ARTIST: SILVER LAKE by Esa Holopainen TITEL: “Silver Lake” RELEASE: 2021 BOLAG: Nuclear Blast Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
En del skivor vill man gilla mer än vad man egentligen gör. Detta är motsatsen – ända sedan singeln/videon till Storm med Håkan Hemlin på sång släpptes har jag velat såga SILVER LAKE, AMORPHIS-gitarristen Esa Holopainens soloprojekt – men det går liksom inte. Motvilligt ska det erkännas att.. ja.. jag gillar ju den här skivan. I alla fall till allra största delen, låten med Nordman-Håkan är trevlig nog men får min ändå alltid att tänka på Nilecitys geniala parodi på Laglöst Land. Dessutom finns ett par låtar som faller lite platt, som det talade ordet på finska i Alkusointu, men i stort är detta en riktigt fin platta trots alla farhågor.
Mer än en artist har genom åren gått i fällan och gjort en soloskiva som är mer eller mindre en kopia av det ordinarie åtagandets sound, men detta undviker Esa elegant. Låtarna har väldigt olika typer av vokalister, och låtarna får således en touch som är något helt annat. Jonas Renkse gästar på låtarna Sentiment och Apprentice med resultatet att det låter svävande och vackert KATATONIA medan Einar Solbergs (LEPROUS) gästinspel på Ray Of Light innebär en form av… COLDPLAY-pop (?) som resulterar i skivans kanske starkaste spår. Lägg sedan till Björn “Speed” Strid (SOILWORK, THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA), en viss Tomi Joutsen (AMORPHIS) och Anneke van Giersbergen (kanske mest känd från holländska THE GATHERING och sina inspel i AYREON) så har du en jäkla spännvidd. Och så Nordman-Håkan då, inte att förglömma.
Betyget lutar uppåt snarare än neråt, och detta är dryga 37 minuter som sätter ett leende på läpparna på sin lyssnare… oavsett vad man vill och tror på förhand!
ARTIST: CANDLEMASS TITEL: “Green Valley Live” RELEASE: 2021 BOLAG: Peaceville Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
ARTIST: PARADISE LOST TITEL: “At The Mill” RELEASE: 2021 BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Covidpandemin liknar inget annat vi varit med om, och det är tydligt att musiker, skådespelare och övriga inom nöjesindustrin har drabbats extra hårt. Restriktioner och reseförbud har tvingat till inställda och uppskjutna åtaganden, en situation som gett ett antal olika effekter. Många kreativa själar har gett sig ut on-line och startat samarbeten i form av inspelade covers med en salig mix av deltagare som gör “sitt” hemifrån – och antalet EP’s som flödar ut känns större än normalt, som ett resultat av en oväntad paus i “skiva-turné”-cykeln.
Ett fenomen som är tydligt knutet till just pandemin och dess lockdown är streamade koncerter, där band abonnerar på en studio och ger en spelning utan publik på plats. Två av de stora veteranerna har under våren återutgivit sina streamingspelningar i liveformat, och eftersom såväl CANDLEMASS som PARADISE LOST är rutinerade rävar som ändå saknar erfarenhet av detta format ska vi kika på dem tillsammans. Det är nämligen tydligt att det är en speciell och ganska svår upplevelse att göra en spelning utan feedback från publiken, och båda dessa släpp kommer i framtiden att vara bra dokumenterade exempel på den speciella tid pandemin var.
Såväl “Green Valley Live” (från Gröndal alltså!) som “At The Mill” (Yorkshire, i närheten av Halifax) saknar helt mellansnack. Det är en väldigt konstig känsla att det så tydligt är ett liveframträdande, men inte bara publikljuden saknas utan även interaktionen med åskådare från bandets sida. I konvolutet till “Green Valley Live” konstaterar CANDLEMASS starke man Leif Edling att det är märkligt och ganska torrt, men att bandet var oförberedda och oerfarna av situationen. Personligen tycker jag det skänker en unik känsla till materialet, som får en väldig särprägel (utan att jag för den sakens skull föredrar det framför en liveupptagning med publik).
Lyssnar man på dessa två alster står en sak ut: medlemmarnas musikaliska kunskap och rutin. Det är två skivor som producerats, men som ändå är relativt “råa” i sin mix, och det ger en härlig inblick i leveransen. I hur Johan Längqvist (CANDLEMASS) raspiga stämma gör att han får kämpa stundtals, eller hur Nick Holmes (PARADISE LOST) ställer om strupen för att klara såväl growl som ren sång. Eller hur Greg Mackintosh (PARADISE LOST) respektive Lasse Johansson (CANDLEMASS) verkligen får tonerna från sina gitarrer att blöda – även om det i båda fallen märks att alla slingor inte sitter helt perfekt som på originalskivan. Banden är proffs, och visar det genom att spela med känsla trots att man saknar feedback och energin från publik.
Särskiljer man sig någonstans är det i låtmaterialet. Båda dessa akter har en diskografi närmare en kilometer lång, med 12 (CANDLEMASS) respektive 16 (PARADISE LOST) fullängdsplattor i bagaget, så det finns att välja på när en setlista ska spikas. CANDLEMASS lägger ut säkra kort, och det betyder en hel del äldre material. Klassiker som Well Of Souls, Mirror Mirror, Bewitched, A Sorcerer’s Pledge och Solitude får sällskap enbart av ett nytt spår i form av Astorolus från senaste “The Door To Doom” och ett “jam” som är mysigt. PARADISE LOST plockar i sin tur brett och bjuder på ett urval som sprider sig från gamla örhängen som As I Die och Gothic och framåt (deras senaste “Obsidian” är t e x representerat med såväl Ghosts som Darker Thoughts), vilket ger en fin resa genom bandets hela karriär.
“Green Valley Live” och “At The Mill” kommer med tiden att bli två fina dokument, artefakter över en märklig tid när vi inte fick se band som CANDLEMASS och PARADISE LOST live. Ta lite tid och se över dem redan nu. Du har hela spelningen från Gröndal här om du vill börja genast!
När jag lite tidigare i våras hörde 40 Stories med ALLUVIAL blev jag en smula kär. Blandningen mellan stenhård och blytung teknisk döds å ena sidan, mångfacetterat och eteriskt malande å andra sidan, var synnerligen vinnande. Så det var med rätt höga förväntningar jag tog mig an fullängdaren ”Sarcoma” när den nyligen dök upp i etern.
På ett område levererar jänkarna onekligen även i fullängdsformat. Det stenhårda är fortfarande stenhårt, och de synkoperade stackato-bomber som briserar med täta intervaller kan bryta nacken av vem som helst. Kevin Mullers (ex-SUFFOCATION) tokförbannade growl gör inte saken sämre, karln kan verkligen förmedla aggression och desperation. För att försöka förmedla en informativ bild så kanske jag kan nämna att ett spår som Exponent påminner mig om MESHUGGAHs Gods of Rapture – bara argare…
Men det är inte i sina renodlat hårdaste stunder som ALLUVIAL är som bäst. Ja, de är stenhårda, och ja, de är snortighta, men det saknas bitvis lite för mycket nyans och variation för att det skall lyfta hela vägen till önskad höjd. De spår när lite mer atmosfär tillåts ta plats, förutom nämnda 40 Stories även Thy Underling, Sleepers Become Giants och avslutande Anodyne, är de där Muller och hans mannar faktiskt imponerar på riktigt. Hade hela plattan legat på den nivån hade det varit årsbästalista-varning på anrättningen, nu stannar det ”bara” vid att vara en klart bra platta.
Fans av teknisk döds gör dock klokt i att låna ALLUVIAL och ”Sarcoma” sitt öra. Det är nog få som lär bli genuint besvikna.
ARTIST: SILVER LAKE by Esa Holopainen
