Etikettarkiv: Progressive Sludge

Skivor

Dvne – Etemen Aenka

Lämna en kommentar

ARTIST: Dvne
TITEL: Etemen Aenka
RELEASE: 19/3 2021
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skottarna i DVNE visade stor pontential på sin debut, ”Asheran”, som kom 2017. Med intressanta och vindlande låtar satte bandet från Edinburgh ribban på en rejäl nivå.

Jag fick blodad tand redan när jag hörde Towers och hoppades att den låten skulle visa sig vara ett mått på hur resten av skivan var. Och det är den. Towers är visserligen en av de starkaste låtarna på skivan, kanske den starkaste, men resten av skivan är så ruggigt späckad med helt magisk musik.

DVNE har, för att använda spelspråk, levlat upp på nästan allt på den här skivan. Produktionen är ett nöje för öronen. Instrumenten tillåts att andas på ett förträffligt sätt, och det är svårt att inte gilla hur Dudley Taits trummor låter, gitarrerna har en påträngande men inte överväldigande närvaro. Och sen har vi detta med syntharna, som på ett faktiskt helt magiskt sätt kommer till användning på ”Etemen Aenka”. De tar inte över, men förstärker resten av musiken på ett oerhört bra sätt. Låtarna är inte bara längre, de vibrerar av självförtroende och stinn känslourladdning. DVNE visar på den här skivan att de inte är rädda för att ta i från tårna, för de vet att materialet håller för det.

Överlag lyckas låtarna på den här skivan både hålla en röd tråd och bjuda på rikligt med både ebb och flod på ett sätt som gör det berg- och dalbaneartat att lyssna på den, men inte för en sekund känna att bandet lämnar mig som lyssnare i fritt fall. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen av skottarna.

Bäst är bandet i låtarna Towers, Sí-XIV, Omega Severer och avslutande monsterlåten Satuya, men faktum är att DVNE visar med förkrossande tydlighet att varenda låt på den här skivan fyller en funktion och håller sin plats med den äran. Detta är en majestätiskt bra platta som definitivt kan komma ifråga för en plats på årsbästalistan för min del. Kolla in den.

Skivor

Radiant Knife – The Ghost

Lämna en kommentar

ARTIST: Radiant Knife
TITEL: The Ghost
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I slutet av augusti recenserade jag första delen av RADIANT KNIFEs tvillingverk, föregångaren till ”The Ghost” som heter ”The Body” . 

Har ni inte lyssnat på den skivan, så tycker jag att ni ska göra det då i alla fall bandet självt anser att plattorna hör ihop och ska betraktas som en enhet.

Och jag måste säga att det var ett kärt återseende då jag dök ner i ”The Ghost”, för duon fortsätter sitt fina låtbyggande. Denna gång är det faktiskt än mer känsloladdat än tidigare. Tyngden finns kvar, med oerhört smäckert kringbyggande av keyboards som dock aldrig tar över fokus från gitarrarbetet. Bäst är bandet i låtar som True Believers som har ett fruktansvärt härligt sväng och en nästan upplyftande euforisk vibe och avslutande The Light Born From Dark.

RADIANT KNIFE övertygar mig om att de har snickrat ihop två fascinerande EP:s som skickligt skiljer sig åt men som ändå tydligt bildar en enhet. Gillar man känslomässigt drabbande sludge med progressiva inslag är detta ett band att hålla koll på.

Skivor

The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Ocean
TITEL: Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att bli fascinerad av vad THE OCEAN gör på ”Phanerozoic II…” för maken till vindlande skiva var det längesedan jag lyssnade på. Subgrenrer trängs på ett påtagligt sätt, men bandet lyckas ofta inte bara foga samman dessa utan större problem, utan få mig att se kopplingar och synergieffekter som jag inte hade kunnat tänka mig.

Bäst är att bandet vräker på direkt redan i andra låten på skivan. Jurassic/Cretaceous är ett 14-minutersmonster med hybris som på ett oerhört kraftfullt sätt vräks över lyssnaren, och snudd på överväldigar mig. Den rent episka mäktigheten i låten är massiv.

THE OCEAN pendlar skickligt mellan olika känslolägen genom hela skivan. Ibland har jag tyckt att det blir aningens för mycket skiftningar, bara för att nästa lyssning hänföras totalt. Att ni kan tolka detta både som att ”Phanerozoic II” är en skiva som kräver sina lyssningar, eller som en skiva som kan upplevas som svår att få grepp om är helt i sin ordning. Den upphör i alla fall inte att fascinera på ett härligt skavande sätt.

Produktionen är fint organisk. Paul Seidels trummor låter underbart, och det finns en nästan katedralliknande rymd som både förstärker helheten som lyfter fram enskilda instrument.

THE OCEAN känns som ett band som vågar ställa krav på sina lyssnare – de lyckas få med mig på vagnen med ett fint känslomässigt låtmaterial som jag kommer att återkomma till under resten av året.