Dialith – Extinction Six

ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller “Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

“Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.

Hot or not? – Januari 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Your Broken Shore
ARTIST: My Dying Bride
VALD AV: Amelie

Martin: Det här får mig att se fram emot fullängdaren! Mitt förhållande till MY DYING BRIDE är inte av livsavgörande karaktär, men detta är ju vansinnigt bra!
Robert: Trots att jag alltid älskat doom så har MY DYING BRIDE inte ingått i min diet. Man undrar ju varför, när man hör det här? Det är bra som fanken, tycker jag, och de vemodiga gitarrslingorna träffar rätt i hjärtat!
Fredrik: “Potential”, är ordet som först dyker upp i mitt sinne när jag hör Your Broken Shore. Det är inte lysande rakt igenom, men i stora delar är det ruggigt starkt när det vackra melankolin sveper in en i tunga, mörka sammetsfiltar och manar till sorgset lugn. Fullängdaren “The Ghost of Orion” släpps 6 mars – kom ihåg det datumet!

LÅT: Distant
ARTIST: External
VALD AV: Fredrik

Amelie: Om fler band som uppges spela thrash låter så här kanske det är dags för genren att lägga ner och/eller starta om? Nej, skämt åsido, för kul är vad detta inte är. Lite vackra musikslingor här och där men allra mest menlöst.
Martin: Jag erkänner villigt att jag är svag för den här typen av musik som är så snyggt producerad och där det ska liras med nördig innerlighet. Men liiiiiiite mer bett får det allt vara för att jag ska gå igång mer än att stampa takten med foten.
Robert: Nä, men alltså… i Robert-Google så kommer man från och med nu få EXTERNAL som resultat på sökningen “pretentiös+meningslös”. Det händer ju faktiskt ingenting?

LÅT: Divinyls
ARTIST: The Night Flight Orchestra
VALD AV: Martin

Robert: Oj, vad underbart glättigt! Man måste vara på rätt humör för att ta till sig THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, men jag gillar det skarpt. Det må vara mer disco än rock, men kom igen katten – det svänger ju!
Fredrik: Alltså, detta är oerhört sliskigt! …men, och kasta nu inget på mig, inte helt oävet. Det låter lite som en yuppie-dekadent ménage à trois mellan GHOST, WESTLIFE och 80-talet, och det borde ju vara avskräckade i den högre skolan, men som sagt, smått trallvänligt är det allt.
Amelie: Ja, men det här var ju en riktigt tråkig låt från SOILW… jag menar THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA! Fast det låter precis som en av SOILWORKs (minst intressanta) låtar, och då inte enbart på grund av Björns Strids pregnanta röst. Högst umbärligt detta.

LÅT: Luciferian Sovrenty
ARTIST: Necrowretch
VALD AV: Robert

Fredrik: “Never mistake lack of talent for genius”, skrev TYPE 0 NEGATIVE i skivkonvolutet till “Bloody Kisses”, då i ett underbart utslag av självdistans. NECROWRETCH balanserar på denna ytterst fina egg, då energin och råheten i denna låt charmar, men den oerhört lågbudget-minnande produktionen faktiskt mest låter källarband och inte så där old school-cool som ambitionen säkert var…
Amelie: När det blir så rått och opolerat att det till sist blir elegant! Malande svartmetall såsom malande svartmetall ska låta. Att albumet “The Ones From Hell” släpps på Alla Hjärtans Dag den 14 februari känns lagom absurt för sitt innehåll, sett till låttitlarna i alla fall.
Martin: Aaaaaaaaaaaaaaaaah! Black metal som är så trve att det nästan, men bara nästan, blir jobbigt. Jag gillar frenesin och intensiteten i vad NECROWRETCH gör, men inser att jag är för kär i välljudande produktion för att älska detta förbehållslöst.

Firelink – The Inveterate Fire

ARTIST: Firelink
TITEL: The Inveterate Fire
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“The Inveterate Fire” gick mig helt förbi när den släpptes den 10 maj förra året. Jag observerade den först när den började dyka upp på en hel del årsbästalistor, och tänkte att den nog är värd att kolla in. Och, som ni har deducerat vid det här laget, det var den.

Bakom FIRELINK står två personer – Harrison Stivarius som svarar för alla instrument, och Adrian Davis på sång. Att duons väldigt episka och atmosfäriska black metal inte har genererat något skivbolags intresse är ytterst märkligt, om det nu inte är så att bandet själva har velat ge ut sin musik på egen hand. I vilket fall är “The Invererate Fire” en skiva som verkligen hänför med just sin atmosfär.

Att lyssna på den här plattan känns som en enda lång och oavbrutet intressant resa. Jag uppskattar också att Stivarius och Davis verkar ha byggt hela sin skiva utifrån ett spel – Dark Souls – och jag föreställer mig att om du har spelat det spelet så kanske du får ut ännu mer av skivan än om du inte gjort det. För mig räcker det med att registrera att graden av nördighet som finns nerplöjd i “The Inveterate Fire” räcker rätt långt och att jag njuter storligen av musiken utan att ha annat än kunskap om spelet annat än till namnet.

Musikaliskt så ryms här allt från fina referenser till THE BLACK DAHLIA MURDERs Trevor Strnad – Davis har ett läge i sin sång som skickar rysningar genom kroppen – till mer modern progressiv metal där det sannerligen gäller att visa vad du går för på dina instrument. När Stivarius går loss på gitarren i exempelvis Kindled som är plattans starkaste spår, och spelar med en glöd som om hans liv berodde på det, ja då är det omöjligt att inte ryckas med.

Worship the Riff!