. Of Clarity And Galactic Structures – THE SPIRIT
Det är få band åt black-hållet som i mina ögon skulle komma undan med så här stora inslag av mellantempo, jag brukar inte riktigt gå igång på det. Att THE SPIRIT ändå kvalar in på årets topp tio-lista säger en del om verkshöjden på ”Of Clarity And Galactic Structures”. Produktion och sånginsats är oklanderliga, och riffandet är kreativt nog att (trots det något jämntjocka tempot) förmå hålla lyssnarens intresse vid liv rakt igenom.

7. Gnavhòl – NORDJEVEL
Utgör NORDJEVEL årets råaste black metal? Mycket möjligt. Här bjuds åtminstone en härlig intensitet, och ett svavelosande mörker där riff med röda ögon och sylvassa huggtänder rycker och sliter i sina kedjor i frenetisk iver att få kasta sig mot din halspulsåder. Välkommen till avgrunden!

6. Halo – Amorphis
Få band är lika bra på att blanda svulstig tyngd, köttig growl samt eteriskt vackra inslag av melodiska gitarrslingor och vän rensång som finska AMORPHIS. På ”Halo” har man hittat rätt igen, och presenterar ett låtmaterial väl värdigt bandets tidigare katalog. En skiva som växer över tid, och något så ovanligt som en metalplatta som inducerar känslor av hopp och optimism utan att kännas som ett guilty pleasure. Gott så.

5. Pawns & Kings – ALTER BRIDGE
“Pawns & Kings” är utan tvekan den mest ojämna skiva jag har med på årets topp tio. I sina sämsta stunder är den slätstruket radiovänlig amerikansk tung rock, och snudd på ointressant. I sina bästa stunder, med låtar som This Is War, Silver Tongue och framför allt titelspåret Pawns & Kings, och den intrikat intelligenta verkshöjd dessa uppvisar, är det förmodligen det bästa som släppts i år. Hade hela skivan hållit samma klass som de tre nämnda spåren hade det varit en stark kandidat för AOTY…

4. Oh What The Future Holds – FIT FOR AN AUTOPSY
Stenhårt men intrikat, taktfast men lekfullt. Vissa andra band inom samma ”modern metal”-genre kan ibland (för mig) upplevas som aningen själlösa, men den käftsmäll som FFAA här levererar har personlighet så det räcker och blir över. Stackato-rytmerna kan golva vilken ärrad fighter som helst, samtidigt som nyanserna kan charma även den mest kultursvåre GOJIRA-diggare. Årets bästa genuint ångvälts-tunga album!

3. Mirage – GAEREA
GAEREA var en för året ny bekantskap för undertecknad, och absolut den nykomling i bekantskapskretsen som tagit störst plats i mitt hjärta. Den kompromisslöshet med vilken portugiserna manglar ut sin bottenlösa ångest och isande desperation är ack så vacker, närmast meditativ om man tillåter sig att förlora sig i musiken. Påtaglig gåshuds-varning här.

2. As The Moon Rests – A.A. WILLIAMS
Jag har svårt att se hur man inte kan bli förälskad när man hör A.A. WILLIAMS varma, spröda, sorgsna samt omväxlande lena och spruckna röst smeka hörselgångarna. ”As The Moon Rests” rör sig någonstans i gränslandet mellan lågmäld symfonisk metal och (rejält svärtad) singer/songwriter-musik, och äktenskapet dessa två emellan har nog aldrig fungerat så bra som här. Vid toppar som Murmurs berör den här plattan något djupt grundläggande i min själ.

1. Thought Form Descent – WAKE
Det finns andra plattor på den här listan som har samma intensitet, samma eller till och med större tyngd, samma sorgset vackra mörker. Men det finns ingen annan platta detta år som lyckas kombinera alla TRE på den nivå som ”Thought Form Descent” gör. WAKE levererar en giv som är lika vacker som obönhörligt hård, lika intrikat som primal. Det är bara att lyfta på hatten (jag tänker mig dock denna proverbiala huvudbonad mer som en törnkrona, vacker men på ett aningen smärtsamt vis) och gratulera en synnerligen värdig vinnare!

Övriga betraktelser

Live-året!
I november förra året kom första möjligheten på över ett år att återigen ta del av livemusik. Det var då (HORISONT och HOT BREATH) synnerligen efterlängtat. Under det här året har jag fortsatt att fylla på med välbehövlig livskvalité medelst liveframträdanden, och sett bland andra SOEN, PORT NOIR, VOLA, ROME, PRIMORDIAL, SWALLOW THE SUN, THE HELLACOPTERS, PARADISE LOST och AVATAR bjuda på fina gig.

Bäst i klassen i år var lite till min förvåning faktiskt inte SOEN, utan AVATAR. Deras gig på Trädgårn i mars var en riktig kioskvältare.

Det milda och det mörka
2022 är året när min musikaliska schizofreni blev än tydligare. Ungdomens musikaliska ”mittenfåra” med akter som METALLICA och PANTERA är sedan länge tämligen ointressant, nu är det mer distinkt svärta som gäller – men den behöver inte nödvändigtvis vara ”hård”.

Å ena sidan har jag fyra plattor som nog kan/bör räknas som black metal (eller i vissa fall post-black metal, kanske, för de nogräknade) med på årsbästalistan, det högsta antalet från den genren hittills. Å andra sidan är tre av mina fem mest spelade akter på den där streaming-tjänsten alla har i år ROME, ME AND THAT MAN samt THE DEAD SOUTH, således inte metal alls i konventionell mening.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag tycker det är intressant att se hur musiksmaken fortsätter att förändras och utvecklas genom livet. Vi får väl se hur årsbästalistan 2027 ser ut…

ROME på Musikens Hus i vintras – inte ”metal” i konventionell bemärkelse, om än med mer svärta i själen än många metalband.

I väntan på ”the next big thing”
Är det bara jag, eller står metalvärlden lite på ett ben just nu, i väntan på att se var foten skall ta mark avseende vad som blir nästa stora genre eller ”grej”? Sent 00-tal var det metalcore som dominerade, tidigt 2010-tal hade sjuttiotalet en märkbar revival, de senaste åren känns det som att post-black metal ägt scenen.

Men ungefär nu känns det som att nästa vägskäl, nästa förgrening, borde börja uppenbara sig. Jag har dock personligen svårt att här och nu skönja vad det är som kommer att trenda. Vad tror ni att det blir för stil som uppenbarar sig som the next big thing?

Årets heders-göteborgare
Den pokalen får rimligen delas ut till DECAPITATED, för deras fina album(titel) ”Cancer Culture”, en snygg och fyndig ordlek med cancel-kulturen som också sätter fingret på tidsandan rätt väl. Dessutom en riktigt bra platta, den sista att sållas bort från min topp tio-lista för året. Missa den inte, för du e la inte go, eller?

Hot or not? – September 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hysteria
ARTIST: Witch Club Satan
VALD AV: Amelie

Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del.
Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger ”ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå!
Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som ”disturbing”…

LÅT: Mantle
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan!
Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett!
Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!

LÅT: Compulsion For Cruelty
ARTIST: Dying Fetus
VALD AV: Martin

Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med!
Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty.
Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…

LÅT: Behind The Walls
ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert

Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta!
Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak…
Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring ”Operation: Mindcrime” eller ”Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.