Etikettarkiv: grindcore

Skivor

Teethgrinder – Misanthropy

Lämna en kommentar

MisanthropyARTIST: Teethgrinder
TITEL: Misanthropy
RELEASE: 2015
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det verkar bli ett bra år för grindcore i år. Tidigare har jag kollat in ytterligare ett debuterande grindcoreband, THEORIES, och nu är ytterligare ett band på banan för att ge NAPALM DEATH en match om pengarna – TEETHGRINDER.

”Misanthropy” kommer ut på Lifeforce Records, en etikett som verkligen inte har gjort sig känd för att brinna för denna typen av musik. Jag förstår varför de ville ha nederländarna hos sig. Detta är nämligen väldigt bra.

Grindcore bygger inte på finkänslighet. Jag vill känna att bandet är argt, de har saker de vill säga med emfas och detta ska matchas med musikalisk ferocitet. Hade jag haft några som helst betänkligheter om att bandet skulle klara av detta så får jag äta upp dem rätt raskt. TEETHGRINDER håller verkligen inte igen när det gäller denna aspekt av musiken, och trots att det finns stunder då det går att hämta andan som lyssnare håller bandet intensiteten uppe skivan igenom.

Jag delar gladeligen ut extrapoäng för trummisen Wieger Jan Scheper som gör samtliga inräkningar på virveltrumman. Skämt åsido – uppskattar du grindcore så gör du dig själv en tjänst när du kollar in ”Misanthropy”.

Skivor

Theories – Regression

Lämna en kommentar

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Skivor

Anaal Nathrakh – Desideratum

Lämna en kommentar

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde ”Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte ”Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. ”Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, ”refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge ”Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som ”Vanitas” har.