Harakiri For The Sky – Arson

ARTIST: Harakiri For The Sky
TITEL: Arson
RELEASE: 2018
BOLAG: Art Of Propaganda 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har väldigt lätt för att falla för den typ av desperat skönhet som kännetecknar HARAKIRI FOR THE SKYs musik. Ända sedan jag, likt många, upptäckte bandet med förra skivan ”III: Trauma” så har jag sett fram emot mer material att försjunka i från denna österrikiska duo.

”Arson” präglas av större ambitioner, utan att bandet för den sakens skull släpper sin grundinställning. Det är fortfarande extremt känslosam post-black metal som bjuds på, men det finns en annan desperation och ett annat allvar på ”Arson” som jag faller hårt för.

Kolla bara in The Graves We Dug, som är en episk, skimrande och svårt hemsökande 10-minutersdänga, eller den magiskt vackra inledningen på Heroin Waltz som för övrigt är en låt som får mig att omvärdera min inställning till 3-takt.

Det finns en hel massa helt underbar musik på ”Arson”. I snart sagt varje låt så finns det partier som skickar ilningar genom kroppen, och jag tänker fler gånger än en på att jag är så glad, ja tacksam, för ett band som verkligen vågar släppa fram känslor på detta sätt – och som dessutom har hantverksskickligheten att göra det.

Precis som på ”Arson” övertygar HARAKIRI FOR THE SKY mig om att de är ett band att verkligen hålla koll på framöver. Något säger mig att det här bandet bara är i startgroparna.

Death Alley – Superbia

ARTIST: Death Alley
TITEL: Superbia
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Holländska DEATH ALLEY säger sig hysa en rastlös törst för att ge sig ut på djupt vatten, samt understryker i promo-materialet att om man inte vågar ta risker kan man heller inget vinna. Bandet anger så pass sinsemellan olika band som KING CRIMSON, THE STOOGES, HAWKWIND och POISON IDEA som influenser, och verkar stolta över den spretighet som deras crossover mellan luftig 70-talsrock, skränigt punkskrammel, stoner-groove och allmänt flum ofrånkomligen resulterar i.

Jag tycker absolut att DEATH ALLEY skall ha cred för ansatsen, och för att man otvunget väljer att gå sin egen väg. Men, för det finns ett men…

…resultatet är tyvärr inte särskilt bra. Istället för att bli coolt á la KVELERTAK, blir det mest ett… ”meh”. Ibland glimrar det till, som i Feeding The Lions, som är en genuint bra låt, eller i den trallvänliga refrängen till Murder Your Dreams. Överlag händer det dock inte så mycket; det puttrar på i grytan, men kryddningen är lite tam och köttet lite segt, så att säga.

Det finns potential hos gänget, för vissa av riffen är energiska nog för att de borde resultera i bättre driv än vad utfallet blir. Dock behöver såväl produktion som låtmaterial vässas både ett och två snäpp för att holländarna skall beviljas ny audiens. Fritt fram att slå mig på fingrarna med nästa försök – friskt vågat, hälften vunnet!

 

Oceans of Slumber – The Banished Heart

ARTIST: Oceans of Slumber
TITEL: The Banished Heart
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

”Här kommer alla känslorna på eeeen och samma gång”, sjunger Per Gessle, och lämnar onekligen alla lyssnare åtminstone med en känsla av förundran över hur en Halmstads-son kan låta så sjukt mycket som en Eskilstuna-bo? Vilka känslor man i övrigt får av Per Gessle låter jag vara osagt, enligt devisen att har man inget snällt att säga, så…

Nu handlar den här recensionen som tur är inte om Halmstads Per Gessle, utan om Texas-bördiga OCEANS OF SLUMBER och deras tredje fullängdare ”The Banished Heart”. Och här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental. Som bandets trummis och primära låtskrivare, Dobber Beverly, uttrycker det: ”Skivan utforskar koncept som försummelse, döden, hjärtesorg, kärlek och att finna frid. ‘The Banished Heart’ representerar återkomsten, återkomsten av liv eller kärlek efter en lång exil, när allt har verkat förlorat eller hopplöst.”

Låter det en smula högtravande så är det förmodligen för att det är det, OCEANS OF SLUMBER är ett (i positiv bemärkelse) pretentiöst och ambitiöst band, omöjligt att placera i något fack – mer än det skickliga. Även på denna himmel, precis som på vår egen nordliga, finns det en stjärna som lyser klarast, och inget ont om övriga bandmedlemmar, men sångerskan Cammie Gilbert skiner trots allt något mer än sina vapendragare. Hennes röst är ett fantastiskt mångfacetterat vapen, som både förför och oroar. Lyssna till exempel på inledande The Decay of Disregard, där hennes insats bitvis får mig tänka på en av de där svarta änkorna-arterna som dödar och äter sina manliga partners efter fortplantningen. Känslan som förmedlas är olycksbådande och mörk, men samtidigt oemotståndligt kittlande.

Det finns flera andra spår som också når fantastiska höjder, så som episkt långa titelspåret The Banished Heart, melankoliskt vackra Howl of the Rougarou och intrikata A Path to Broken Stars (lägg där särskilt märke till det briljanta gitarrspelet som tar sin början efter dryga halvminuten) för att nämna några. En viss ojämnhet i materialet går dock inte att förneka, vilket är det enda som i mina öron drar ner helhetsbetyget. Det skall dock sägas att givet mängden detaljer att upptäcka i OCEANS OF SLUMBERs hantverke, skulle jag inte bli förvånad om den redan starka betygsåtta som här delas ut kan öka ytterligare ett snäpp över tid.

Det som kan sägas säkert redan nu, är i alla fall att ”The Banished Heart” är en av de där plattorna som kommer att vara med i diskussionen när höjdpunkterna under 2018 till slut skall summeras.

Worship the Riff!