Etikettarkiv: Nuclear Blast

Skivor

Alluvial – Sarcoma

Lämna en kommentar

ARTIST: Alluvial
TITEL: Sarcoma
RELEASE: 28 maj 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När jag lite tidigare i våras hörde 40 Stories med ALLUVIAL blev jag en smula kär. Blandningen mellan stenhård och blytung teknisk döds å ena sidan, mångfacetterat och eteriskt malande å andra sidan, var synnerligen vinnande. Så det var med rätt höga förväntningar jag tog mig an fullängdaren ”Sarcoma” när den nyligen dök upp i etern.

På ett område levererar jänkarna onekligen även i fullängdsformat. Det stenhårda är fortfarande stenhårt, och de synkoperade stackato-bomber som briserar med täta intervaller kan bryta nacken av vem som helst. Kevin Mullers (ex-SUFFOCATION) tokförbannade growl gör inte saken sämre, karln kan verkligen förmedla aggression och desperation. För att försöka förmedla en informativ bild så kanske jag kan nämna att ett spår som Exponent påminner mig om MESHUGGAHs Gods of Rapture – bara argare…

Men det är inte i sina renodlat hårdaste stunder som ALLUVIAL är som bäst. Ja, de är stenhårda, och ja, de är snortighta, men det saknas bitvis lite för mycket nyans och variation för att det skall lyfta hela vägen till önskad höjd. De spår när lite mer atmosfär tillåts ta plats, förutom nämnda 40 Stories även Thy Underling, Sleepers Become Giants och avslutande Anodyne, är de där Muller och hans mannar faktiskt imponerar på riktigt. Hade hela plattan legat på den nivån hade det varit årsbästalista-varning på anrättningen, nu stannar det ”bara” vid att vara en klart bra platta.

Fans av teknisk döds gör dock klokt i att låna ALLUVIAL och ”Sarcoma” sitt öra. Det är nog få som lär bli genuint besvikna.

Skivor

Enforcer – Live By Fire II

Lämna en kommentar

ARTIST: ENFORCER
TITEL: ”Live By Fire II”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska ENFORCER är lite av en dark horse. De har kanske inte slagit sådär stort att de är ett household name hos gemene man, men gosse – de här grabbarna har låtmaterialet, kunskapen och erfarenheten för att ta det där magiskt svåra nästa steget. Nuclear Blast har fattat, och ska man gå efter publikresponsen i Mexico City så har även livepubliken fattat. ”Live By Fire II” är inget annat än en uppvisning i hur man uppviglar en publik till frenesi med hjälp av perfekt heavy metal, allsång och spelglädje. För den som inte har en närmare relation med detta Arvikagäng så är det också en perfekt ”in” till bandets musik.

Inte för att det behövs egentligen. Styrkan ligger ju i att man knappt behöver ha hört en låt som From Beyond men ändå kan sjunga med, ett faktum som utnyttjas maximalt av Olof Wikstrand och mannar. Det är på gränsen till skamlöst publikfrieri, men det fungerar så oerhört bra att man känner rysningar av välbehag dra efter ryggraden. Faktum är att starten på den här liveskivan är vansinnigt stark, inledande Die For The Devil, Searching For You och Undying Evil lägger upp ribban där på rekordhöjd. Man nästan knockas av just klarheten i sången, samt framförallt växelspelet mellan gitarrerna där Wikstrands kompgitarr står mot Jonathan Nordwalls ledning på ett väldigt fint sätt.

Sen defilerar man mot mål. Spår som Live For The Night, Zenith Of The Black Sun, Katana, Midnight Vice, Mesmerized By Fire eller One Thousand Years Of Darkness presenteras med finess och framförs med akuratess. Kort sagt: detta är en helt essentiell liveplatta från ett ENFORCER som förtjänar framgång och cred – därför bjuder vi på hela spelningen som video nedan. Enjoy!

Skivor

Accept – Too Mean To Die

Lämna en kommentar

ARTIST: ACCEPT
TITEL: ”Too Mean To Die”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ACCEPT är tillbaka med sitt sextonde fullängdsalbum ”Too Mean To Die”, och det första vi behöver göra är kanske att etablera: är detta ACCEPT eller är det ”ACCEPT”? Alltså, kan du leva  med att bandet sedan återuppväckelsen 2010 med ”Blood Of The Nations” är aktiva igen, men under en något annan flagg än vad som hissades back in the days? Wolf Hoffman är såklart konstanten, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller, mest noterbart antagligen sångaren Mark Tornillo som axlar Udos mantel och även om det i alla fall live och sammanflätat med bandets alla klassiska gamla örhängen fungerar riktigt bra så är det kanske inte samma sak. Mindre pungkulor och mera läsglasögon, liksom. Alltså: hur du ställer dig till att detta nyare ACCEPT avgör ganska mycket hur du kommer att bedöma ”Too Mean To Die”.  Det är nämligen ett naturligt kapitel i det Nya Testamentet av ACCEPT, vilket innebär att det låter bra likt plattor som ”Stalingrad”, ”Blind Rage” och ”The Rise Of Chaos”, och där någonstans vet du antagligen vad du tycker om det. Om du nu har koll på bandet sen tiderna innan, för ärligt talat? Om man inte har koll på ACCEPT för att de var det de var på 80-talet så finns nog ganska liten anledning att skaffa sig det nu. Därtill är konkurrensen om lyssnarna för hård, och utan nostalgins skimmer är inte det här bandet lika intressant.

Personligen har undertecknad ett relativt enkelt test när det gäller nya ACCEPT: närvaro. De gånger bandet träffar rätt så drar de in och jag är liksom där, lika osvikligt som att jag zoonar ut när de inte lyckas fånga mitt intresse och blir mellanmjölk. På ”Too Mean To Die” samsas dessa två ytterligheter, och det bästa exemplet är antagligen när The Undertaker lyckas få mig att haja till och lyssna medan tankarna omedelbart vandrar iväg när efterföljande Sucks To Be You går igång. Självklart bjuds det på hockeykörer och episka refränger så det står härliga till, men det går inte att komma ifrån: det här är ett ojämnt album. Det är också för långt, närmare 52 minuter hade med lätthet varit möjligt att skära till under 40 för en mer kondenserad upplevelse. Allra bäst är man i spåren Zombie Apocalypse, powerballaden The Best Is Yet To Come och How Do We Sleep. Allra sämst är man i Not My Problem, meningslösa och instrumentala Samson And Delilah samt Sucks To Be You. Höga berg och djupa dalar.

Ändå. Spela den här skivan 5-10 gånger så kommer du, precis som den här skribenten, att gå runt och nynna på refrängerna till låtar som Overnight Sensation och No Ones Master, de där som inte sticker ut. Det betyder antagligen något, kanske att ACCEPT är samma band ändå trots allt och att alla vi som envisas med att se det nya ”ACCEPT” som ett eget band inte har fattat något något?