Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

Witherscape – The Northern Sanctuary

Lämna en kommentar

The Northern SanctuaryARTIST: Witherscape
TITEL: The Northern Sanctuary
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Detta har varit en mycket emotsedd skiva för min del. Jag tyckte väldigt mycket om WITHERSCAPEs debutskiva ”The Inheritance” och hoppades innerligt att den skivan inte innebar det enda vi skulle komma att få från herrar Swanö och Widerberg. När nu ”The Northern Sanctuary” föreligger är det oerhört skönt att kunna konstatera att WITHERSCAPE inte har tappat formen.

I brist på bättre ord så karakteriseras ”The Northern Sanctuary” av en oerhörd spelglädje. Det går verkligen att höra att de har haft väldigt roligt under inspelningen, och det med rätta då det fullständigt strålar av självförtroende i stort sett varenda låt på skivan.

Öppnaren Wake Of Infinity är en rent lysande öppningslåt som bjuder på ett tvärsnitt av vad WITHERSCAPE handlar om; känsla, oerhörd mäktighet, nyfikenhet, sväng, extremt tajt gitarrspel och varierad sång. Det är inte svårt att gå igång fullständigt på detta veritabla och kvalitativa smörgåsbord som bandet dukar upp för lyssnaren i en enda låt.

Om jag jämför med debutskivan ”The Inheritance” så känns ”The Northern Sanctuary” mer stringent genomarbetad i hänseende till hur skivan som helhet sitter ihop. Samtidigt som bandet verkligen inte håller igen på sina ystra krumsprång (kolla bara in den extremt överstyrda fläsksynten i Marionette) så är det inte svårt att verkligen njuta av hur bra allt sitter ihop.

Ska vi prata lite om spelinsatser? Ja, det ska vi såklart. Ragnar Widerberg visar återigen vilken gudabenådad och hårt arbetande strängarbetare han är. Hans gitarrspel fullständigt gnistrar och glöder genomgående. Hans kompspel är tajt och solona är rejält inspirerande. Dan Swanö sjunger väldigt övertygande. Gosse vilka röstresurser den mannen besitter! Hans growl är grovt, men tydligt. Hans rensång är majestätiskt vacker. Trummässigt får vi några tekniskt briljanta fills, men mest handlar – och det gäller genomgående – bandets musik om att lira som ett band där alla beståndsdelarna ser till att skapa en större helhet.

Produktionsmässigt är det toppklass, vilket det ju brukar vara då Swanö sitter bakom spakarna.

Jag gav ”The Inheritance” ett högt betyg när jag recenserade den 2013. ”The Northern Sancturary” är – tro det eller ej – en bättre skiva vilket inte vill säga lite. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

 

Skivor

Irreversible Mechanism – Infinite Fields

Lämna en kommentar

Irreversible MechanismARTIST: Irreversible Mechanism
TITEL: Infinite Fields
RELEASE: 2015
BOLAG: Blood Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag läste om IRREVERSIBLE MECHANISM första gången, men kommer tydligt ihåg att vad som fick mig att kolla upp bandet var faktumet att Lyle Cooper lirar trummor på debuten ”Infinite Fields”. Cooper var ansvarig för trumspelet på THE FACELESS skivor ”Planetary Duality” och ”Autotheism”. Den första skivan lyssnade jag i stort sett sönder när den släpptes 2008. Så jag visste att trumspelet skulle vara fantastiskt. Och det är det verkligen.  Progressiv teknisk dödsmetall kräver att trummisen vet vad hen sysslar med. Det som är det fina med Coopers spel är att han visserligen tydligt visar att han har grymma så kallade chops – men de tar inte över låtarna. Det gäller förresten även det väldigt flyhänta gitarrspelet från Vladislav Nekrash som vid sidan av extremt riffande uppvisar en fin känslighet och tydlig utvecklad vurm för sväng.

Faktum är att IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar gott hantverksskap när det gäller låtarna. Det blir aldrig långtråkigt att lyssna på ”Infinite Fields” då teknikaliteten inte används för sakens skull utan som verktyg att skapa himlastormande bra musik.

Jag uppskattar i synnerhet bandets tilltag att använda sig av rikligt med symfoniska inslag. Det lyfter musiken till nästa nivå, utan att ta överhanden. Faktum är att skivan präglas av en fin balansgång där olika extremer ställs bredvid varandra utan att någon enskild del tar överhanden – en ganska skicklig bedrift då detta inte brukar utmärka subgenren om jag säger så.

Låtmässigt så ligger materialet på en hög och jämn nivå. Egentligen har jag bara problem med Incipience som stundtals känns som om den går på tomgång och det, som vanligt för mig, totalt onödiga introt. Resten av materialet är rätt så knäckande. Bäst är Betrayer Of Time med sitt nästan kriminellt njutbara sväng och ljuvligt orientaliska undertoner, vräkiga Outburst där gitarren liras glödhet av Nekrash och sången från Yaroslav Korotkin (som för övrigt lirar bas på förtjänstfullt vis), mäktigt tunga Infinite Fields och episka avslutaren Cold Winds.

”Infinite Fields” är inte den typiska tekniska rensmackan. IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar tydliga bevis på att de verkligen vill och kan vara mycket mer än ”bara” tekniska. Låtarnas stringent genomarbetade känsla och höga nivå gör att det inte kan bli annat än ett högt betyg. Detta är en av årets hittills bästa plattor. Kolla in den.

Skivor

Barren Earth – On Lonely Towers

Lämna en kommentar

ARTIST:Barren Earth
TITEL: On Lonely Towers
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag föll svårt för BARREN EARTHs första två plattor. Bandets svårslagna och storslagna anslag gjorde att jag fängslades svårt av både debuten ”Curse Of The Red River” och ”The Devil’s Resolve”. Jag såg därför oerhört mycket fram emot ”On Lonely Towers” och undrade om jag hade för högt ställda förväntningar på skivan.

Samtidigt var jag fylld av en viss oro då bandets sångare Mikko Kotamäki (även i SWALLOW THE SUN) hoppade av 2013. Kotamäkis stämma var en starkt bidragande orsak till att de föregående skivorna lyfte till den där extra omtalade nivån där en skiva inte bara är bra utan fantastisk. Visst, jag kanske drar för hårda växlar – en sångare är ju endast en del av bandet – men ändå.

Efter ett ganska långt sökande fann bandet färöingen Jón Aldará. Aldará sjunger även i HAMFERD, ett doom/döds metallband. Som ni säkert har gissat (om inte annat än genom att ni har kollat in betyget skivan fått) sjunger Aldará fullständigt lysande. BARREN EARTHs musik tarvar en mångsidig sångare – ett tjockt growl är nödvändigt, samtidigt som sångaren måste ha ett minst lika imponerande register när det gäller rensången. Det har Aldará. I varenda låt på skivan demonstrerar färöingen sina färdigheter på ypperligt vis. I första ”riktiga” låten Howl öppnar han med en dräpande growlad första vers i fin samklang med Janne Perttilä och Sami Yli-Sirniös framsmekta gråtande gitarrtoner. Det är helt fantastiskt bra. Att låten dessutom svänger påtagligt njutbart delar jag ut ytterligare pluspoäng för. När bandet sedan kopplar på det episka anslag det skämt bort oss med vid minutstrecket kapitulerar jag fullständigt.

Bandet har jobbat mycket med att skapa ickelinjära låtstrukturer, vilket är bra, även om det ställer vissa krav på lyssnaren. Skivan är lång, men det blir sannerligen inte tråkigt under speciellt långa stunder. Att bandet vågat tänka annorlunda är bara bra. Att baka in ett nästan symfoniskt doomigt parti i, återigen, Howl som sedan följs av ett groteskt brutalt blastbeatparti för att sedan följas av ett vinden-i-håretsolo visar på en nyfikenhet och det faller jag ganska ofta för.

Det finns såklart en allvarlig sida i bandets musik – men en stor skillnad från tidigare skivor är en mycket mer påtaglig lekfullhet. I avslutande The Vault som är en väldigt episk låt som präglas av stor värdighet har bandet valt att ha med ett nästan sprittande parti som nästan dansar fram. För övrigt är uppbyggnaden till just det partiet mästerligt. Spetsa öronen lite extra från 03:20.

Överlag imponerar BARREN EARTH mycket. Med ”On Lonely Towers” har bandet fått till en platta som kombinerar bandets seriösa sida med en fin lekfullhet. Skivans stringent starka låtmaterial imponerar storligen på mig, och när jag får musiken paketerad i en sådan här grym produktion gör det att jag kommer återvända till skivan ofta under 2015. Har ni inte kollat in BARREN EARTH innan är det dags att göra det nu – ”On Lonely Towers” är bandets bästa skiva hittills.