Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta “Meditations In Filth”, en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.
Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.
“Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För “Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.
Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld. Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på “Shitegeist”.
Överhuvudtaget så svänger “Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.
https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7
“Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.
Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.
“Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.
ARTIST: HAMFERÐ TITEL: Men Guðs Hond Er Stark RELEASE: 22/3 BOLAG: Metal Blade
BETYG: 10/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till “Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.
Så var det inte när “Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.
Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.
https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp
Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.
Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.
Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör “Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.
Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.
ARTIST: SOEN, med support från NARYAN LOKAL: Pustervik DATUM: 18 mars , 2024
– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…
SOEN – ömsom vin, ömsom… starkvin?
En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.
Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.
NARYAN glimrar till emellanåt, men lyfter inte riktigt fullt ut. Sångaren Tommi Niemi visade sig dock ha en stark pipa.
Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.
Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.
Joel Ekelöf och Cody Ford myser ihop.
Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii “Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.
Lars Åhlund får för ett ögonblick ta spotlighten.
Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.
I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:
– Jaha, nä, men det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.
Joel Ekelöfs karisma som frontman går inte att förneka.
I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.
Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…
Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.
Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!
ARTIST: Child
ARTIST: 
