Etikettarkiv: technical brutal death metal

Skivor

Wormed – Omegon

Lämna en kommentar

ARTIST: Wormed
TITEL: Omegon
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått hela åtta år sedan spanska WORMED gav oss ”Krighsu”, en skiva som jag, kanske helt förväntat, höjde till skyarna.

När jag skriver gav oss så får man kanske intrycket att det var en present, vilket ju är en sanning med modifikation. Gillar man den typ av tekniskt brutal death metal som bandet har lirat sedan starten, så är ändå bandets skivor rejäla utmaningar. Jag vågar knappt tänka på vad någon som inte uppskattar dylik musik känner när bandet bjuder upp till yster ringdans.

Det hinner passera mycket vatten under broarna på åtta år. Så även i WORMEDs värld. Såklart har bandet en ny trummis – jag misstänker att det, dessvärre,  har med att den makalöse batterist som spelade på ”Krigshu” inte är i livet längre. Guillamo Calero var en fantastisk trummis vars spel höjde den skivan till stratosfären. Stora skor att fylla för Gabriel Valcázar, ja, men han gör det med bravur.

Vad som inte har ändrats så mycket är bandets musik. Vissa nyanser har smugit sig in, till det bättre, men annars är ”Omegon” en minst lika vindlande och brutalt förvirrande skiva som föregångaren. Detta är en skiva som det knappt går att logiskt lyssna på, den nästan tvingar lyssnaren att bara sjunka in i och känna mer än tänka på traditionella musikaliska faktorer som vilken taktart bandet spelar i, ackordsanalys eller ens låtuppbyggnad. Förresten, skriv upp att inte ens försöka hänga med i den vokala insatsen av Phlegeton – det är lika omöjligt med texthäftet framför sig som vanligt.

Med tanke på hur påfrestande det är att lyssna på ”Omegon” är det ens lönt? Ja, det skulle jag med emfas hävda. Sådana här skivor behövs för att påminna oss om att det är oerhört viktigt att ibland bara släppa taget och bara försänkas i känslor utan rationalitet. WORMED är världsmästare på att förse oss med soundtrack till dylika övningar.

Skivor

Defeated Sanity – The Sanguinery Impetus

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?

Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.

Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.

”The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren ”Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än ”Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.

”The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.

Skivor

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

Lämna en kommentar

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva ”Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – ”Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på ”Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.