Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Anaal Nathrakh – Endarkenment

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan ”A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, ”The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot ”Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att ”Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

”Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.

Skivor

The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Ocean
TITEL: Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att bli fascinerad av vad THE OCEAN gör på ”Phanerozoic II…” för maken till vindlande skiva var det längesedan jag lyssnade på. Subgrenrer trängs på ett påtagligt sätt, men bandet lyckas ofta inte bara foga samman dessa utan större problem, utan få mig att se kopplingar och synergieffekter som jag inte hade kunnat tänka mig.

Bäst är att bandet vräker på direkt redan i andra låten på skivan. Jurassic/Cretaceous är ett 14-minutersmonster med hybris som på ett oerhört kraftfullt sätt vräks över lyssnaren, och snudd på överväldigar mig. Den rent episka mäktigheten i låten är massiv.

THE OCEAN pendlar skickligt mellan olika känslolägen genom hela skivan. Ibland har jag tyckt att det blir aningens för mycket skiftningar, bara för att nästa lyssning hänföras totalt. Att ni kan tolka detta både som att ”Phanerozoic II” är en skiva som kräver sina lyssningar, eller som en skiva som kan upplevas som svår att få grepp om är helt i sin ordning. Den upphör i alla fall inte att fascinera på ett härligt skavande sätt.

Produktionen är fint organisk. Paul Seidels trummor låter underbart, och det finns en nästan katedralliknande rymd som både förstärker helheten som lyfter fram enskilda instrument.

THE OCEAN känns som ett band som vågar ställa krav på sina lyssnare – de lyckas få med mig på vagnen med ett fint känslomässigt låtmaterial som jag kommer att återkomma till under resten av året.

Skivor

Lik – Misanthropic Breed

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Misanthropic Breed
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Letar ni efter årets homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet så kan ni sluta göra det. ”Misanthropic Breed”, tredje fullängdaren från LIK, snor hem den förstaplatsen med råge.

Och bandet har sannerligen inget att skämmas för, för trots att mätaren för originalitet slår över på minussidan så vägs detta upp med ett kraftfullt hantverksmässigt handlag och stor känsla för hur riktigt bra dödsmetall kan låta. Inte ens faktumet att bandet går in i full IRON MAIDEN-mode i Decay kan få mig att tycka att nä, nu kan det väl räcka. Såklart har det med att göra att jag älskar IRON MAIDEN, men också för att det är så uppenbart kärleksfullt gjort.

Med tanke på hur bra förra skivan, ”Carnage” som kom 2018, var så var förväntningarna på ”Misanthropic Breed” högt ställda. Och den här skivan är bättre på alla sätt. Låtarna ligger på en mycket hög och framför allt jämn nivå – som mest tycker jag att Female Fatal To The Flesh  drar lite för långt ut på vissa  partier, men annars så är det ett rent nöje att lyssna på den här skivan om och om igen.

Det spelar ingen roll om det spelas hastigt eller tungt – LIK har kapaciteten för bägge delarna. Fantastiska singeln Decay har jag redan nämt, men fartstinna Flesh Frenzy och avslutande Becoming är låtar som jag gärna lyfter fram lite extra. Den sistnämnda har dessutom ett av de snyggaste outron jag hört på hela året.

HM-2 pedalen härskar oinskränkt och inte mig emot för gitarrljudet på den här skivan är så härligt mustigt att jag inte kan få nog av det, basen likaså, och trummorna härligt organiska. På produktionssidan är ”Misanthropic Breed” en fullpoängare.

LIK visar med fruktansvärd kraft och pondus att de är ett band på högsta nivån när det gäller death metal. ”Misanthropic Breed” är bandets starkaste skiva i karriären. Kolla in den.