Etikettarkiv: Relapse Records

Skivor

Antigama – The Warning

Lämna en kommentar

ARTIST: Antigama
TITEL: The Warning
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Extra allt – ett uttryck som skulle kunna sammanfatta ANTIGAMAs rent belamrade metal. Intrycken staplas i drivor ovanpå varandra i en sonisk attack som i längden blir rent påfrestande att lyssna på. Till stora delar är det i grindcore/death-rensar träsket bandet väljer att höra hemma – en meckighetsgrad som närmar sig larmet från ett band som DILLINGER ESCAPE PLAN – men ofta också ett tungt sväng, Lost Skull bjuder på en tyngd och ett groove som verkligen faller mig på läppen. Ibland väljer dock bandet att vara lite för avantgardistiska för min smak – den pretentiösa fragmentiserade ljudupplevelse som Paganini meets Barbapapex är i mina öron en låt som bandet med fördel skulle kunnat ha plocka bort – den är provocerande i sin uselhet och väldigt skitnödig.
Till stora delar gillar jag dock ”The Warning” med sin extrema tekniskhet, meckighet och aggressiva attack bör tilltala lyssnare som verkligen gillar ickelinjär musik som ställer krav på lyssnarens uthållighet.

Skivor

Agoraphobic Nosebleed – Agorapocalypse

ARTIST: Agoraphobic Nosebleed
TITEL: Agorapocalypse
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Vad får du om du sammanför en trummaskin med crust-/grindgitarrer och toppar det hela med tre vansinniga galningar med strupförstörelse som största hobby. Jo, AGORAPHOBIC NOSEBLEED. Och för detta behövs ett nytt ord, för kaos räcker inte.

Den tunga insikten som slår mig när jag hör detta är att jag inte riktigt är så hård som jag trodde. Det här är helt klart för extremt för mig, ändå så är ”Agorapocalypse” ett återhållsamt album om man blickar mot vad bandet tidigare knåpat ihop. På ”Altered States of America” samsades 100 låtar på 22 minuter, här är det 13 låtar på 29 minuter. Skivan är faktiskt ganska rik på variation (allt är relativt), Hung from the Rising Sun har en härlig punkkänsla över sig (och även ett snyggt SLAYER-minande mittsolo), i Question of Integrity så sänks tempot och ett trumsolo (på trummaskin!) får också plats. Även Timelord Two går i ett makligt tempo och det är först här jag uppskattar musiken på allvar. När det grindas på som mest i låtar som Ex-Cop och Agorapocalypse Now så får jag enbart huvudvärk.

Coolt att bandet finns, men något större fan får de inte i mig. Tyvärr.

/Jonas Andersson

Skivor

Alabama Thunderpussy – Open Fire

Alabama Thunderpussy - Open FireARTIST: Alabama Thunderpussy
TITEL: Open Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Efter flertalet medlemsbyten är veteranrockarna i ALABAMA THUNDERPUSSY tillbaka med sitt sjätte opus ”Open Fire”. Vederbörande känner inte till gruppens musik men det lustiga bandnamnet har inte passerat mig helt obemärkt. Skivans omslag skvallrar om musik med stake. En muskulös och avklädd (och förmodligen stereotypisk) nordisk viking pryder konvolutet, präglat av den atmosfär du finner på valfritt album av MANOWAR. Går du in på bandets hemsida möts du av en man som spyr vätska ur alla kroppsöppningar. Nu vet du vart ribban ligger för musiken. Vill du sänka dig till samma nivå?

Bandet bildades för elva år sedan, inte i Alabama som man kan tro, utan i Richmond Virginia. Lagom till skapandet av detta album, klev både basisten John Peters och sångaren Johnny Wells undan till förmån för ersättarna Mike Bryant respektive Kyle Thomas. Musiken då? Ja, här har vi att göra med kukig stonerrock som andas Texas och den amerikanska södern. Ytterligare superlativ såsom rökig whiskeyrock som bäst avnjuts till ett barslagsmål och nakna white-thrashstrippor förklarar kanske musiken närmre. Vokalisten påminner mig lite om en blandning mellan Glen Danzig och ICED EARTHs forne sångare John Shaffer. Med andra ord är sångaren idealisk för den musik bandet spelar. Emellertid har jag svårt att hålla med om skivbolagets egna beskrivning om att detta är tvättäkta metal som levererar hänsynslös hårdhet och att ”Open Fire” är bandets mästerverk. Så mycket för opartiska skivbolag.

Många av alstrets elva låtar lämnar mig orörda och passerar obemärkt förbi utan någon som helst antydan till att skaka om lyssnaren. Det är sådana spår som kallas utfyllnad. Nu är jag kanske överdrivet hård mot ALABAMA THUNDERPUSSY för det finns faktiskt några pärlor bland all gyttja. Words Of The Dying Man är en låt med ett riktigt skönt groove och variation i sångstil. Murkna gitarrer är ett tydligt signum genom hela albumet och inget undantag görs för None Shall Return som påminner mycket Judas Priest anno Breaking The Law-eran. Fast här gör inte bandet in på en bank och rånar den med elgitarrer utan snarare in på en strippklubb och sätter på alla brudar hänsynslöst utan att betala. Vidare är Valor en tung historia med schyssta gitarrleads.

Förutom just dessa tre smått fantastiska låtar som verkligen står ut på ett annars platt album, finner jag inget mer av intresse för mig. Fans av bandets tidigare album kanske hittar något de gillar men jag föredrar män som duschar och är allmänt renliga av sig.

/Tomasz Swiesciak