Etikettarkiv: Napalm Records

Warbringer – Weapons Of Tomorrow

ARTIST: Warbringer
TITEL: Weapons Of Tomorrow
RELEASE: 24/4 2020
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få subgenrer är så konservativa som thrash metal – här finns det en formula som ska följas. Det ska – om folk ska gå igång på allvar – helst låta som om det var som om tiden stått stilla runt 1986-1991, det ska vara rikligt med gitarrer, sången ska vara rivig och det ska höras att musikerna kan spela på sina instrument bättre än genomsnittet.

WARBRINGER från Ventura i Kalifornien gör detta med sådan fanatisk stringens att de prickar in samtliga boxar ovan, och de gör det med så pass bra låtar att de faktiskt smäcker senaste plattan från TESTAMENT rejält på fingrarna.

”Weapons Of Tomorrow” är en veritabel lyssnarfest för oss som gillar thrash – det här bandet kan sitt hantverk, och det märks att de är stolta att visa upp detta.

Redan efter inledande trion Firepower Kills, The Black Hand Reaches Out och Crushed Beneath The Tracks är jag övertygad om att detta är en fantastisk platta. Inte mest för att Adam Carroll och Chase Beckers gitarrspel är fyllt med sådant löd att det är rent fantastiskt. Att det dessutom backas upp med ett trumspel från Carlos Cruz som sannerligen älskar sina accenter på cymbalerna gör ju inte saken sämre.

Letar ni efter finkänsliga texter, ja då får ni söka er till andra skivor. Det är krig, desperation och allmän vrede som dominerar WARBRINGERs tematik. Och även det är ju som det ska vara.

Gillar ni thrash så är ”Weapons Of Tomorrow” en  skiva som ni bör kolla in.

 

Skyblood – S/t

ARTIST: SKYBLOOD
TITEL: ”Skyblood”
RELEASE: 2019
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

I undertecknads öron är Mats Levén otvivelaktigt en av Sveriges bästa hårdrocksröster, och de senaste åren som frontman i favoritorkestern CANDLEMASS har inneburit en riktig höjdpunkt i karriären – framförallt live, då kar’lns röst gett en ny dimension till doom. Hastigt och olustigt delade de då på sig, och det blev tyst om Mats Levén ett tag. Så småningom sipprade nyheter om ett soloalbum ut, och allt mynnar ut i den här skivan. Projektet har namnet SKYBLOOD, men har Levén generellt på alla instrument, men med krydda lite här och var där han lånar in kompisar som Martin ”Axe” Axenroth och Fredrik Åkesson (OPETH), Snowy Shaw, Marcus Jidell (AVATARIUM) och Nalle Påhlsson. Sången tar han såklart hand om helt själv, konstigt vore det annars.

Allt frid och fröjd, alltså?

Njaej. Första singeln The Voice gav undertecknad raka motsvarigheten till gåshud, om sanningen ska fram. Rösten är såklart fortfarande magisk, men ett industriellt inslag var inget jag hade förväntat mig, och efter det första varvet föll den i träda under ett skimrande täcke av besvikelse. Det var sedan inte förrän skivan kom ut och var tillgänglig i sin helhet som jag plockade upp tråden igen. Första varvet med den självbetitlade ”Skyblood” adderade mer av det lite tveksamma industriella stuket, men låtar som  The Not Forgotten, Out Of The Hollow och Once Invinsible har en krok i form av melodi och refräng som biter sig fast.

Ett varv till, månne?

Absolut. Och det andra varvet ger ytterligare mersmak. Till dags dato har den här skivan arbetat sig igenom tiotalet varv, och liksom vunnit en arbetsseger över mina förväntningar. Det låter inte som jag hade trott det skulle göra. Alls. Men det är bra, och Mats Levéns röst är lika fängslande som vanligt!

 

 

Artas – Ora Et Gomorrha

ARTIST: Artas
TITEL: Ora Et Gomorrha
RELEASE: 2019-01-05
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första gången jag stiftade bekantskap med ARTAS var i samband med ”The Healing” (2008) som jag minns för två saker, det genuint lysande titelspåret och en ganska ostig (men friskt vågad) cover på Gangsta’s Paradise. När jag nu återknyter bekantskapen med bandet har soundet onekligen förändrats en smula, men en tydlig likhet är slående – de blandar och ger med både högt och lågt…

Österrikarna leker fortfarande med uttryck och stilar, samt blandar även friskt med språken. Engelska, tyska och spanska förekommer samtliga på ”Ora Et Gomorrha”. Även rent musikaliskt är spännvidden stor, från hardcore-vibbar i svängiga Vida Vale Madre via mer klassiskt thrashig döds i Im Frieden der Nacht och Feindbild till småjazziga hiphop-break i Nick und Brich samt Black Piñata.

Även om jag verkligen vill lyfta på hatten för att ARTAS vågar leka med konventionerna och ge sig hän i sin kreativitet, blir spretigheten ändå något av ett besvär. Plattan hittar liksom aldrig riktigt en tydlig identitet, och i ärlighetens namn fungerar de hiphop-aktiga inslagen inte alldeles idealt. Även om det finns hyggligt gott om snyggt stackato-tuggande och tunga, malande riff räcker det inte riktigt för att fullt ut lyfta plattan till en (för mig) önskad nivå.

Jag plockar karamellerna Im Frieden der Nacht och vackert deppiga Der Augenblick ur den här godispåsen, men ställer undan resten på översta hyllan i skafferiet.