Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Armored Saint – Punching The Sky

Lämna en kommentar

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: Punching The Sky
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ska man skriva en recension av mer eller mindre legendariska ARMORED SAINT så är det antagligen lika bra att lägga korten på borden direkt: jag är oerhört svag för när John Bush sång ges utrymme för det episka, och det dröjer inte längre än refrängen på öppningslåten Standing On The Shoulders Of Giants förrän gåshuden reser sig på armarna.  Det är galet mäktigt, och drar mot höga höjder!

Efterföljande skiva är sedan ganska ojämn, framförallt initalt. Spår som The End Of The Attention Span, Do Wrong To None eller Lone Wolf är bra, men har såväl hög- som lågpunkter, Joey Vera (bas), Phil Sandoval (gitarr) och Gonzo Sandoval (trummor) är ett tajt band som vill så mycket att det skiner igenom. Ibland blir det liksom för mycket, och egentligen skulle den här skivan ha vunnit på att skäras rejält. Mer lean. Snålare. Men det glömmer man bort när refrängen på ex Lone Wolf kommer på. Eller de två mest kompletta låtarna Missile To Gun respektive  Fly In The Ointment, det är kort sagt två klassiska ARMORED SAINT-låtar som får lyssnaren att komma ihåg fornstora dagar.

Betyget? Ständigt ökande. Betygsåttan delas ut efter en 8-10 varv med plattan. Vem vet hur detta slutar…?

Skivor

Anaal Nathrakh – Endarkenment

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan ”A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, ”The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot ”Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att ”Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

”Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.

Skivor

The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Ocean
TITEL: Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att bli fascinerad av vad THE OCEAN gör på ”Phanerozoic II…” för maken till vindlande skiva var det längesedan jag lyssnade på. Subgrenrer trängs på ett påtagligt sätt, men bandet lyckas ofta inte bara foga samman dessa utan större problem, utan få mig att se kopplingar och synergieffekter som jag inte hade kunnat tänka mig.

Bäst är att bandet vräker på direkt redan i andra låten på skivan. Jurassic/Cretaceous är ett 14-minutersmonster med hybris som på ett oerhört kraftfullt sätt vräks över lyssnaren, och snudd på överväldigar mig. Den rent episka mäktigheten i låten är massiv.

THE OCEAN pendlar skickligt mellan olika känslolägen genom hela skivan. Ibland har jag tyckt att det blir aningens för mycket skiftningar, bara för att nästa lyssning hänföras totalt. Att ni kan tolka detta både som att ”Phanerozoic II” är en skiva som kräver sina lyssningar, eller som en skiva som kan upplevas som svår att få grepp om är helt i sin ordning. Den upphör i alla fall inte att fascinera på ett härligt skavande sätt.

Produktionen är fint organisk. Paul Seidels trummor låter underbart, och det finns en nästan katedralliknande rymd som både förstärker helheten som lyfter fram enskilda instrument.

THE OCEAN känns som ett band som vågar ställa krav på sina lyssnare – de lyckas få med mig på vagnen med ett fint känslomässigt låtmaterial som jag kommer att återkomma till under resten av året.