Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Void Of Sleep – Metaphora

Lämna en kommentar

ARTIST: Void Of Sleep
TITEL: Metaphora
RELEASE: 27/3 2020
BOLAG: Aural Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Italien – ett land hårt drabbat av Covid-19 och där mängder av människor sitter i karantän. Jag gissar att medlemmarna i VOID OF SLEEP är ett av de band som kommer att få se sitt albumsläpp kringgärdas inte av massiva turnéer, utan snarare av glada tillrop från fanskaran och recensenter via internet istället, då bandet härstammar från Ravenna i norra Italien.

”Metaphora” är bandets tredje platta, och för min egen del är detta mitt första möte med bandet. Jag kunde redan vid första genomlyssningen känna att detta är ett band som jag önskar att jag upptäckt tidigare.

Bandets mustiga blandning av sludge, doom, psykedelisk rock och progressiv metal är nämligen helt fantastisk! Jag känner mig så fruktansvärt väl omhändertagen av vad VoS gör på ”Metaphora” att skivan har gått på repeat under det senaste dygnet – den har helt enkelt känts som en stöttepelare i min egen karantänsituation.

Spontant så tänker jag, stundtals i alla fall, på band som MASTODON och RUSH när jag lyssnar på ”Metaphora”. Men ta detta inte som en uppmaning att varken bjuda in till eller avskräcka ifrån att kolla in skivan. VOID OF SLEEP känns nämligen som ett helt eget band, som trots influenser från flera genrer gör något originellt av sin vilja att skapa.

Skivan börjar finstämt med The Famine Years som är en oerhört vacker inledning på skivan. Den känns inte som ett intro, utan som en färdig låt, trots sin längd på strax över 2 minuter. Vid första lyssningen kändes det som att återse en kär gammal vän – bara en sådan sak. Men, kanske vän av ordning invänder, är inte detta en metalskiva? Jo, och gosse om bandet inte drämmer i som bara attan med Iron Mouth, en fullständigt golvande och vindlande dänga på 11 minuter som låt två. Här introduceras vi till bandets enormt feta gitarrton – Gale och Burdo på gitarr spritsar ut en riffmassa lika fet som vispad grädde genom hela skivan – och dessutom sjunger Burdo som en mästare. En låtlängd på 11 minuter kanske avskräcker, men VoS är mycket skickliga på att hålla intresset uppe inte bara i långa låtar utan genom hela skivan. Mycket beroende på att de är svinduktiga på att skriva bra låtar såklart, men också med sin enorma spelskicklighet. Kompet med Paso och Allo på bas respektive trummor spelar som ett instrument, vilket jag alltid uppskattar.

Det finns några moment som drar ner upplevelsen av skivan, men med tanke på att jag har smockat dit en betygsåtta så är dessa mest att räkna som radanmärkningar. Instrumentala Waves Of Discomfort är en temposänkare, men kommer undan med detta då den ligger på plats tre och att resten av skivan är en ren triumfmarsch i stort sett. Det onödigt långa outrot i Master Abuser är den andra radanmärkningen.

”Metaphora” är en skiva som jag innerligt hoppas att många upptäcker – VOID OF SLEEPs helt magiska musikaliska brygd är av den kalibern att skivan mycket väl kan hamna på min årsbästalista – för den känns genomarbetad, fruktansvärt genuin och i stort sett oavbrutet intressant. Kolla in den.

Skivor

Psychotic Waltz – The God-Shaped Void

Lämna en kommentar

ARTIST: Psychotic Waltz
TITEL: The God-Shaped Void
RELEASE: 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är inte den ende recensenten som nämner att det har gått 26 år sedan den här sättningen av PSYCHOTIC WALTZ gav ut material.

För bandets del så verkar detta inte spela någon som helst roll – de låter lika samspelta och skickliga som om de hade fortsatt att lira varje dag under den tiden. Och det är klart imponerande insatser, framför allt från rytmsektionen bestående av trummisen Norman Leggio och basisten Ward Evans.

PSYCHOTIC WALTZ låter, på gott och ont, som ett väldigt amerikanskt band. Jag hör en hel den FATES WARNING, fast med en egen twist och bättre, i det kaliforniska bandets musik. När det lyfter, som i While The Spiders Spin, så drabbar musiken rejält, men bandet såsar också till det emellanåt med att dra ut på tjatiga refränger som i All The Bad Men. Det gör att jag upplever skivan som lite för obalanserad för att jag ska ta fram de höga betygen, men ändå tycka att ”The God-Shaped Void” är en skiva som sannerligen har sina goda sidor också.

Gillar man lagom utmanande progressiv metal med ett skickligt hantverkskunnande så kommer man uppskatta den här skivan.

Skivor

Devin Townsend – Empath

Lämna en kommentar

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser ”Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

”Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För ”episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. ”Skönhet” och ”ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på ”Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar ”Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in ”Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.