Det är med glädje jag summerar musikåret 2024. Efter vad jag upplevde som ett något svagt 2023 slår pendeln tillbaka med full kraft, och alla tio plattorna på årets topplista håller mycket god klass även vid en jämförelse över tid. Nu kör vi!
Topp 10 Skivor
10. Ridiculous And Full Of Blood – JULIE CHRISTMAS
Det brukar ju sägas att skiljelinjen mellan geni och galenskap är hårfin, och just avseende JULIE CHRISTMAS och hennes sprakande desperation känner jag att det förmodligen ligger något i det. ”Ridiculous And Full Of Blood” är en spretig, kaotisk, ångestladdad och säreget vacker platta, där det ohämmade klösandet på själens griffeltavla sticker ut. Jag förstår om detta är en platta som många kan ha svårt för, givet hur säregen den är. Personligen blir jag dock charmad, och kapitulerar för den bitvis bottenlösa desperationen.
9. Dreadnought – ORECUS
Svenska ORECUS har på denna sin andra fullängdare, delvis tack vare en rad spännande gäst-samarbeten, hittat en variationsväxel till jämfört med förstlingsverket ”The Obliterationist” (2021). Resultatet blir en synnerligen trivsam smocka, åtminstone i den utsträckning ett fullkrafts-sving med en överdimensionerad slägga som träffar en mitt i pannan kan beskrivas som ”trivsam”… ”Dreadnought” är hur som helst utan tvekan en av 2024 års allra hårdaste och tyngsta plattor, punkt. När variationen därtill som här är tillräckligt god, ja, då räcker det långt.
8. Shaman – HELL:ON
Detta gäng från Ukraina är tämligen rutinerat, men jag skall erkänna att de för mig är en ny bekantskap. Jag är dock glad över att ha fått göra den, för ”Shaman” är en jäkligt fet platta. Köttigt döds-riffande, rått och rivigt blast beat-manglande, svulstig growl och alltihop fint kryddat med lite lagom framträdande etno-kulturella vibbar. Både klassiskt och säreget på samma gång, vilket är en fin bedrift. Glöm inte att stretcha nackmusklerna innan du börjar lyssna!
7. The Formless Fires – KVAEN
Högkvalitativ black metal från Svea rikes frusna nord. Här finns fin svärta, rå desperation och samtidigt en subtil men uppenbar elegans som balanserar anrättningen på ett fint sätt. 2024 känns som ett överlag bra black metal-år, med flera andra fina plattor, men få som har samma starka kombination av verkshöjd och gyttjekravlande, skitig ondska. Bra jobbat!
6. Stella Pandora – ARKONA
Du svävar planlöst omkring i ett kallt och likgiltigt kosmos, ditt sinne sedan länge frikopplat från sitt köttsliga fängelse. Plötsligt uppstår en spricka i den svarta oändligheten, och du hör en ljudslinga sippra ut genom ett maskhål från en annan, ännu kallare och mörkare dimension. Du trodde inte att du fortfarande var kapabel till mänskliga känslor så som vemod eller uppgivenhet, men till din förvåning rör de isigt klingande tonerna något i det hålrum som brukade vara din själ. Tillåt mig att presentera ARKONA, och den i black metal-format tonsatta sorg som är ”Stella Pandora”.
5. Voidkind – DVNE
DVNE är som alltid kreativa närmast in absurdum, och har ett omisskännligt säreget sound. Således egentligen inget nytt under solen på ”Voidkind”, det hörs att det är DVNE. Men vad gör väl det, när få andra band förmår att på samma sätt hypnotisera, charma och beröra? Jag tänker inte ens ge mig på det omöjliga uppdraget att försöka klistra en genre-etikett på skottarna, men den intensitet, skönhet och framför allt lekfullhet som finns i deras galet kapabla musikskapande är häpnadsväckande. ”Voidkind” är en meditativ, själslig resa som alla bör ge sig ut på.
4. Coma – GAEREA
Det finns förmodligen inget band anno 2024 som lika väl kan förmedla desperation som portugiserna i GAEREA. Deras krispigt svala men samtidigt ångande intensiva post-black metal är fantastiskt betvingande, och ack så svår att värja sig mot. (Varför man nu skulle vilja det?) Sen måste jag ändå säga att jag kanske trodde att ”Coma” skulle ha placerat sig ännu högre på min årsbästalista, mina förväntningar var skyhöga. Dock upplever jag denna platta som något svalare än ”Mirage” (2022) som var ännu mer av en själavrängande upplevelse. Det hade varit möjligt att skruva upp ångesten och desperationen ännu några procent, och då hade ”Coma” varit ett episkt mästerverk. Nu? Bara löjligt bra.
3. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Det finns veteraner, och så finns det veteraner. Sen finns det förstås även ROTTING CHRIST, som bildades 1987 och släppte sin debut-EP 1991… Det är få band som lyckas hålla sig relevanta och slagkraftiga i över tre årtionden, men grekerna levererar fortfarande med besked. ”Pro Xristou” är full av bangers som kombinerar köttig svulstighet med allsångsvänligt mässande på ett synnerligen obevekligt sätt. Jag har nog aldrig längtat lika mycket efter att stå i motvind och skymningsljus på ett kargt bergskrön, med näven hårt knuten runt hjalten på mitt höjda svärd och ett stridsrop ekande ur min strupe, som när jag lyssnar på The Apostate.
2. Cutting The Throat Of God – ULCERATE
”Cutting The Throat Of God” är nog den skiva på min topp tio-lista som det tog längst tid för mig att bilda mig en uppfattning om. Länge dividerade jag med mig själv om huruvida den skulle vara med på årsbästalistan överhuvudtaget eller inte. Sen gick tiden, antalet lyssningar ökade, och till slut var inte frågan om den skulle vara med, utan hur högt den skulle placera sig. För när jag verkligen gav plattan tillräckligt med odelad uppmärksamhet, och tillät mig att sjunka in i dess vindlande turer och krumsprång, blev den plötsligt en vinnar-kandidat.
Om du tänker be mig tala om vilka enskilda låtar på ”Cutting The Throat Of God” som är bäst så kan jag förvisso svara, men det vore en i det stora hela tämligen meningslös övning. Styrkan i nya zeeländarnas giv är nämligen helheten, den hypnotiska malström av kaos, skönhet och aggression som under loppet av en hel, ostörd genomlyssning bryter ner och bygger upp, avrättar och återföder, förleder och förför… Det är inte självklart att lära sig att älska ULCERATE, men har man väl hamnat där är det plötsligt en självklarhet att man gör så.
1. Die Urkatastrophe – KANONENFIEBER
Hade du innan 2024 började föreslagit att jag högst upp på årsbästalistan skulle komma att placera en blackened death-platta på tyska, med ett uttalat första världskriget-tema, hade jag förmodligen skrattat åt dig.
Yet here we are.
”Kan jag verkligen ställa något som på ytan framstår som så kitchigt överst på prispallen?”, frågade jag länge mig själv. Men allt eftersom framstod det mer och mer som det enda rimliga. ”Die Urkatastrophe” erbjuder nämligen allt som krävs för det. Ursinniga blast beats, vansinnigt högkvalitativ skrik-growl, vackert vemodiga melodi-slingor, och inte minst… refränger! Refränger, som trots att de ångest-ylas fram från skyttegravarnas leriga helvete med uniformerna indränkta i inälvor och artärblod, har oförnekbara hooks. Lyssna bara på Waffenbrüder och Der Maulwurf – där peakar musikåret 2024.
Övriga betraktelser
Honorable mentions
Kampen om platserna 1-10 på årsbästalistan är alltid hård, och i år var som sagt ett bra musikår, så racet var tightare än vanligt. Det innebär förstås att det finns ett flertal plattor som trots att de missar en listplacering ändå är genuint starka och väl värda ditt öra. Här några som jag vill ge ett hedervärt omnämnande:
FIT FOR AN AUTOPSY – The Nothing That Is
NECROPHOBIC – In The Twilight Grey
OPAL IN SKY – Dream Shift
THE SPIRIT – Songs Against Humanity
TRIBULATION -Sub Rosa In Æternum
Den internationella mångfalden
Inte för att det egentligen spelar någon roll från vilka länder banden/artisterna på årsbästalistan kommer – om de tio bästa plattorna samtliga släppts av norska band, tja, då är det så… Inte desto mindre tycker jag att det är lite roligt att inte mindre än nio länder är representerade bland mina tio utvalda alster.
I tur och ordning plats 10 till 1 då närmare bestämt USA, Sverige, Ukraina, Sverige igen, Polen, Skottland, Portugal, Grekland, Nya Zeeland och till sist Tyskland. Kul!
Årets härligaste galenpannor!
Jag kan omöjligtvis låta bli att älska fransoserna ULTRA VOMIT, då jag nog inte har stött på någon akt som lika ledigt och bekymmerslöst skiter fullständigt i alla regler och konventioner. Åtminstone inte sedan jag såg PARTY CANNONs logga…
Deras aktuella skiva ”Ultra Vomit et le Pouvoir de la Puissance” går förvisso inte att sätta på en årsbästalista, den är liksom för galen, men inte desto mindre blir jag lycklig av den. För mitt i all galenskap (som det där med att ”sånginsatsen” i Le Coq är en galande tupp, eller pig squel-growlen som mitt i allt dyker upp i popdängan Doigts de Metal) så finns där också en omisskänlig och varm kärlek till musiken, och en vass fingertoppskänsla kring en mängd olika stilar och genres. Tänk lite av kvalitéerna hos TENACIOUS D, fast om de vore gjorda av ost, antar jag.
Dead Robot Zombie Cop From Outer Space II (tvåan är viktig, så klart!) är dock på allvar en riktigt bra låt, och det spår från året som i störst utsträckning aktiverar min inre party goblin. När sirenen i refrängen vevar igång känner jag absolut att hej, korka upp, nu kör vi!
Favoriterna som föll
Årsbästalistan blev att innehålla några överraskningar, och tillika finns det också några akter där jag i princip är lite förvånad över att de inte höll hela vägen in i mål. Inte så att deras plattor är dåliga, men där jag kanske ändå hade hoppats och trott på liiite mer. Jag nämner inga namn, så slipper OPETH, SÓLSTAFIR, SWALLOW THE SUN, WHEEL och WORMWOOD känna sig utpekade…
Format C:
Okej, några av er är sannolikt för unga för att plocka den referensen till MS-DOS, men det där kommandot formaterar hur som helst hårddisken på en dator. Blåser den helt, raderar innehållet, nollställer. Och om det är vad du känner att ditt huvud hade behövt, en total wipe, så är plattan du skall lyssna på ”Suffer & Become” med VITRIOL. Det blir inte mer hyperbrutalt än så här; anse dig själv varnad!
Choice cuts
Plattor är ju en sak, där måste i princip allt vara bra om årsbästalistan skall nås. Men vilka var egentligen de allra bästa låtarna, individuellt? Tja, det är så klart en lika subjektiv bedömningssport även det, men här är åtminstone mina 50 bästa spår (där varje artist enbart får vara med en gång) från året: