Etikettarkiv: Relapse Records

Magrudergrind – II

imageARTIST:Magrudergrind
TITEL: II
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett bra grundrecept för bra grindcore hade kunnat vara såhär: känn din scen, krångla inte till det, var förbannade. MAGRUDERGRIND är allt detta och visar på “II” att de vet hur en slipsten ska dras på effektivaste vis.

I 15 låtar demonsterar trion utan behov av bas sin förkärlek för vredgad och till största delen fartfylld grindcore.

Trummisen Casey Moore och gitarristen R. J. Ober är i det närmaste ett instrument och även om det slirar lite ibland så vet du som lyssnare att det är meningen. Sångaren Avi Kulawy gastar föredömligt.

Gillar du grindcore sedan innan kommer du identifiera “II” som varande en bra skiva väl värd att kolla in. För er andra är detta en bra inkörsport till subgenren.

Obscura – Akróasis

AkróasisARTIST: Obscura
TITEL: Akróasis
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ordet akróasis kommer från grekiskan och betyder ungefär föreläsning. Och visst är det väl lite det vi som lyssnare förväntar oss av Steffen Kummerer och hans medmusikanter? Allt sedan debuten “Retribution” för ett decennium sedan har OBSCURA satt en ära i att lira tekniskt komplicerad death metal, och har gjort det med en verkshöjd som imponerar.

Ni som har följt zinet ett tag vet kanske med er att jag har en käpphäst vad gäller teknisk dödsmetall? Den går i korthet ut på att det gäller att bandet ifråga är kapabla att skriva verkligt bra låtar och inte som den stora majoriteten av banden i denna upptröskade fora visar på den förbryllande spelskickligheten som är en förutsättning till att alls räknas till denna subgenre.

Har ni lyssnat på OBSCURA innan så vet ni att det spelar ganska liten roll vilka förutom Kummerer som är med – det är gitarristen/vokalisten som är primus motor och den som ansvarar för komponerandet. Och han kan sitt hantverk.

Riffen – den ack så springande punkten – är rätt avvägda från snårigt brötiga till att faktiskt ha en tanke. Kummerer är skicklig på att variera sig och ställer gärna svårt meckiga riff bredvid relativt simpla (om uttrycket tillåts)för att driva låtarna framåt. Öppnaren Sermon Of The Seven Suns är ett talande exempel på detta som trots att låten är över sju minuter lång inte känns överlastad trots vissa utsvävningar från bandlösa basisten Linus Klausenitzer.

I vissa låtar sticker gitarrspelandet ut lite extra. Lysande Ten Sepiroth har ett ärkehärligt driv och ett gitarrspel som fullständigt glöder emellanåt och skönt skruvade Fractal Dimension vars solopartier får mig att spontant brista ut i yster ringdans runt soffbordet.

Ljudbilden är förvånansvärt organisk och tilltalande för att vara den här typen av musik. Relativt nytillkomne trummisens Sebastian Lanser trummor låter verkligen som trummor och risken för att få gitarrerna i det närmaste nerkörda i hörselgångarna i komprimerad form undviker bandet bra.

“Akróasis” visar att OBSCURA klarar av att bibehålla samma höga kvalitet på låtskriveri, utförande och den vanskliga balansgången att appellera till subgenrens purister samtidigt som de inte skrämmer bort nyfikna intressenter. Imponerande.

Obscura – Omnivium

ARTIST: Obscura
TITEL: Omnivium
RELEASE: 2011
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Första spåret Septuagint inleds med akustiska gitarrer för att sedan braka loss i en fest av tvåtakt, sylvassa riff, briljant growl och en hisnande snabbhet. Allting även kombinerat med en lekfullhet som verkligen imponerar. Tänk ett mer speedat och progressivt AT THE GATES så kommer ni någonstans i närheten av vad den drygt sju minuter långa låten bjuder på. Standarden är satt och OBSCURA har mig här stenhårt i sitt grepp.

Vortex Omnivium följer sedan med mer av samma medicin, även om bandet här släpper på med lite mer tyngd i vissa delar. Tyskarna har mig fortfarande stadigt i sitt grepp.

Men, nja. Efter det lyckas tyvärr inte ”Omnivium” – den tredje fullängdaren i ordningen – hålla mig kvar. Visst, det går fortfarande i ett imponerande tempo, samtidigt som bandet lyckas att åstadkomma rejält med tyngd, även i efterföljande spår, men när progginfluenserna får ta överhanden dör lite av charmen hos undertecknad. Det känns främst rätt frustrerande när ett gediget death metal-ös blir avbrutet av knepiga taktbyten, malplacerade akustiska partier eller, kanske värst av allt, baspretentioner på sina ställen. Fel, ack så fel. No offense, basister – jag är själv basist – er uppgift är att kompa, möjligtvis lägga subtila basgångar, inte ta över låten i ett skede av psykotisk hybris.

Trots att ”Omnivium” tappar styrfart i mitten av plattan med alla sina proggiga idéer så är det glädjande att skivan igen får ett lyft de sista låtarna. Framför allt A Transcendental Serenade gör sitt för att se till att skivan verkligen får en storslagen avslutning – och räddar på så sätt skivan från ett mediokert resultat för att istället bli en riktigt bra giv med vissa skönhetsfläckar.