Etikettarkiv: Raised Fist

Best of 2015 – den sammanslagna listan

WeRocks skribenter har sagt sitt om årets bästa album. Här nedan kan du ta del av det sammantagna resultatet, toppen av topplistorna. De åtta bästa albumen utgivna 2015 enligt WeRock.

För våra motiveringar, läs även de enskilda topplistorna av Martin, Fredrik, Robert, Manhammer och Amelie. Nedan hittar du också WeRocks recensioner för respektive platta.

GHOST - Meliora - 150x1501. ”Meliora” – GHOST

Recension av ”Meliora”

 

 

ParadiseLost - The Plague Within2. ”The Plague Within” – PARADISE LOST

Recension av ”The Plague Within”

 

 

Vreid - Sólverv3. ”Sólverv” – VREID

Recension av ”Sólverv”

 

 

RAISED FIST "From the North"4. ”From the North” – RAISED FIST

Recension av ”From the North”

 

 

IronMaiden20155. ”The  Book Of Souls” – IRON MAIDEN

Recension av ”The  Book Of Souls”

 

 

Under the red cloud6. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS

Recension av ”Under The Red Cloud”

Marduk - Frontschwein7.  ”Frontschwein” – MARDUK

Recension av ”Frontschwein”

 

 

melechesh20158. ”Enki” – MELECHESH

Recension av ”Enki”

 

 

Best of 2015 – Amelie

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”With the Dead” – WITH THE DEAD
I elfte timmen, närmare bestämt i början av december, när andra media redan börjat publicera sina årslistor nådde WITH THE DEAD mitt medvetande (tack Tomasz!). Inledningen på Nephthys bet sig att börja med fast i mitt sinne – den var ju ”stulen” rakt av från någon av låtarna på DIA PSALMAs debut! Eller? Fler och fler passager och låtar på albumet fastnade nånstans i hjärnbarken och här står vi nu – med ”With the Dead” som oväntad inledare av årsbästalistan 2015.

9. ”Repentless” – SLAYER
”Repentless” kommer knappast gå till historien som någon banbrytande skiva trots att, eller på grund av, att det är det första släppet av thrashveteranerna efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång. Ingen större experimentlusta som lyser igenom. Gött att lyssna till är det dock.

8. ”The Book of Souls” – IRON MAIDEN
Bruce Dickinson, mannen som lite i skymundan kreerade ett nytt dubbelalbum med sitt IRON MAIDEN, medan fokus i nyheterna var sångarens cancerdiagnos och behandling. ”The Book of Souls” är inte revolutionerande på något sätt men ett mycket habilt IRON MAIDEN-album som ger avkopplad lyssning, utan att kräva alltför mycket tillbaka av lyssnaren.

7. ”Epistemology” – KEEP OF KALESSIN
Första fullängdaren med gitarristen och bandmotorn Obsidian C. även som sångare. Lite knölig har väl vägen varit de senaste åren, men med ett ack så tilltalande resultat i form av ”Epistemology” till slut! ”Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal” skrev jag i recensionen.

6. ”In Times” – ENSLAVED
Rutin. Erfarenhet. Fasta format. En bedräglig lätthet som samtidigt ger spännande lyssning med många bottnar. Och än en gång kommer det hela ut briljant när norska ENSLAVED  gör det ”In Times”.

5. ”Malefic Miasma” – AGES
Inte bara årets debut, ”Malefic Miasma” är också en av årets bästa plattor totalt sett . Svårartat beroendeframkallande melodisk black metal. Jag ser fram emot mer av dessa svenska musikerveteraner som i AGES äntligen tyckts ha hittat helt rätt.

4. ”Enki” – MELECHESH
Fem år sedan förra albumet, ”Epigenesis”. En väl värd väntan när resultatet är så här. Tungt, tekniskt och med mycken musikalisk finess i MELECHESHs orientaliska metal. Såsom vi vant oss vid det. Något mindre lättilllgänglig än föregångaren, och därmed än mer att avtäcka under kommande lyssningssessioner.

3. ”Sólverv” – VREID
En fullträff från norska VREID, bandet som alltid får högvis med cred, men ändå inte nått riktigt, riktigt samma bredd internationellt som en del andra norska bandkolleger inom genren. Dags nu? Hela albumet framförs förtjänstfullt på bandmedlemmarnas hemmadialekt, Sognamål.

2. ”From The North” – RAISED FIST
Bandet som fortfarande är precis så arga och samtidigt uppmuntrande som jag vill ha dem. ”From The North” är plattan som växt sig allt starkare ju längre tiden led och är en av dem jag lyssnat allra mest på under året. RAISED FIST bjuder här även på flera allsångsvänliga topplåtar som jag hoppas få chans att gasta med till live så småningom.

1.  ”The Plague Within” – PARADISE LOST

Vi toppar listan liksom vi bottnade den – med brittisk doom. PARADISE LOST ger oss tung-doom-gung att njutningsfullt sjunka ner i melankolins djup till. Men också mycket melodi. Efter något av en mellanplatta med ”Tragic Idol” blev allt, precis allt, rätt för britterna denna gång. ”The Plague Within” har snurrat oräkneliga varv i spelarna sedan den släpptes i början av året. Utan tvekan årets album 2015.

Årets övriga utmärkelser

Årets konsertupplevelse.
… måste vara OPETH i Kulturhuset, Stockholm. Band liksom publik tycks ungefär lika obekväma i Kulturhus-kostymen till en början. Men det lossnar, och inramningen lyfter fram teknikaliteten, musiken i OPETHs 25-åriga bandhistoria. Mellansnacks-Mikael fira nya triumfer i torr och lakonisk humor.

Årets debut.
AGES. Inget att diskutera där. Aldrig förr har jag utdelat en betygsnia vid recensionen av ett albumdebuterande band, men här är det väl befogat. Dessutom kniper AGES en femteplats på årsbästalistan.

Årets mest överskattade.
…och GHOST vinner detta lopp igen, för tredje plattan i rad! Jag börjar känna mig alltmer ensam i motståndsfållan, men de är verkligen inte roliga. Nånstans.

Årets norrmän.
VREID, det goda bandet med den goda norska black metal-traditionen. Som 2015 vågar framföra ett helt album inte bara på sitt eget språk, utan även på den egna mer eller mindre obskyra dialekten, Sognamål.

Årets besvikelse.
APOCALYPTICAs ”Shadowmaker” hade jag personligen sett mycket fram emot. Bandets fortfarande suveränt eleganta cellometal sänktes av valet att ha en – och valet av – fast sångare.

Årets låt.
Årets låt kommer från nästa års album av grekiska ROTTING CHRIST. Förstasingeln Elthe Kyrie är ett enastående smakprov, som verkligen ökar längtan inför fullängdsalbumet som planeras släppas i februari 2016.

Raised Fist – From the North

RAISED FIST "From the North"ARTIST: Raised Fist
TITEL: From The North
RELEASE: 2015
BOLAG: Epitaph

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Punk och hardcore ska, när det är som bäst, väcka lust och uppmuntra motståndets aggression i lyssnaren. RAISED FIST har alltid haft den inverkan på mig, inte minst vid sina högexplosiva scenframträdanden. Att därtill kunna förmedla den känslan via högtalare/hörlurar är en alldeles särskild konst, och kungarna av den konsten är just Luleåbaserade veteranerna i RAISED FIST.

Det är nästan sex år sedan förra plattan och sångaren Alexander Hagmans röst har kvar exakt samma ilska, samma styrka och samma bitska skrikighet som i tidigare album. Denna röst som är en viktig tillgång för bandet och avgörande för dess uttryck. Om förra plattan, ”Veil Of Ignorance”, var fylld av aggressiva explosioner med några insprängda mjukare spår har årets album ”From the North” mer av ”midtempo”-låtar (jaja, allt är ju relativt, det går såklart undan ändå när det handlar om RAISED FIST) och spår som inom egen ram bjuder på både softare och hårdare inslag.

Trots sedvanlig tyngd och snabbhet är det denna gång framför allt melodierna och sångbarheten i låtarna som ska framhållas, i spår som t.ex. Ready to Defy och Depression. Det är lätt att för sitt inre öra framgent höra en taggad publik hängivet yla med i In Circles (”Thiiis iis cloose to the eeend…”), där vi dessutom har en cesur – tre sekunders total tystnad – att gotta oss åt tillsammans med Alle Hagman och bandet. Några låtar lufsar på lite väl ”lagomt” kan jag tycka (Man & Earth, Sanctions och avslutande Unsinkable), men dessa spår blir samtidigt ett slags eftertänksamhetens vilopunkter i det framrusande tåg som plattan i dess helhet utgör.

Bästa spår då? Först var det de snabbare låtarna, som Chaos och galet speedade Gates, som tilltalade mig mest, men efter en stunds lyssnande har de melodiösa partierna nästlat sig in i hjärnan, och favoriterna nu är Ready to Defy, In Circles och vackert melankoliska Depression.

32 minuter. Det är vad vi får, lite snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan tyckas men i total energimängd motsvarar detta minst en fulltimme med de flesta andra band på marknaden. Och så varierad är plattan att det bara är att trycka på repeat och starta om när känslan av sista skrikets rysningar på din hud har ebbat ut.