Vomitory – Redemption

ARTIST: Vomitory
TITEL: Redemption
RELEASE: 1999, re-release 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag har lyssnat på “Redemption” under den gångna tiden så har jag vid flertalet tillfällen plockat fram Close-Up #212 och läst intervjun med bandets trummis Tobias Gustafsson. Och varje gång jag gjort det så har jag färdats tillbaka i tiden till dess att jag såg bandet på Getaway Rock Festival om ni kommer ihåg den festivalen.

VOMITORY lirade inne i en av gasklockorna som fanns på festivalområdet och det var, för att använda ett uttryck som nog Tobben skulle skriva under på, helt jävla bläster. Samma känsla återkommer när jag lyssnar på titellåten på den här till stora delar helt förträffliga skivan. Här märker jag hur VOMITORY verkligen har växlat ut på ett så jävla imponerande sätt vad gäller låtskriveri – och då var bandet redan väldigt bra redan på debuten. “Redemption” fullständigt ångar av ren death metal med pondus, och det svänger också så bottenlöst gött i flera låtar att jag vill fara upp ur soffan, dricka öl och häva mig in i moshpits. Inte så illa pinkat för en skiva med så många år på nacken.

Att bandet vid den här tiden hade fått en så brutalt bra sångare i Jussi Linna gör “Redemption” bara än mer njutbar.

Vomitory – Raped In Their Own Blood

ARTIST: Vomitory
TITEL: Raped In Their Own Blood
RELEASE: 1996, re-release 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

VOMITORY är ett av världens mest sympatiska death metalband, och jag blev oerhört glad över nyheten att bandet nu har återupptagit sin verksamhet igen. Att Metal Blade då väljer att återutge bandets två första plattor är också väldigt trevligt.

“Raped In Their Own Blood” andas både ungdomlig entusiasm, och ett rasande skickligt hantverk. Det är så tydligt att VOMITORY redan från starten var ett band som visste hur en dödsmetallslipsten skulle dras, för i stort sett alla låtarna känns genomarbetade. Med facit i hand så förstår jag verkligen att väldigt många kände att VOMITORY verkligen brann för vad de gjorde redan i början av karriären, och att detta nog skulle bli ett band att hålla koll på även i framtiden.

Jag imponeras framför allt av trumspelet av Tobias “Tobben” Gustafsson. Helt bländande teknik och känsla, och när det verkligen klickar med gitarrerna – vilket det gör stup i kvarten på den här plattan – ja, så slår det sannerligen gnistor om den här skivan.

Artas – Ora Et Gomorrha

ARTIST: Artas
TITEL: Ora Et Gomorrha
RELEASE: 2019-01-05
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första gången jag stiftade bekantskap med ARTAS var i samband med “The Healing” (2008) som jag minns för två saker, det genuint lysande titelspåret och en ganska ostig (men friskt vågad) cover på Gangsta’s Paradise. När jag nu återknyter bekantskapen med bandet har soundet onekligen förändrats en smula, men en tydlig likhet är slående – de blandar och ger med både högt och lågt…

Österrikarna leker fortfarande med uttryck och stilar, samt blandar även friskt med språken. Engelska, tyska och spanska förekommer samtliga på “Ora Et Gomorrha”. Även rent musikaliskt är spännvidden stor, från hardcore-vibbar i svängiga Vida Vale Madre via mer klassiskt thrashig döds i Im Frieden der Nacht och Feindbild till småjazziga hiphop-break i Nick und Brich samt Black Piñata.

Även om jag verkligen vill lyfta på hatten för att ARTAS vågar leka med konventionerna och ge sig hän i sin kreativitet, blir spretigheten ändå något av ett besvär. Plattan hittar liksom aldrig riktigt en tydlig identitet, och i ärlighetens namn fungerar de hiphop-aktiga inslagen inte alldeles idealt. Även om det finns hyggligt gott om snyggt stackato-tuggande och tunga, malande riff räcker det inte riktigt för att fullt ut lyfta plattan till en (för mig) önskad nivå.

Jag plockar karamellerna Im Frieden der Nacht och vackert deppiga Der Augenblick ur den här godispåsen, men ställer undan resten på översta hyllan i skafferiet.

Worship the Riff!