Etikettarkiv: Progressive Rock

Skivor

Mastodon – Emperor Of Sand

Lämna en kommentar

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, ”The Hunter” och ”Once More ’Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga ”handlingar” längre.

Efter rent magiska ”Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya ”Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just ”Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på ”Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att ”Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Skivor

Nova Collective – The Further Side

Lämna en kommentar

ARTIST: Nova Collective
TITEL: The Further Side
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något både djupt fascinerande och perverst i sidoprojekt. Fascinerande då du aldrig vet vad det kommer ut för slags musik i nya konstellationer, perverst då det kan sluta med totalt distanslöst kollektivt musikaliskt masturberande. Med NOVA COLLECTIVEs musik förhåller det sig lite grann på bägge sätt.

Det här är ett projekt som kom till stånd genom en mejlväxling mellan Dan Briggs från BETWEEN THE BURIED AND ME och TRIOSCAPES och Richard Henshall från HAKEN. Tillsammans med Matt Lynch och Pete Jones har det här gänget snickrat ihop en platta som ligger väldigt långt från metal, ja ens hårdrock. Mer handlar det om fusion och progressiv rock. Jag både gillar och ogillar vad den här orkestern gör. Skulle jag basera en recension av skivan enbart på hur skickliga musikerna är så skulle den få högsta betyg, samtidigt är detta musik som kanske lite väl uppenbart vet om att den framförs av überskickliga musiker. Därav utslaget på den perversa delen av skalan.

Kommer du från punkscenen så kan jag i det närmaste garantera att du kommer hata den här skivan med stort hat för att parafrasera Frans G. Bengtssons ”Röde Orm”. Är du däremot öppen för ett band som verkligen kan sin progressiva rock lika väl som baksidorna på sina egna händer och som inte drar sig för att visa detta, ja då kan det vara värt lite tid att kolla in ”The Further Side”.

För trots att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till den här skivan så har jag återkommit till den gång efter annan de gångna veckorna. Bara en sån sak!

Skivor

Opeth – Sorceress

2 kommentarer

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan ”Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan ”Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med ”Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan ”Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.