Etikettarkiv: grindcore

Skivor

Theories – Regression

Lämna en kommentar

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Skivor

Anaal Nathrakh – Desideratum

Lämna en kommentar

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde ”Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte ”Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. ”Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, ”refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge ”Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som ”Vanitas” har.

Skivor

Anaal Nathrakh – Vanitas

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Vanitas
RELEASE: 2012
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska tvåmannakonstellationen ANAAL NATHRAKH har sedan grundandet av bandet på slutet av 1990-talet sysselsatt sig med att skriva musik som är tänkt att passa som soundtrack till världens rämnande.

Men då får de allt anstränga sig lite mer kring att skriva musik som verkligen skrämmer skiten ur mig än på nya släppet (utgivning 15/10) ”Vanitas”.

Visserligen är V.I.T.R.I.O.Ls skrik i slutet på In Coelo Quies. Tout Finis Ici Basgastkramande, men i övrigt uppvisar bandet en förmåga att skriva musik med urstarka refränger och likaledes en paralyserande kapacitet att paketera oväsen och bisarra infall på ett synnerligen sympatiskt vis.

Faktum är att jag inte kan påminna mig att jag hört gruppen mer lättillgänglig än på ”Vanitas” – produktionen är väl avrundad och synnerligen angenäm i sin mustighet. Även slingorna i gitarrerna fullständigt bölar emellanåt och får håren i nacken att resa sig i njutning.

Det extrema återfinns i två saker – dels att låtarna ligger på en väldigt hög och jämn nivå. Jag har kommit på mig själv att häpna över den stringens bandet uppvisar i låtskrivandet. Den andra faktorn är att Dave Hunt tar sitt skrikande till nya sinnessjuka nivåer – gallskrik som tagna från helvetets yttersta tortyrkammare blandas med ackuratess med rensång och snygga stämmor. Ett lysande exempel på detta är en av skivans absolut bästa låtar To Spite The Face som under sina 4:38 minuter långa projektilbana allt som oftast har lyckats trollbinda mig.

Och det gäller inte bara enstaka låtar – ”Vanitas” är en skiva där bandet bara ytterligare bevisar att de är en kraft att räkna med inom den extrema metallen. Betygsinflation? You bet.