The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att ”Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på ”Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör ”Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.

Desert Storm – Sentinels

ARTIST: Desert Storm
TITEL: Sentinels
RELEASE: 2018-03-16
BOLAG: APF Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tyngden i inledande två spåren Journey’s End och Too Far Gone är… påtaglig. Ni vet, lite på samma sätt som fukthalten i Atlanten är påtaglig, den med. Riffen rullar fram likt kolossala ångvältar, osande av varm olja och utan hopp för de som hamnar i dess väg. Tyngden blir inte mindre påtaglig av den trivsamt köttiga semi-growl som frontmannen Matt Ryan levererar.

Det handlar nu inte enbart om tyngd, för DESERT STORM balanserar upp sin förkrossande sludge med en hälsosam dos svängig stoner, vilket ger ett groove som håller formatet levande. Lustigt nog är det när britterna tar ut svängarna som mest som det gnisslar lite i maskineriet. I vanliga fall är jag en stor vän av variation och nyanser, plattor som bara maler på i ett och samma spår rakt igenom tenderar att bli lite… eh, platta. (Pun intended.) Här är det det dock de lite avvikande, mjukare spåren så som Kingdom of Horns och Capsized jag tycker funkar minst bra, trots en bitvis ganska mäktig ljudvägg i det sistnämnda.

Nej, det är när Oxford-sönerna ger sig fan på att mosa oss med ren rifftyngd och rått groove de kommer bäst till sin rätt. Bitvis når de riktigt höga höjder (eller, om man nu skall vara mer adekvat målande med ord: riktigt mörka djup) men som sagt inte hela tiden. Här finns dock ett antal spår jag mer än gärna hade fått mig till livs live, förutom de nämnda inledande två även svängiga Drifter och The Extrovert. Den upplevelsen hade nog resulterat i den mest uppskattade nackskadan på länge…

Lucifer – Lucifer II

ARTIST: Lucifer
TITEL: Lucifer II
RELEASE: 6 juli, 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att någonting som Nicke Andersson har halva handen i syltburken på skulle bli lyckat, har väl ungefär samma sannolikhet som att få syn på ansiktsmålning, lustiga hattar eller tårar på läktaren under nu pågående fotbolls-VM. Det är med andra ord en lågoddsare, men som nu de flesta som någon gång flirtat med speldjävulen vet, är det inte alltid de favorittippade lagenvinner.

I det här fallet? Då står det 4-0 till favoriten i paus, som sedan joggar hem matchen under en något avslagen andra halvlek. Bokstavligt talat, alltså, då första halvan av det alster som getts det opretentiösa namnet ”Lucifer II” är påtagligt stark och betvingande, medan andra halvan inte riktigt når samma höjder.

Spelmodellen är klassisk hård rock med rötterna i 70-talet, med klädsamma inslag av såväl elakt ockulta riff och luftiga AOR-vibbar. Spetskvalité återfinns i truppen, i form av California Son, Dreamer, Phoenix och Dancing With Mr D. Denna tävlande är således en tidlös klassiker, som måhända inte alltid vinner VM, men som garanterat alltid kvalar in till turneringen och oftast även går vidare från gruppspelet.

Vad jag försöker säga, möjligen i överdrivet idrottsliga termer, är att LUCIFER och deras ”Lucifer II” med all säkerhet inte kommer att toppa årsbästalistan när väl vuvuzelorna tystnat, men att det likafullt är en platta som absolut är värd genomlyssning mer än en gång. Det bjuds välskriven, välspelad, svängig och behaglig rock, som gjord för att ackompanjera ett par kalla öl under sommarens varma dagar och ljumma kvällar.

…oavsett om det är som efter matchen-umgänge eller ej.

Worship the Riff!