Lamb of God – Lamb of God

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, “VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!

 

 

 

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: “Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets “Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. “Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som “Shades Of God”, “Icon” och “Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

“Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!

 

Falconer – From A Dying Ember

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.

Worship the Riff!