Mark Morton – Anesthetic

ARTIST: MARK MORTON
TITEL: “Anesthetic
RELEASE: 2019
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet hur det är med soloskivor ibland? En artist som säger att man alltid velat prova sina egna idéer och sitt egna sound utom bandets gränser… och sen låter det på pricken likadant? Sådana soloskivor är i mina öron tämligen meningslösa, och därför är det befriande att höra de mest udda spåren på “Anesthetic”, LAMB OF GOD-gitarristen MARK MORTONs första egna äventyr. Samarbetet med Chester Bennington (RIP) från LINKIN PARK är ett bra exempel, och att man öppnar skivan med just Cross Off är snillrikt. Personligen har jag aldrig haft just LINKIN PARK som ledstjärna i livet, men när dte gäller soloskivor och “utanför boxen”-tänkande så är det här precis vad jag letar efter.

Över totalt 10 låtar visar sedan Mark att han (såklart) kan spela gitarr och skriva låtar. Visst finns den pliktskyldiga “jag tar med min vanliga sångare så låter vi likadant”-låten här också (den heter The Truth Is Dead och har förutom Randy Blythe på sång även ett knapphändigt inslag av Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY – och egentligen är det inget fel på den alls, den låter bara väääldigt mycket LAMB OF GOD), men överlag är det spännande saker han provar. Samarbeten med Chuck Billy (TESTAMENT), Myles Kennedy (alla projekt i hela världen) och Josh Todd (BUCKCHERRY) tillhör höjdpunkterna. Morton tar även tag i mikrofonen själv vid tillfällen, med godkänt resultat. Allra bäst är dock underbart blues- och countrydoftande Axis, där Mark Lanegans raspiga mörka röst står i fin kontrast till Mortons själfulla gitarrspel.

In alles – klart godkänd soloskiva med en del udda och riktigt spännande alster.

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på “Rhizomes Of Insanity” som är bandet andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten “Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan “Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

“Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs “Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat “Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att “Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Allegaeon – Apoptosis

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Apoptosis
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slår man upp ordet “apoptos” vilket är det svenska ordet för “apoptosis” så får man reda på att det är  en av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek. (Karolinska Institutet)

För oss som har lyssnat på ALLEGAEON innan så är detta inget märkligt, då bandet från Colorado alltid har haft mer inriktning på vetenskaplig terminologi än traditionella ämnesområden för death metal. Så långt allt som vanligt, vilket även utmärker bandets femte fullängdare. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på gitarrspel, och uppskattar man inte detta så kommer man att få problem även med “Apoptosis”. För oss andra är det bara att spänna på sig haklappen då den här skivan är ett veritabelt smörgåsbord på precis samma sätt som föregångsplattan “Proponent for Sentience” . 

Att bandet har tappat ytterligare en medlem då basisten Corey Archuleta lämnade 2016 är väl snarare att betrakta som naturlag och inget som påverkar den fina form som ALLEGAEON har visat sedan samma år. Det är fortfarande helt underbart att höra hur fantastiskt roligt det här bandet har tillsammans – jag tycker att i stort sett varenda låt på “Apoptosis” håller världsmästarklass men mest imponerad är jag av låtar som visar att ALLEGAEON vågar bryta sin shredmall något och visa på variationsrikedom i både tonträff och tilltal, som exempelvis oerhört fina Tsunami and Submergence och episka avslutningslåten Apoptosis. Här finns ett vemod som jag tycker är oerhört tilltalande.

Som helhet tycker jag att “Apoptosis” är lika jämn som “Proponent for Sentience”, men också mer välskriven och koncentrerad. “Apoptosis” säger lika mycket på sina 56 minuter som “PoS” sade på sin massiva spellängd på 1 timme och 12 minuter. Jag tror inte att jag förvånar någon när jag säger att jag kommer återkomma till “Apoptosis” fler gånger under 2019, och att just nu så är den verkligen med i racet för en plats på årsbästalistan för min del.

Worship the Riff!