Etikettarkiv: Nuclear Blast

Skivor

Slayer – Repentless

2 kommentarer


Slayer - RepentlessARTIST: Slayer
TITEL: Repentless
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SLAYER är tillbaka med ”Repentless”, en skiva där Kerry King har axlat den överväldigande lejonparten av komponerandet – bortsett från Piano Wire som innehåller några riff skrivna av Jeff Hanneman.

SLAYER har en tung tid bakom sig – även om King och Araya inte har låtsats om detta utåt. De har bara kört på. Trots att Hanneman dog 2013 och trots att Dave Lombardo lämnade ytterligare en gång. King har gjort klart att det är business as usual som gäller.

”Repentless” är en solid skiva. Det låter tydligt SLAYER om det mesta – bandet har konsekvent kört på en och samma formel karriären igenom – och det är både positivt och negativt. Arayas sångfrasering hade verkligen inte tagit skada av att förändras. Han sjunger som han brukar – och i längden blir det aningens långtråkigt. Den vitamininjektion som Gary Holt har gett bandet live tas inte tillvara låtskrivarmässigt, och jag märker att jag saknar Hanneman lite extra då jag misstänker att den konkurrens han gav King i fråga om komponerande är något SLAYER alltid vann på i det förgångna.

Nu har King oinskränkt fått diktera villkoren. Ofta fungerar det bra. Sent i låtlistan trycker bandet gasen i botten med You Against You som präglas av ett hungrigt riffande och mustigt driv och i skrivande stund tycker jag att det är skivans starkaste låt. Fint muskulösa Vices sticker också ut lite – i synnerhet det klockrena riffet vid 1:40, samt titellåten som har gött pisk. Och ändå: när Piano Wire drar igång så inser jag att det är exakt så här jag vill att SLAYER ska låta. Öppningsriffet är så tungt elakt att jag baxnar.

”Repentless” är en stabil skiva. Vill ni jämföra med tidigare skivor så har bandet äntligen fått till en produktion som heter duga. Jag formligen älskar hur Paul Bostaphs trummor låter (låt vara att han inte är i närheten av Lombardos kreativitet) och gitarrljudet är magiskt brutalt köttigt. Men som revanschskiva betraktad så är ”Repentless” aningen för trygg och tar inte speciellt många risker. En stilla vädjan till nästa gång: släpp in Holt i den kreativa processen. Då kan det blir väldans mycket bättre.

Skivor

Symphony X – Underworld

2 kommentarer

SymphonyARTIST: Symphony X
TITEL: Underworld
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album från en av de mest stringenta grupperna på planeten, SYMPHONY X. Det brukar oftast bli ett betyg i de övre graderna när det gäller bandet från New Jersey, och alltid en rad väldigt njutbara solon från Michael Romeo.

På ”Underworld” fortsätter bandet att visa upp den fina form som de skämt bort oss med sedan, ja egentligen hela karriären. Här finns några låtar som inte riktigt når upp till de rent galna nivåer som skivan ligger på i övrigt. Jag tänker då framför allt på Kiss Of Fire och Charon som trots denna radanmärkning ändå ligger på en bra verkshöjd.

Bäst är bandet i tunga och episka Underworld som bjuder på helt ljuvligt riffande och alldeles ypperligt sväng, In My Darkest Hour som har en ljuvlig refräng, pigga Run With The Devil, vackra och sorgsna Swan Song och avslutande stänkaren Legend.

Genomgående tänker jag på hur skrattretande bra allt låter. Det är helt fantastiskt att på skiva efter skiva från SYMPHONY X blir bortskämd med gediget hantverk. Samtliga musiker vet vad de sysslar med och trots att de ges tillräckligt med att få briljera på egen hand så spelas det för låtarna på ett bra sätt. Det är klart att Romeo får lite extra plats – men det gör inget så karln återigen visar att han inte bara är en gudabenådad gitarrist, utan också en begåvad låtskrivare.

”Underworld” är ett album som ni bör kolla in om ni vill ha musik med bra verkshöjd och gitarrsolon utöver det vanliga.

Skivor

Unleashed – Dawn Of The Nine

2 kommentarer

Unleashed - Dawn Of The Nine - ArtworkARTIST: Unleashed
TITEL: Dawn Of The Nine
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 för ett band som i rimlig mån får anses ha gjort en del för scenen. UNLEASHED recenserade jag för ett antal år sedan, då ”As Yggdrasil Trembles” släpptes 2010. Jag blev aningens besviken på den skivan – kanske en smula orättvist – och lät UNLEASHED falla glömska för min del. När promon för ”Dawn Of The Nine” kom var jag därför inte alltför sugen. Men så kollade jag in skivan innan ”Odalheim”. Och vips var aptiten väckt.

”Dawn Of The Nine” bjuder inte på några större överraskningar, om det nu var någon som trodde det. Det låter väldigt mycket som det brukar (ska?) om Johnny Hedlund med manskap. Tematiken med vikingar och död är intakt. Precis som förväntat med andra ord. Och det är en bra sak. När du vet vad du kommer att få, och bandet lyckas styra upp låtmaterial som inte känns redundant, då blir det en väldigt trevlig upplevelse.

Det UNLEASHED visar upp på ”Dawn Of The Nine” är att de är ett band som inte är speciellt nöjda med att luta sig tillbaka och vila i vissheten att de har en tillräckligt bra bakkatalog för att inte anstränga sig. Här finns rikligt med arbetsmoral och yrkesheder för att kavla upp ärmarna och göra jobbet.

Riffen – snyggt uppstyrda av Tomas Olsson och Fredrik Folkare – sitter som nitar utan att för sakens skull vara utan förfining. Det jag verkligen gillar med gitarrspelet är mångsidigheten. Bisvärmsriff, snygga harmonier och utpräglat sväng samsas på ett självklart vis med mer brutalt köttiga tongångar. Kolla in They Came To Die för detta, och få på köpet en fullständigt fullödig låt som rimligtvis borde få rätt många band att glo avundsjukt på UNLEASHED. Extra poäng för det distinkta avslutet och det förträffliga trumspelet från Anders Schultz.

Efterföljande Defenders Of Midgard har en inledning som av någon anledning får mig att tänka på MORBID ANGEL och ett synnerligen njutbart driv och sväng.

”Dawn Of The Nine” är en helgjuten skiva där de enskilda delarna samverkar på ett ljuvligt sätt för att skapa en större helhet. 25 år in i karriären visar UNLEASHED att de fortfarande är en kraft att räkna med, och jag kommer noga akta mig för att släppa bandet ur mitt synfält hädanefter.