Etikettarkiv: Metal Blade

Revocation – Great Is Our Sin

imageARTIST: Revocation
TITEL: Great Is Our Sin
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

REVOCATION har alltid hållit ett högt tempo utgivningsmässigt. Att det tagit bandet hela två år att snickra ihop ”Great Is Our Sin” är kanske lite förvånande för bandets hardcorefans. För egen del tycker jag att det var skönt att få lite respit från bandets energistinna hybrid av dödsthrash.

Letar ni efter en gitarrdriven skiva så har ni den här. REVOCATION har alltid varit förträffliga på att skriva meckigt, och en tidigare stor nackdel har varit att det har brustit i känsla. Nu har bandet bättrat sig väsentligt på detta område.

Det är framför allt när det gäller solona som det liras med en sällan hörd glöd från både David Davidson och Dan Gargulio. Det blir stundtals så bra och känslosamt att jag upplever hur hela kroppen blir laddad i ren njutning.

Nye trummisen Ash Pearson visar upp ett stabilt och till stora delar intressant spel.

Produktionen är bra.

Gillar du bandet sedan innan så är sannolikheten stor för att du kommer att uppskatta ”Great Is Our Sin” också. Visst, bandet har i grunden behållit stora delar av vad de har sysslat med tidigare, men när detta uppenbarligen har funkat tidigare så förstår jag att det kanske är bekvämt att fortsätta i samma spår. Det är också här som jag har lite invändningar. Tidigare när REVOCATION gav ut en ny skiva varje år och ändå turnerade så kunde jag ha överseende med att plattorna kanske inte skilde sig så mycket från varandra. Med tanke på att bandet nu har haft lite mer tid på sig att skriva nytt material så kanske jag hade förväntat mig lite mer utveckling.

Trots detta är REVOCATION ett band som på ”Great Is Our Sin” övertygar mig om att de är ett stabilt band som jag även på denna skiva får en hel del ut av att lyssna på.

Denner/Shermann – Masters Of Evil

imageARTIST: Denner/Shermann
TITEL: Masters Of Evil
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller traditionell heavy metal från Danmark brukar alltid King Diamond och MERCYFUL FATE nämnas.

Gitarristerna Michael Denner och Hank Shermann med ett förflutet i sagda verkligt klassiska band begår med ”Masters Of Evil” fullängdsdebut med sitt eget band med bland andra Snowy Shaw som medmusiker.

Jag förväntade mig en rifftornado av stora mått, mängder av falsettvrål och smattrande baskaggar – och i dessa hänseenden blir jag verkligen inte besviken. Lägg till lite skönt mässande på latin i Son Of Satan och jag misstänker att de av er som gillar herrarnas tidigare eskapader kommer att uppskatta även detta.

Lika klassiskt som ”Don’t Break The Oath” eller ”Melissa” är det såklart inte, men det sprutar ju hantverksskicklighet ur rätt många porer när det gäller det här bandet för att det ska funka till stora delar.

Jag skulle tro att om du gillar denna typ av metal mer än jag så kommer du att dela ut ett betyg snäppet högre än den betygssexa ”Masters Of Evil” får av mig.

Produktionen är bra – gitarrerna premieras såklart men övriga musiker kommer fram bra. Lite extra kul är det att höra Snowy Shaw bakom trummorna. Det liras med stor spelglädje och ackuratess vilket bara det är ett skäl att kolla in plattan som väl fyller sin plats inom denna typ av heavy metal.

Whitechapel – Mark Of The Blade

imageARTIST: Whitechapel
TITEL: Mark Of The Blade
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

WHITECHAPEL, som såklart har tagit sitt namn efter det område i London där Jack The Ripper begick minst 5 mord på 1880-talet, har under sin karriär blandat och gett med varierande resultat. Jag var direkt missnöjd med föregångsskivan till nu aktuella ”Mark Of The Blade”, och egentligen var jag inte alls sugen på att recensera den. Men av någon anledning, kanske främst snacket om att bandets sångare Phil Bozeman i en låt använder det mest oerhörda ett band som sysslar med deathcore kan använda – rensång, bestämde jag mig ändå för att köra.

Har bandet mesat till sig? Nä, det kan jag inte säga. Det är fortfarande rejält gitarrtätt (bandet har tre gitarrister) och de varierar sig numera bra mellan väldigt feta riffmattor och bra melodier. Här skiljer sig bandet inte från de två senaste skivorna. Men faktum är att det är när bandet faktiskt frångår sin genres konventioner som det blir riktigt bra.

Rensången i Bring Me Home gör sitt till, men även utan denna är det en riktigt bra låt, fylld med vemod och rejält känslomässig. Och jag köper den rakt av då bandet verkligen har jobbat fram en stringent stark låt. Likadant är det med instrumentala Brotherhood där bandets tre gitarrister Ben Savage, Alex Wade och Zach Householder får kliva fram och verkligen briljera i en lika mäktig som vacker låt. Efterföljande Dwell In The Shadows golvar mig totalt med sitt oerhört fina sväng som minner en hel del om hur PSYCHROPTIC låter i sina bästa stunder (och de är ju många!), och låter trummisen Ben Harclerode visa upp fint arbete på bastrummorna. Nu kanske ni undrar – hörs basen? Jajemänsan! Inte för att Gabe Crisps spel handlar om att lira rundor runt resten av bandet, men det är alltid bra om basen hörs om ni frågar undertecknad.

Avslutande Decennium (som härleder sin titel till att WHITECHAPEL startade 2006. Fyra originalmedlemmar är kvar i bandet. Bara en sån sak) är även den en bra låt.

WHITECHAPEL uppfinner inte hjulet på ”Mark Of The Blade” men revanscherar sig rätt ordentligt från ”Our Endless War”. Gott så.