Dimmu Borgir – Eonian

ARTIST: DIMMU BORGIR
TITEL: ”Eonian”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Sentida DIMMU BORGIR kräver egentligen ett initialt vägval av dig som lyssnare. Ska du 1) skrika och bråka för att det inte är ”old school trve black metal á la skandinavien”, eller 2) skiter i historien och väljer att lyssna på musiken som den levereras? Gissningsvis anser de flesta som vill att DIMMU BORGIR ska vara som förr att de senare alstren är rätt trista, för även om bandet väl aldrig varit ett av de där farligaste norska monsterbanden, och alltid haft det episka och lite teatraliska draget som sitt signum så är det helt klart mindre aggressivt nu för tiden. I fokus står snarare körer, orkestrar, stora refränger som funkar lika bra på en teaterscen som i bandets musik. Någonstans vid ”In Sorte Diaboli” från 2007 så styrde bandet helt enkelt in skutan i de vatten man själva ville segla, och det innebär att förhållningssättet ”det behöver inte vara en gitarr som framför ett riff” styr. Det som är rätt för låten är rätt för låten.

För de fans och lyssnare som vill ha bra musik och inte låter sig fastna i de nostalgiska krokarna  så bjuder däremot Shagrat, Silenoz och Galder på smaskiga godsaker. Förra skivan ”Abrahadabra” (2010)  var långt dragen åt det episka, och för egen del tycker jag den är fantastisk. Nu, åtta år senare, svänger ”Eonian” tillbaka en liten bit mot hårdheten, och resultatet är kanske bandets starkaste alster så här långt. Antalet låtar där bandet bjuder på löjligt starka refränger, allsångskörer eller drivna och svängiga verser äro legio. Interdimensional Summit. Ætheric . Lightbringer. I Am Sovereign. Council Of Wolves And Snakes. Alpha Aeon Omega. The Unveiling. Närapå varenda låt växer med antalet lyssningar, speciellt om du har förmånen att lyssna på den här musiken i en påkostad anläggning.

DIMMU BORGIR går sina egna vägar. Personligen gillar jag deras vägval, och låter ”Eonian” ta plats i spelaren… på repeat.

Ghost – Prequelle

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och ”Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på ”Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

”Prequelle” är en sämre skiva än ”Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På ”Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är ”Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som ”Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given ”Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket ”Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert

Mortuorial Eclipse – Urushdaur

ARTIST: Mortuorial Eclipse
TITEL: Urushdaur
RELEASE: 2018
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gillar ni, likt jag, BEHEMOTH och hur de lät runt tiden för ”Demigod” och ”The Apostasy” så kan jag i det närmaste lova er att ni kommer gå igång på argentiska MORTUORIAL ECLIPSE. Gillar ni dessutom symfoniska inslag, ja då kommer ni att gå igång ännu mer.

”Urushdaur” är bandets andra fullängdare, och ambitionsnivån ligger högt. Det rent tekniska kunnandet gör den här skivan så satans kul att lyssna på. Verins trumspel ligger på den rent överentusiastiska nivån, och det är oftast fullt ställ som gäller, även om det finns mer svängiga partier.

Nefass sång är också väldigt njutbar.

Problemet är bara det att vi har hört detta innan. MORTUORIAL ECLIPSE är aningens för ooriginella för att jag ska ta fram de verkligt höga betygen. Känner du däremot för att ha någonting att lyssna på som påminner väldigt mycket om BEHEMOTH och FLESHGOD APOCALYPSE, ja, då har du en ganska bra stund framför dig.

Worship the Riff!