Sunken – Livslede

ARTIST: Sunken
TITEL: Livslede
RELEASE: 2020-09-18
BOLAG: Vendetta Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Danska SUNKEN beskriver musiken på denna sin andra platta (efter debuten “Departure” 2017) som “en känslosam resa genom ångest, självhat och hopplöshet”. Fullt så munter och färgglad tillställning vet jag dock inte riktigt om det egentligen handlar om, det går lite mer i svärtad moll än så…

Skämt åsido, då lättsamhet ändå inte riktigt är danskarnas forte, det är alltså en rätt mörk och sval historia vi bjuds på. För den som gärna dribblar med genre-benämningar gissar jag att post-black metal kanske hade fungerat, det är bitvis rått och skitigt med desperat skriksång över smattrande blastbeats och tremolo-plockade mollslingor på gitarrerna, bitvis mer eteriskt och luftigt än så, men alltid sorgset, krispigt kallt och uppenbart tungsint. Ett intro, fyra fullvärdiga låtar, varav ingen under åtta och en halv minut.

Bitvis är det faktiskt rätt mäktigt och hypnotiskt, om man tillåter sig att blunda och sväva iväg tillsammans med SUNKEN och deras melankoliska ångest. Episkt långa Ensomhed har en vacker andra halva, och efterföljande Foragt en fin balans mellan finstämd sorgsenhet och skavande ångest. Bitvis tenderar materialet dock att bli aningen anonymt. Delirium skvalpar mest omkring likt en planlöst drivande jolle på ett kallt och likgiltigt hav, och avslutande Dødslængsel rullar också på utan att göra alltför mycket väsen av sig.

Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag saknar, för det är som sagt inte alls helt utan skönhet eller känslosamhet, men jag misstänker att en bitvis ännu lite råare nerv, och kanske någon ytterligare tempoväxling, kunde ha gjort plattan gott. Som det nu är så utgör “Livslede” en ganska behaglig ljudkuliss till grubblande introspektion, men skapar kanske inte så mycket känslor som inte redan fanns där. Vilket, givet mängden musik det finns som konkurrerar om alls vår uppmärksamhet, gör att plattan riskerar att drunkna något i mängden.

Fans av till exempel FALLS OF RAUROS eller WOLVES IN THE THRONE ROOM bör dock nog låna denna platta sitt öra och bilda sig en egen uppfattning, där tror jag absolut att danskarnas alster kan falla i god, okristnad jord!

 

 

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – “Throes Of Joy…” och föregångaren “Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

“Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

“Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!

Night – High Tides, Distant Skies

ARTIST: Night
TITEL: High Tides – Distant Skies
RELEASE: 2020-09-11
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

“High Tides – Distant Skies” är… trevlig. Det kan nog inte sammanfattas mer koncist och träffande än så. Plattan är mandelkubb och rykande hett, svart kaffe i ett ombonat kök, en nedcabbad road trip i varm sommarsol under enstaka, fluffiga Simpsons-moln.

Arrangemangen är luftiga och krispiga, och att Ola Erfjord bakom spakarna på produktionen även jobbat med IMPERIAL STATE ELECTRIC kommer verkligen inte som en överraskning. De duellerande melodislingorna är snygga, riffen radiovänliga och sånginsatsen behagligt len. 70-talet utgör definitivt stomme för bygget, men influenser från bägge årtiondena på varsin sida om sagda period kan också höras ganska tydligt. Att låtskrivarna i NIGHT har lyssnat på sin beskärda del THIN LIZZY och BLUE ÖYSTER CULT är en gissning som enbart ger pengarna tillbaka hos vadslagningsfirman. Lyssna bara på eteriskt eleganta Crimson Past med de senare i tankarna, så förstår du vad jag menar.

Genuint farligt eller sexigt hett blir det kanske aldrig, men det är nog heller inte den ambition med vilken NIGHT har äntrat studion. Det här är rock ‘n’ roll att bli kär till, inte att thrasha hotellrum till. Det är därmed logiskt att det är i sina mer luftiga stunder, Crimson Past, Falling In The Black, Lost In A Dream och Under The Moonlight Sky, som svenskarna levererar bäst.

…och då blir det ju faktiskt ganska… ja, trevligt.

 

 

Worship the Riff!