Etikettarkiv: Progressive Rock

Skivor

Hammers Of Misfortune – Dead Revolution

Lämna en kommentar

imageARTIST: Hammers Of Misfortune
TITEL: Dead Revolution
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om du har en svaghet för progressiv musik så råder jag dig att kolla in senaste given från HAMMERS OF MISFORTUNE betitlad ”Dead Revolution”.

Inte bara faktumet att Joe Hutton i vissa stunder låter som Peter Gabriel när han frontade GENESIS i början av 70-talet gör att jag verkligen njuter av ”Dead Revolution”. Här finns ett metalliskt anslag som tilltalar, även om HAMMERS OF MISFORTUNE inte begränsar sig till att skriva renodlad metal. För detta får ni kolla in VHÖL och LUDICRA som är huvudsaklige låtskrivaren John Cobbetts hårdare outlets.

Stundtals blir det lite väl såsigt och flummigt för min smak (se Sea Of Heroes) men till stora delar så svänger det något grymt om det här bandet. Jag nästan hajade till när jag såg att det var Will Caroll som lirar trummor i bandet. Till vardags spelar han i DEATH ANGEL och ser till att attackera trummorna med betydligt större hastighet än han gör här då han verkligen imponerar med ett sväng som inte går av för hackor.

”Dead Revolution” är en rolig skiva att lyssna på om du inte är genrekonformist. Gillar du dessutom hur GENESIS lät i början av sin karriär (tänk ”Selling England By The Pound” från 1973) med metalliskt anslag, ja då vågar jag påstå att du kommer gilla den här plattan.

Skivor

Haken – Affinity

Lämna en kommentar

imageARTIST: Haken
TITEL: Affinity
RELEASE: 2016
BOLAG: Inside Out

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2013 recenserade jag HAKENs ”The Mountain” och tyckte då att det progressiva gänget visade på stor nyfikenhet och hantverksskicklighet på ett sätt som jag uppfattade som aningens bättre än rätt mycket annan progressiv musik.

2016 är det dags igen – ”Affinity” är en både snyggare och aningens mer tillbakalutad affär än ”The Mountain” och även om det ibland är lite för strömlinjeformat så är topparna rejält bra och njutbara.

Att det såklart finns låtar som spänner bågen hårt på skivan tror jag inte att någon är förvånad över. 15-minutersmonstret The Architect är en sådan, och visst, den har sina förtjänster, även om det är andra låtar som väsentligt höjer ”Affinity”. De är de där låtarna som vi skulle kunna kalla bagatellartade, utan att mena något illa med det.  Nä, detta är låtarna då jag märker att bandet har slappnat av och ”bara” haft roligt. Vi har fina 1985 som med tydliga nickningar åt DREAM THEATER kommer undan med att vara gravt underhållande och baka in mycket By Demons Be Driven-gillande trummor i slutet, majestätiskt refrängstarka och nästan euforiska Earthrise som jag lyssnat vanvettigt många gånger på just av dessa anledningar, skönt djentiga The Endless Knot och ljuva avslutaren Bound By Gravity. Detta är låtar som jag misstänker att jag kommer att återvända till under 2016.

HAKEN visar återigen att de är ett band som är värt att lägga lite tid och uppmärksamhet på. Även om bandet inte har fått till ett album som jag genomgående kan hylla så finns det tillräckligt med bra musik på ”Affinity”, precis som det har gjort på de tidigare skivorna, för att jag ska plocka fram ett betyg på den övre delen av skalan.

Skivor

Postures – Halucinda

Lämna en kommentar

imageARTIST: Postures
TITEL: Halucinda
RELEASE: 2016
BOLAG: World In Sound Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skrev om göteborgska POSTURES 2013 i uppskattande ordalag. Mycket av det jag uppskattade då har bandet tagit till nästa nivå på aktuella ”Halucinda”.

Det svänger fortfarande rejält om bandet. Till största delen känns kompet som ett instrument, och det är bra när ensemblen älskar krånglig rytmik. De får det att låta så enkelt basisten David Petersson och trummisen Isak Björhag utan att plocka bort komplexiteten från låtarna. Redan vid andra lyssningen slutade jag leta efter taktslaget ”1” och lät mig bara försöka känna in låtar som öppnande titellåten och oerhört fina Myriad Man.

Ofta är POSTURES musik väldigt vacker. Smäckra och avskalade Every Room där Paulina Nyströms röst får stå i centrum ger en fin andningspaus utan att kännas det minsta irrelevant.Och förresten – Paulina Nyströms röst är fortfarande så bedövande vacker som den var på debuten.

Totalt sett har bandet vuxit väldigt mycket på de år som gått sedan ”Postures” kom ut. Samspelet har, om möjligt, blivit ännu starkare, låtarna känns fullvuxna och självförtroendet större. En av få saker jag vill anmärka på är att A Million Sequences känns aningen överflödig och att bandet hade vunnit lite på att strama upp låtarna något – men jag vet själv med mig att när du har hittat ett ställe du tycker är så gott att vara på – då vill du gärna vara kvar där aningens för länge.

POSTURES musik fortsätter att intressera mig och gör mig oftare på ”Halucinda” rejält hänförd än på debuten. Det blir än intressantare att följa bandet med det svåra svänget.